Month: May 2014

Det är som ett kulsprutesmatter upphöjt till 100 av fotoner som bombarderar mina rutor här på kontoret idag. Det är så jävla vackert och en klar sommarkänsla över alltsammans. Naturligtvis sitter jag inne och jobbar men barfota är jag i alla fall, alltid något. Om några veckor så åker strumporna definitivt av för att inte återvända till fötterna förrän någonstans bortåt Augusti, gärna senare, men det är såklart väder och vind och lågtryck över Atlanten som har det sista ordet när det gäller det där.

Sitter och kodar och njuter därför. Inne i flytet och då är livet gott. Inte ens det fina vädret utanför fönstret kan störa då. En och annan Kines kan det dock. Försöker realisera lite andra saker också och det forsar i mig av längtan att få sätta tänder och all styrka i det där. Kineserna är en del i det hela. Utan dem ingenting. Men snart är det sommar, alla andra är lediga. Beställer jag några hundra kort och utnyttjar de varma sommarnätterna så är den ingen risk att jag stannar i hängmattan för länge. Men lite annat skall det också såklart bli. Jag behöver sitta på berget och se ut över dalgångarna och det behövs dagar med obruten horisont och matsäck vid havet. Potatissallad och “kött”-bullar i en färsk baguette med kluckande vågor mot den släta klippa man sitter på. Det går liksom inte av för hackor det där. Både på berget och vid havet ser man de där vågorna. Det är bara det att Hälsingebergen rör sig så oändlig långsamt framåt jämfört med de i havet.

Naturligtvis är jag ingen idag heller. Men skit i samma. Det finns så många som “är någon” i världen att det är för trångt för o-coola gubbar från Los(o)s på den arenan. Inte för att det händer så mycket där heller såklart. Men det pratas i alla fall en massa, och kanske är det bra att det görs också. Eller inte. Eller kanske lite av båda. Kostym och vit skjorta och en jävla massa ord är liksom framgångsreceptet. Det skulle vara så uppfriskande att se bara en endaste chefsutnämning eller programledartillsättande med en avslappnat klädd person som bara säjer “jo” och “ushhh” på inandning. Men det händer såklart inte. Ingen vågar gå utanför ramarna. Speciellt de som hyllar dem som gör det. När “utanförramarnatänk” behövs som mest håller sig mänskorna oftast hårdast fast i det konventionella. Men jag håller mig nogsamt utanför det där nu för tiden.

Men sista kaffeslurken av det ekologiska fairtradekaffet skall hällas i ett girigt programmerargap, sen skall posten hämtas in, sorteras och studeras. Eventuella paket hämtas. Sen skall jag koda så att fingrar och pollenpåverkad hjärna glöder och göra det ända till solen nästan har gått ner. Nästan, eftersom vi befinner oss i ljusets tid. Den där lilla strimman av ljus vid horisonten dröjer sig hela tiden kvar ända till solen går upp igen. Snart är det ljust hela nätterna utom för lite stunds twilight kring midnatt. Magiska nätter. Det är gott att leva. Man skall vara ett riktigt surhuvud för att inte fatta det.

Halsbrännan från helvetet har drabbat mig. Helt oförtjänt kan tyckas. Blomkål till mat, löksås och en macka till det och en annars ganska normal ojäktig dag borde hålla magen lugn. Men vad vet man om magens bekymmer. Den ser på världen på ett helt annat sätt än vad jag gör och stor och bullig är den. Men jag gillar min mage. Den har ställt upp i alla väder och sällan krånglat och bråkat. Med det i åtanke så kan man tolerera en sådan här halsbränna. Jag tar helt enkelt och går och lägger mig och hoppas att syrabalansen är återställd imorgon.  Natti, natti.

Det är så tyst här på kullen med det stora gula huset nu på morgonen. Jag vaknar och stiger upp tidigt för att sotarmurre är här. Efter frukost blir det att duscha kallt, men jag vaknar bara delvis i alla fall. Tystnaden är alltså över oss denna morgon. Den och en iskall vind som vill jaga mig in i huset igen när jag hämtar tidningen. Igår sjöng alla fåglar för full hals. Hela kullen var som om den var befolkad av utspridda Orfei drängar och här var satt de och mer än en av de svart/vita hade bjudit med sig en eller flera av sina vänner. Men idag är det alltså tyst, så tyst så att knappnålar dundrar hörbart om de tappas och träffar golv eller sjunker vidare igenom det till andra dimensioner på det sätt som ting som knappnålar ibland gör. De har en förmåga att försvinna, röra sig fritt mellan de olika världarna. Tystnaden är lite olycksbådande sådär, som den där fågeln i bur som gruvarbetare hade med sig i gruvorna. Tystnade den och dog var det bråttom att ta sig upp ur gångarna. Kanske gäller det här också. Kanske fåglarnas tystnad är signalen att packa ihop och dra iväg för gott och aldrig återvända någonsin igen till den här kullen.

