Day: 30 April 2014

Jag har egentligen bara en enda önskan som jag ödmjukt skulle framföra om anden slapp ut ur flaskan och jag fick en chans att önska den. Jag behöver inte tre som sagorna berättar om, det räcker gott med den där enda. Den är ganska enkel min önskan. Urenkel egentligen, men kanske inte lika enkel att uppfylla.

Jag skulle vilja sitta i ett rum med ett gäng talangfulla människor. Jag skulle berätta för de där talangfulla människorna om det jag tror på mest av allt och de skulle alla förstå. Förstå också det outsagda, att b och c och d är möjliga om a är på plats. Visst skulle de ha invändningar, och kanske skulle vi skrika på varandra, men allt detta skulle ske på ett rent intellektuellt plan. Ingen endaste en där i rummet skulle utnyttja det hela till att samla poäng för sin egen person. Alla skulle vara koncentrerade sig på att “saken” skulle bli så där jävla bra som den bara blir om alla ser samma vision och drar år samma håll. Och sen, när alla är med, så skulle vi skiljas åt med brinnande ögon och tillsammans förändra världen med 24/7/365 arbete till vi presenterar “saken” för världen och förändrar den till oigenkännlighet.

Men jag är ingen sådan där människa. Jag har aldrig lyckats förmedla min vision så att den tänder andra. Blir istället sittande kvar som en annan av alla de där galna uppfinnarna som världen är överfull av och med lätthet klarar sig utan.

I de olika delarna av Edsbyn så tävlade vi om vilka som hade den största kasen. Det var viktigt för alla oss smågrabbar det där. Så jag drev tesen att vi skulle börja tidigt att samla brännbart material till kasen. Februari. Men efter skoldagarnas slut var det såklart bara jag som sågade ner den där slyn efter Voxnan och pulsande i snön drog den till kasen. Först veckan före Valborg dök alla andra upp och såklart vann vi aldrig de där tävlingarna.

Men just det där är egentligen mönstret för hela mitt liv. Fan vad timmar jag har jobbar för ingenting. Men tänk om alla hade sagt ja den där dan jag ville dra ihop Edsbyns största kase i Edsbyhem där efter Voxnan!? Om alla ungarna hade gett sig ut i februari efter skoldagen med såg och yxa och samlat ihop kvistar, sly och skräp i sitt anletes svett. Nog fan hade vi fått ihop den största kasen. Men att veta att man har rätt räcker liksom inte. Jag vill ha sötare karameller. Jag vill bara får till den “största kasen” och visa alla de där andra som aldrig fattade.

Det är dåligt väder utanför fönstret enligt meterologerna. Skitdåligt.För alla oss andra ter det sig som en solig morgon. Lite kall möjligen men ändock solig. Det är vår och pollen och fågelsång i luften så vad det där dåliga kommer ifrån, oräknat pollen då om man är allergiker men som ju inte heller egentligen kan räknas som dåligt, kan man fundera över. Men det kan vara Stockholmsperspektivet som gör det där också. Av någon anledning så upplever man landet utanför tullarna som icke existerandes om man bor där. Jodå jag har själv upplevt det. Gjort det. Det finns liksom en slags Stockholmsbubbla. En man kan leva hela sitt liv i utan att behöva brys sig eller fundera över vad som finns utanför den. Det är nog där de är meterologerna. Sannolikt. Så antagligen är det mulet i Stockholm idag.

Bil har jag fortfarande ingen. Det är andra bilar som skall lagas före gammal röd Renault. Det är inte helt lätt att vara utan bil om man bor såhär. Man blir sittande hemma. Enligt traditionen så brukar vi tanka bilen full och fixa lite matsäck och en kaffetermos och ge oss ut på Hälsingsk utflyktstur sista April. Men inte i år alltså. Det får väl bli en film för jobba tänker jag i alla fall inte. Inte ens äldste sonen festar idag, han som ändå befinner sig i Uppsala. Han tänker inte göra annat än att vila idag. Han sliter på kandidatprogrammet i Matematik och är min stolthet. Behöver vila lite när det finns chans till det. Jag tror att han är biten av samma ständigtjobbarsjuka som min far och jag och som kanske farfar och farfarsfar också var drabbade av. Eller förresten kanske inte farfar. Han gav nog upp. Han borde gett sig hän åt uppfinningarna istället för att fundera för mycket.

Hör om bina i Europa och USA som försvinner och ingen vet varför. Ja alla de andra pollinerande insekter minskar också drastiskt. Blommande träd som borde vara fulla av humlesurr är inte det längre. Bara några få fladdrande fjärilsvingar över åkrar och fält. Men inga svarta tidningsrubriker för det. Någon liten notis här och där. Människorna har svårt att förstå sammanhangen om de inte kommer som en tsunami, orkan eller dränkta städer.

Det är på Rapport som jag ser det där reportaget. Från England, men jag vet att det ser likadant ut över hela kontinenten. Här med fast inte i samma skala, ännu… I samma program ett inslag om kvotflyktingar. En kvinna som berättar hur hon blivit våldtagen, hur hennes dotter blivit våldtagen, dottern överlever inte. Hon berättar det utan gråt och lite blygt, som om det hon upplevt inte är så konstigt. Sverige tar emot en tredjedel av kvotflyktingarna i Europa. De övriga länderna borde skämmas. Men jag blir stolt för att vi gör det. Stolt för att det finns ett uns kvar av den där solidariteten som var så fin att besitta förut men som nu är undanskuffad som damm i hörnen på egoisternas samhällsbygge. Jag känner också en mordisk lust att döda de män som gör det där. Ja, jag skulle kunna sätta en kula i huvudet på allesammans, en efter en i tur och ordning, så att de föll och blev liggande för att det gör det de gör. För att det är avskrädet.

Men jag vet såklart att det där är den primitive i mig som talar. Utbildning är bättre. Utbildning är ett bättre vapen än kulsprutepistoler. Utbildning tar död på de där människorna och återföder dem som något nyttigt. De kritiskt tänkande blir aldrig bra soldater. Inte våldtäktsmän heller, eller blir sådana som gifter sig med en tolvårig flicka. Köper henne som om hon var den senaste plattvmodellen. Men kanske räcker inte ens det med utbildning när 500000 bevistar helgonförklaringen av två påvar. Det höga herrarna ser efter de höga herrarna och massorna vill tro på en allsmäktig gud som företräds på jorden av en självutnämnd påve och att helgon vandrar på jorden som gudens utvalda. Jag blir mörkrädd av det där också. Nedstämd och tung i sinnet.

Men i mitt fönster surrar en liten humla. Jag skall strax släppa ut den. Den är ändå också symbolen för projektet jag jobbar med. Därför dubbelt kär. Snart kommer den gamla damen här utanför, körsbärsträdet, blomma. Då hoppas jag att de är där i tusentals bina, humlorna, getingarna och alla dom andra precis som alla år före det här året. Jag skall sitta under det trädet och lyssna till surrandet och njuta precis som min mor satt där året innan hon försvann fullständigt in i dimmorna. Och när jag sitter där skall jag skicka kraften från mitt onda öga mot alla krigsherrar och alla våldtäktsmän och alla barnarövare och alla giftbesprutare i världen så att… ja inte vet jag. Vad i helvete kan en ocool gubbe göra!?