Jag har massor att göra just nu. Det känns som jag har tusentals halvgjorda saker som ligger och väntar på att bli gjorda eller om sanningen verkligen skall fram så snarare S K R I K E R dom för att bli färdigställda “någon gång”, samtidigt som jag har fullt skubb med jobb åt en kund, ett jobb som egentligen borde ta all tid. Helst skall det kapas lite träd och fixas lite i huset och på kontoret och i lägenheten och det skall handlas och utföras allehanda andra ärenden kors och tvärs och upp och ner. Dessutom är det sommar snart och då måste allt vara klart så att man kan få ledigt några dagar och just när man kommer på det och sätter igång att frenetiskt jobba så rasar en av servrarna och så är hela den dan förstörd och mitt i alltihopa så kommer det en leverans och en, två, tre, fyra, kineser ställer frågor och vill ha svar, NU, och det skall överföras pengar hit och dit i världen och eftersom servern rasat så kan jag lika gärna passa på att byta den där routern som jag skulle ha bytt för längesedan och rätt vad det är så är det kväll utan att något alls egentligen blivit gjort. Helvete liksom! Och imorgon skall man till grannkommunen och handla, bunkra upp för en månad, så där går halva dan då också. Och i helgen har jag lovat att såga upp de där träden… Helvete… Helvete… Helvete…
Så, såhär vid halvtio sitter man liksom bara och stirrar. Fast man borde jobba i sitt anletes svett då såklart eftersom det är så mycket att göra. Problemet med programmering är att det är ett kreativt yrke. Ja, jag vet att det finns de som hävdar att det är som vilken industrisyssla som helst, men de har aldrig någonsin fatta vad det handlar om. Det finns kod och kod. Bra kod skapas av inspirerade programmerare, på samma sätt som en god text författas av en god inspirerad skribent. Brödtext och brödkod det kan vem som helst producera. Men man kan liksom inte hålla på så om man vill hänga med i längden och har något slags känsla för stolthet och kvalitet i det man gör. Så är man inte inspirerad kan man lika gärna göra något annat. Sitta och stirra i mitt fall alltså eftersom det finns så mycket annat att göra som inte kräver att man är ett uns inspirerad.
Eftersom jag har volymen avstängd på min telefon så får sotaren ringa fem gånger innan han kommer fram. Det där vibrerandet i fickan har aldrig min telefon varit så bra på. Den har en lite mer smekande, försiktig vibration som sällan tar sig igenom mitt överhudsfett eller lyckas stimulera en enda cell som har som uppgift att känna sånt där. Lite don efter person alltså är den telefonen jag har. Men sotaren då alltså, meddelar att han inte kan komma imorgon. Ny lapp skickas ut när han kan komma. Oklart när. Innan sommaren kanske. Ja “han” för att det är en “han”. Någon kvinnlig sotare har jag aldrig träffat så där är det samma sak som med kvinnliga programmerare att det skall finnas men de har under ett helt yrkesverksamt (mitt då) liv lyckats hålla sig utanför mitt synfält. Men sotningen blir alltså inte av imorgon. Det är härmed konstaterat och framfört. Man får sota själv helt enkelt. Och det är ju inga problem det heller eftersom man ändå gör det då och då. Sotaren är en dyr rackare här i huset. För av alla besökare så är han – ja “han” för att det är en “han”- den som kommer med flest anmärkningar på husets olika anordningar vilket i sin tur leder till att vi får öppna plånboken och ta en hel grabbnäve ur den för att rädda vår heder inför nästa sotarbesök. Så det gör inget att han – japp en “han” – inte kommer imorgon som han skulle för det blir alltså billigare så. När jag var barn hette dom sotarmurrar förresten men var män då också, men lika svarta.
Egentligen borde jag väl gå och lägga mig istället för att sitta här och stirra. Men det finns något givande med att sitta och stirra också. Man finns liksom på riktigt när man sitter där och inte gör annat än att fästa blicken på än det ena, än det andra. En hårddisk, en värdecheck på trettiokronor från Clas Ohlson eller är det Chlas olsson eller Chlas Ohlson eller Olsson eller Ohlsson. Man får googla sådant där. En sax, Ett Kollegieblock som ligger där halvskrivet fast man inte har några kollegor. Ett till, fast linjerat. En hög med utskrivna dokument. Man får snabbt titta bort, det betyder jobb. En röd dörr. Två Miss Li biljetter till Freluga i Augusti. En häftapparat. Ja ni fattar man kan hålla på länge med det där. Leva i nuet. Mindfullness. Ta in den där häftapparaten med hela sitt sinne. Låta sig bli uppfylld av den så att det inte existerar något annat än en svart häftapparat från något kontorsvaruhus som… ja visst ja, häftklammer måste jag köpa 26 någonting. Visst är det 26/x där x är en annan siffra. Man får ta en av de det finns mest av. Då brukar det bli rätt. Eller fel. Ibland tar jag den där saken som står på handlingslistan. Jag ser flaskan, den står där bredvid fyrtioåtta andra av samma sort, så jag tar flaskan i mitten, den som står där med det andra flaskorna, hör till gruppen som man identifierat som rätt sort och kommer hem med en helt annan sort än den flaska som stod där och som jag räckte ut min hand emot efter att ha konstaterat att det var rätt sort. Det finns troligen tomtar. Tomtar som byter ut varorna i min kundvagn. Eller kanske är det illasinnade butiksanställda. Sådan som smyger omkring i butiken i lodenrock och keps och byter ut matvaror mot snarlika. Men häftklammer skall jag väl klara, 26 någonting, från den största högen.
