Month: May 2014

Jag far ner till Ljusdal idag. Behöver någon skoj whisky och några skojiga öl. Alltså det handlar inte om såna som man blir skojig av eller har skoj med eller har skojigt av efter att de inmundigats. Bara sånt som kan vara kul att prova. Sen må det där andra komma på köpet, som en sekundär effekt. En kollega kommer nämligen upp från Skåne i helgen och eftersom han är nörd och jag är nörd så behövs det ädla drycker som lockar för att vi skall lämna lödkolvar och transistorer en liten stund och ägna oss åt annan rök än lödrök.

På systemet tittar kassörskan uppgivet på mig när jag fumlar med kassarna efter att jag betalt. Jag får aldrig upp dom jävlarna!!! Visst, “Malla” här på den lokala ICA affären har lärt mig tricket att börja i kanterna först och sen dra upp dom upp mot handtagen, men inte fan fungerar det heller denna dag. Kassörskan tar en kasse och så drar hon i båda handtagen hårt åt varsitt håll. simsalabim, så öppnar den sig. Varför har ingen talat om det tricket för mig tidigare för. Varför har jag hållits utanför!? Jag bara frågar! Jag har förspillt månader totalt på att försöka få upp olika påsar.

Innan systemet har jag lämnat in min telefon och en gammelplatta för reparation. Vi har några lokala “kineser” – som egentligen är Stockholmare – som fixar sånt där i Ljusdal. Vi får väl se om dom lyckas rädda min telefon. Röken och det elektriska sprakandet från den bådade inte gott när den gav upp i måndags hur som helst. Inte alls faktiskt. Plattan dock, somnade in mer stillsamt, vilket inte är någon positivare indikation i och för sig. Känns som den behöver en Jesusreparatör som kan väcka den från de döda.

Coop eller Konsum eller Prix eller vad de nu heter nuförtiden förser mig med mat och kassar som stödjer Ljusdals Bandyklubb. Jag vill verkligen inte stödja LBK, i det där är jag fortfarande Edsbybo. Fast egentligen vill jag ju det såklart. Vi vill ha många Hälsingelag i serien. Plastpåstricket fungerar alldeles utmärkt nu med, både i fruktdisken, dom jag annars bävar för när det gäller påsöppnande och med LBK-kassarna och jag känner mig som en mästare på att öppna plastpåsar.  Ett helt nytt liv har öppnat sig för en gammal ocool gubbe. LBK kassarna skall dock förpassas omedelbart i platsinsamlingen och stoppas långt ner i säcken eventuellt hivas in i pannan utifall en Edsbybo skulle titta in.

Hemma sitter avloppet igen i badrummet. Så kan man ju inte ha det. Det är något spännande med det där att rensa avlopp. Det där som sitter i rören ser ganska ofta ut som levande varelser som liksom håller på att byggas upp, embryon. Jag är ganska säker på att varje planet med ett avlopp också har liv. Det borde jag skriva och tala om för NASA. Hur som helst det löser sig i alla fall. De där (monster)embryona som växer i avloppen får åka längre ner i systemet och växa någon annanstans.  Helst en bit bort från vår kulle.

Men allt det där förbleknar såklart när jag hör att två tjejer från Lo(o)s har fått första pris på FinnUpp idag. Det är stort. Jäkligt stort. Kul också att det är just flickor. Men om jag förväntar mig reportage på lokalradion och inslag i regionaltv så kan jag glömma det på en gång.  Det här händer alldeles för långt ifrån de ansvarigas egna navlar för att röna något intresse i de kanalerna. Jag tycker i alla fall det är stort. Så det så. Viktigare än alla Pisatester som man kan hitta både här och där och långt borta. Det är uppfinningsrikedom som för människor framåt inte systematiken.

Jag är så trött så att den gröna soffan där framför Rapport ter sig som en slags gyllene ark som man bara vill försvinna ner i för aldrig igen lämna. Men jobbet då tänker man närt man sjunkit ner där, jobbet, det finns ingen som gör det där jobbet om man inte reser sig upp ur den där soffan, sträcker på sig, och vandrar ner för alla de där trapporna. Det finns ingen som kommer att ha förståelse för att man stannar här nersjunken i en soffa. Det är helt säkert.

Så jag reser mig upp. Uppbådar den energi som finns kvar hos den här nästan förbrukade personen. En som vandrat långt nu och väl mest är som ett uttjänt batteri som inte längre laddar så bra och borde bytas ut, kastas bort, begravas. Men också den sista energin skall kramas ur, det är ju så, och snart sitter jag där på kontorsstolen. Kod skall skrivas och det är jag som skall göra det.

Man måste hitta det där flytet. Leta inom sig tills man har det. För när det väl är funnet flyter det på av sig själv. Det fungerar lite som en hävert. Man måste bara få det att rinna alldeles så lite först.

Pavarotti’s skönsång borde ha hjälpt till idag såklart, effekten borde sitta kvar. Men det snöar fortfarande och kylan letar sig in i hus och vidare in i märg och ben och träffar till slut trötthetscentret i hjärnan och bosätter sig där. Det behövs sol, maj, blommande körsbärsträd, surrande humlor och leende vårutsprungna flickor för att får bort det där trötta nu. Inte sånt här skitväder. Men allt det där är långt borta om man tittar ut på en snöklädd gräsmatta. Så jag dyker in i koden, letar flytet och koncentrationen. Räddningen som så ofta förr.