Month: May 2014

När jag går och hämtar tidningen så sover dragspelaren sin skönhetssömn. Det gör han rätt i. Hade det varit en helt vanlig morgon så hade han missat fågelsången, det är helt underbart där ute såklart just den där tiden när alla fåglar har kommit igång och sjunger livets lovsång bland limegröna lövträd som är så gröna, i en värld som är så så grön att man måste kisa för att försöka få in en enda annan färg in i ögats känselkroppar. Tvinga in lite rött, blått och gult hela vägen in i hjärnans syncentrum för jämviktens skull.

Men han går inte miste om någon fågelsång den här morgonen den sovande dragspelaren, det är helt tyst. Varför vet jag inte, kanske har de lunchrast, de sätter igång i alla fall senare när jag kliver in på kontoret, men nu när jag lyssnar är det märkligt tyst igen. Lite skrämmer det där. Som den gamla damen som stod där oburrandes i trädgården förra helgen. Det brukar vara tusentals insekter som flyger bland hennes fantastiskt vackra körsbärsblommor. Men bara några stycken den dan. Tomt och tyst och det luktar död för allt om den där tystnaden.

På kontoret sitter jag alltså. Med stora tekoppen. Leendet är avfyrat när jag kliver in genom dörren för att ta tag i en oskriven dag här bland allt skrotet. Mitt paradis. Det är det. Jag mår bra här. Lever en stor del av mitt liv här och ger mig tusan på att det är här jag faller ihop och dör också en dag. Om vi nu inte lyckas ta oss härifrån. Räddas och släpps fria ute i världen.  Men det krävs nog uppburenhet för det. Så kvar blir vi. Men jag jobbar såklart. Skriver en text också ibland. Texterna tar en kaffekopp eller en tekopp att skriva. Det där pretentiösa får aporna ägna sig åt. De som får en hjärtattack om de hittar en särskrivning och stroke om de ser ett stavfel. Varje skrivande måste alltså på flit få in en eller två av de där i varje liten text så att vi så småningom om får en lite bättre värld utan petimätrarna, förståsigpåarna, världsförstörarna med sina måsten.

Hur många är det idag som borde säga upp sig men som inte gör det? Miljoner? Nej det räcker såklart inte. Många fler. De som kan men inte gör det ändå. De som gömmer sig bakom sina rädslor och väljer att inte leva. Satsar på en sextiotums tv eller en ny Iphone istället för livet.  Det är oförståeligt hur man kan välja kolgruvornas mörker och smuts istället för ljuset och den friska luftens värld. Visst det finns demoner och monster som man måste tampas med där uppe också, men liv också, liv som inte behöver ersättas med en ny Iphone eller andra avgudar för att bli fulländat. Säg upp dig idag och bygg den där vedeldade ugnen du alltid dömt om alltså. Men bygg den med egna händer, med dina vänners händer. Låna dig inte ner i kolgruvorna igen.

Jovisst vet väl jag liksom alla andra att det där inte är självklart. Man har ansvar också för barn och annat. Det är inte bara att ta staven och vandra ut på vägarna. Men om man inte orkar med det där man älskar längre för att man jobbar och jobbar och jobbar med det  man inte älskar så är det något fel eller hur. Då måste man ju ändra på något litet litet –  i alla fall det. Det lilla. Så att man  lever igen. För varför skall man annars leva.

Nu sjunger Pavarotti som en värsta mes här utanför och jag blir hänförd och förtrollad. Så jag koncentrerar mig på det och skriver inga mer ord. Tekoppen tömmer jag härmed i en girig sipp och avslutar textskrivarstunden för denna gång. Hejochhåochhopp!

Så jag somnar, låter mig falla i sömn där uppe på den gröna soffan. Alla människor, alla bilar, allt som jag normalt inte ser som skogsman får mig att tuppa av helt enkelt. Det och en dålig film, eller om det är en serier eller vad det nu är, dåligt är det, inte värt att hålla ögon öppna för. Drömmar som jag inte minns är bättre, eller vad vet man när man inte minns dem. Kanske är också de kassa, men lugnet har jag på morgonen, lugnet i själen, det man skall bara tacksam för. Tror jag. Nä, det vet jag.

Så jag är en dålig människa, en som sover bort livet, men frun är inte bättre hon, för hon sover precis som jag i  den andra delen av soffan. Slutkörd av blomhandling, folk och bensin. Den vars existens man anar när bilen startas men som på ett magiskt sätt ökar i tanken efter resans gång. Det kan bero på en trasig mätare, ett elfel, eller också är det verkligen magin som manifesteras just där och då. Jag bestämmer mig för det senare. Jag är fysiker, tekniker, ingenjör. Det byggs inga broar utan magi. Jo, alla de där fula som ingen ser, som man inte märker finns där, de byggs utan magi. De jag menar är de där broarna som man ser och ropar WOW, ….. WOOOOOW. De som byggs av riktiga ingenjörer, plus magi.