Jag brukar säga åt alla att inte bränna sina broar. Men själv bränner jag dem alla utan tvekan. Varenda en står i ljusan låga när jag passerat dem. Jag måste sticka dem i brand för att inte ha en feg flyktväg tillbaks, för här är det bara framåt, framåt och bara framåt som gäller. Det finns ingen annan riktning att ta i ett liv som mitt. Och just det är inget jag beklagar.  Jag läser i tidningen idag om mannen som behöver målvakt för att rädda sin heder och jag förundras över att han inte förstår att just genom att inte ta sitt ansvar så förlorar han verkligen just all sin heder. Jag föraktar de där fega stackarna. De är de enda som hamnar där på föraktets skala för mig. Detsamma gäller misshandlarna, våldtäktsmännen och skurkarna. När de svär sig fria och inte ens kan stå för det de gjort sjunker de ner hela vägen ner i den bajsbruna smutsen och fastnar där. Jag kan i alla fall känna ett uns av respekt och hopp på vägen till förlåtelse för den som erkänner och står för vad hen gör. För de andra, de fega, finns inget hopp eller förlåtelse.

Det är så mycket man inte förtjänar men har i alla fall. Att kunna lägga sig på kvällen utan oro och somna lugnt är en, eller den friheten man har att kunna packa en liten väska och dra iväg nu senare efter att ha ätit lunch, att veta att man kan det. Det finns inget materiellt här eller stora pengar på mina bankkonton som håller mig kvar. Tar jag gitarren med mig så skall jag nog kunna få mat för dagen. De som spelar illa brukar kunna samla ihop mest och där är jag klart kvalificerad. Ibland längtar jag efter det där luffarlivet.  Bara vandra ut på vägarna och vandra efter dem dit de leder. Ta varje dag som den kommer, byta riktning ibland för att det är roligt att överraska sig själv men ett riktningsbyte mot det okända och till synes farliga. Trolla bort det statiska och begrava det för alltid under näringsrik jord.

Men tittar man sig omkring och lyssnar så kommer nästan alla göra det de gör för pengar på kontot eller för ära och berömmelse. Men det är aldrig Camilla Läckberg personerna som framtiden minns. Just de där nissarna blir bara korta ytliga småfisar i universum som förbleknar, tunnas ut och försvinner  i frisk luft. Giganterna överlevde dag för dag genom att sälja en dikt kontant för småpengar och ändå fortsätta med det de var tvungna att göra. Segrarna är de som aldrig ger upp. Och segrare är de fast de flesta omkring dem aldrig ens får reda på att de just dessa unikum existerat. Karaktär igen. Hur billigt är du beredd att sälja dig min lille vän!?

Klockan är snart halv fem på eftermiddagen i Tokyo när jag skriver det här. Deras dag håller på att knytas ihop och summeras medans min ligger här i det närmaste oskriven framför mig. Men jag är lugn i sinnet. Visst har det funnits dagar när oron härjat som ett världskrig i min kropp. När yttre faktorer trängt in mig i ett hörn och fått mig att ynkligt be om nåd. Men jag har stått för vem jag är och vad jag gjort. Det tänker jag fortsätta med. På samma sätt som jag skriver min musik, skriver mina texter, gör mina “uppfinningar” för att jag tror på dem inte för att andra skall gilla mig för att jag gör just det där. Där är jag inte beredd att sälja mig. Mina drömmar är inte till salu. Visst kan jag ibland titta avundsjukt på de prisade. Deras liv verkar så lätta. Men det är inte för att gå efter de enkla vägarna som jag sattes här på jorden, jag har lärt mig det. Inte för att hämta hem berömmet och de stora priserna heller. Det är som den lille kuggen i maskineriet som mina uppgifter läggs framför mig. Ovärderlig men osynlig. En skriven textrad som får mannen att inte ta sitt liv. En sång som lättar ett hjärta hos henne som gråter. En rolig stund för en Koreansk pojke som gillar teknik. Ingen av dem vet ens att en ocool gubbe var ursprunget till det där ögonblicken. Men så är det för små kuggar. De behövs och får snurra på om det stora hela skall fungera och ticka på i ära och berömmelse. Man kan  känna sig nöjd med att gnissla på så gott det går helt enkelt.