Day: 18 April 2014

Vi äter upp allt det där i skålarna som påskkärringarna inte ville ha och jag kan lova det blir mycket här på kullen. Det är inte så många som vågar sig hit. Sköljer ner godiset – inte påskkärringarna – med två hamburgare och några glas påskmust och sen gör hela kroppen ont. Mest magen såklart. Det är självklart att den gör det. Vad skulle man annars förvänta sig. Alla dessa färgämnen, rester av djurkadaver, allt som ingen vegetarian borde låta komma över sina läppar. Men vi skall sluta med det där sega. Vi har sagt det förr och jag säger det igen. Jag skall sluta med A L L T godis. Aldrig stoppa in något igen av det där in genom min mun. Möjligen en påse Vicks Blå eller två, tre då. De som står på samma piedestal som semlorna. Den enda tablett man kan köpa i Sverige som inte förgör en med sötsmak. Men allt det där andra kan få vara. Ett par dar i alla fall. Vi åker dit igen till slut som alltid. Men lördagsgodis kan väl få räcka också för gamla ocoola gubbar på kullar i Lo(o)s.

Ser på “Mr Morgans Last Love” ikväll. En fin film helt i min smak. Tjejen i den är så lik min fru när hon var ung. Håret är detsamma. Jag älskade det håret lika mycket som min fru. Paris är vackert och kärleken är vacker, också när den finns på det sättet som den presenteras i den här filmen. Kärleken behöver inte vara fysisk och en ung flicka – skönheten – kan för en gammal man vara sonen hustru eller ett barnbarn eller någon helt okänd. Någon som lever sitt eget liv, är snäll men också ser en gammal man på riktigt, verkligt med snälla pigga glada ögon och en leende mun. Det behövs inte mer.

Men bara boken återstår nu av denna dag. Man kan ligga och läsa en stund. Hur länge man vill egentligen om man bara orkar. Det är sovmorgon imorgon. Men jag har varit hängig hela dan så orken finns nog inte för det. Kanske är det en förkylning, kanske är det höga histaminnivåer i kroppen, eller också är det bara livet som tröttar ut mig. Orken har i alla fall inte varit med mig idag. Förr skulle jag ha varit så rädd för att allt är över nu, att man håller på att lämna in helt och hållet. Men man lugnar sig med det där också med åren. Det känns som det nog skall bli alldeles förträffligt som varandes död. Lugn och ro och mindre slit liksom och inte alla dessa svåra människor som de flesta från mitt perspektiv inte är så mycket att ha, för många ogina liksom. Men sen har man ju en massa som man skulle vilja göra klart också såklart. Ja, i alla fall hålla på med. “Klart” är mindre viktigt än man först tror. Sen är det koltrastsången en försommarmorgon genom ett öppet fönster. Den vill man ju höra fler gånger. Hest många gånger. Hoppas man får höra den också på andra sidan. Har ju alltid velat återfödas som fjäril och då kan ju Koltrastar och deras sång möjligen upplevas som mer hotfull och kanske direkt skrämmande. Men på något vis känns väl också det som en slaggs rättvisa i världen. Priset jag betalar för alla underbara mornar med ännu underbarare Koltrastsång genom ett öppet fönster är att en hungrig Koltrast äter upp mig i min skepnad som vacker Pärlemorfjäril i nästa liv. Det skall ges och det skall tas. Jämvikt mina vänner.

Han granskade närsynt den där armen med de små hårstråna som inga mjuka läppar någonsin igen oändligt kärleksfullt och försiktigt skulle glida över som en svävare över kalla vatten, läppar som till slut kysser längtande hud, den som exploderar i känslor som sprider sig i kroppen och manifesterar kärlekens alla känslor. Han studerar den ingående där han satt i sin fåtölj. Det var eftertankens tid. Alla var borta nu, de som en gång betytt något. Här satt han ensam kvar i ett ensamt hus och ett ensamt rum. Tv apparaten var av. Radion lika så. Det fanns bara flamset att se och lyssna på ändå. Det var längesedan man gjort program till de sentimentala och de som ville ha frågeställningarna inplanterade i verksamma hjärnor efter programmens slut. Han vägrade verkligen att bara låta tiden flyta med dumprogram som flöt på och hindrade varje hjärna de tog sig in i från att tänka en endaste egen tanke, att fundera hur det kändes och på vad som var viktigt.

Det var så många som inte orkade med solidariteten idag, som höll den senaste Iphonemodellen högre än allt som hade något med människor att göra och att bry sig om varandra istället för bara hålla sig till jag, jag, jag och själv. De som gav bara om de fick något. Som helst inte gjorde det. Som köpte sig sex för att det var så oändligt jobbigt att ge för att få. Som aldrig någonsin kände glädjen i att ge eller vara en del av något större. Nymoderater, pengar i egna fickor, ju mer desto bättre, gärna ditlurade. Skit i de svaga, de får klara sig själv. Det får allt jobba lika hårt som VI, JAG, JAG, JAG, hela vägen in i det självcentrerades universum gjort. Jag som är den lycklige, framgångsrike som inte kan eller orkar sänka mig ner till tiggares och ålderdomshemsboenes, cancersjukas eller bara fattigas – slöfockarnas – nivå. JAG, JAG, JAG över dem alla. JAG, JAG , JAG som är gud. INTE bara avbilden. Gud är JAG, JAG, JAG.

Men de små håren och huden under dem som längtade efter de mjuka läpparna dans bland fjunen var tvungen att klara sig utan det där. Nästa värme de skulle få känna var krematorieugnens, den som brände bort dem innan den också slukade den hud som inte längre kände. Inte längre och aldrig mer. Så han sänkte armen ned i sitt knä. Drog med den andra handflatan över de ljusa fjunen han nyss studerat, förflyttade den sakta över den för att liksom sudda ut minnet av varma kärleksfulla läppar som hans hjärta längtade så efter men aldrig skulle få. Suckade och reste sig för att koka sig en kopp kaffe som substitut.