Jag möter två kvinnor idag på Mobackes. De ena känner jag igen. Inga problem. Den andra känner jag inte igen. Inte det minsta spår hos henne lyckas jag koppla till något endaste ett. Det ger mig olustkänslor. Tycker inte om det där. Nu ler hon bara och hälsar. Det hjälper. Det är värre när man skall prata också. Som på ICA i Edsbyn. Jag har stått där så många gånger och pratat med “okända” att jag inte längre går in där. Det blir alltid sådär. “Tjena” säger någon glatt igenkännande och kommer rusande. Sen står man där och pratar och jag vet inte alls vem det är jag pratar med. Känner det som om jag förolämpar personen om jag frågar vem det egentligen är. Jag tackar han/hon/det/gud av hela mitt hjärta för att jag inte är en kändis. Hade jag varit det skulle jag aldrig våga gå ut. För det där. För jag hatar det verkligen. Jag vill känna igen och älska de i min omgivning. Eller hata om de inte går att älska. Känna för dem, inte, inte veta vilka de är.

Ändå drömde jag nog om det där när jag var ung. Att komma tillbaks till Edsbyn som den där uppburne stjärnan. Komma åkande i limousine och alla de där tjejerna som man liksom inte dög för då innan man stack skulle titta avundsamt och såklart ångra sig när man steg ur den där bilen till människornas jubel. Men man växer upp och värderingarna blir andra såklart. Nu betalar man gärna en slant för att slippa allt det där. Man vet att de där brudarna inte var något att ha i alla fall. Det är som något inom en vet vad som är bäst för en. Att ha det liv man har blev nog det bästa som kunde ha hänt en i alla fall. Men flickorna har valt mig, inte jag dem. Det blev så. De som jag lärde känna. Det fanns nog någon jag valde också men aldrig kom ens nära.  Så var det också med henne jag lever mitt liv med. Det var hon som valde, tog alla initiativ. En dans blev ett liv. Jag är tacksam för det.

Ute är det dag fortfarande. Klockan är snart elva. Något lite mörkare blir det kanske vid tolvtiden men natten kommer aldrig riktigt nu kring midsommar. Också det är magi, stor magi. Jag älskar det. Svensk sommar är i sanningen underbar. Poeten kan beskriva det där bättre än vad jag kan. Det behövs poeter för sådant. Men jag kan ta in det och njuta fullt ut av det. Stå där ute och titta på allt det där och känns lukten av björnhannen som smyger vid tomtgränsen och ana de väsen som skogen håller fördolt för mig där jag står de som förfäderna hade full koll på. För visst finns de där. De som inte vill ses. Också det är en del av den magi som bygger underbara broar. För egentligen är det ingen skillnad i det där att bygga underbara broar, sköna dikter, visor som fpr foten att röra på sig, eller sånger som går rakt in i hjärtat. Allt det där som har den där WOW faktorn. Det som är magi och inte kan finnas utan förekomsten av allt det där hemliga livet i mörka rum och stora skogar.

Jag må vara en av dem som inte är upphöjd. Historien ändrar sådant där. Till slut vinner det som är sant. Om det nu finns något att vinna annat än att leva sitt liv så gott det går. Han/hon/det/gud och jag har ett avtal om att det är så mitt liv skall levas. Fullt ut och hela vägen. När jag inte längre kan fullfölja hämtas jag till mörkret eller ljuset, det spelar ingen roll, jag är nöjd med båda och inte rädd en endaste nanosekund för endera. Bara så länge jag varje dag som levandes kan gå ner på mitt kontor och tro av hela mitt hjärta att det jag gör är rätt fast än ingen endaste annan en håller med en vanlig dag i en ocool gubbes liv.

Med det går jag och lägger mig igen. Nu i en riktig säng. med en bok. Imorgon jobba. Om jag vaknar igen.  Gör jag det så är jag lika nöjd som varje annan dag för att jag får göra det. Vad är limousineåkande i värde mot det? Jag bara frågar.

Imorgon är det fredag vilket är konstigt eftersom det var fredag i går och fredag idag. Det är den årliga turen till Mobackes som görs under dagen. Pengar skall överföras till andras konton och blommor fås i utbyte och hem kommer vi med blomfylld och matbunkrad bil. Gillar normalt den här turen. Jag är ändå lite av en Ferdinand sittande där under korkeken, men sinnet har inte riktigt hunnit med den här våren. Mentalt hos mig är det nog fortfarande en månad kvar tills amplar skall hängas upp och blommor planteras i blomlådor. Men almanackan säger annorlunda då alltså och man vet ju att det gäller att hänga på och ställa om, om man skall hinna med den Svenska sommaren. Gräsmattan är en annan påminnelse, den växer så att det knakar. Lördag är planerad klippdag, om nu det vrålande monstret startar. Det kan vara lite si och så med den saken, speciellt första gången för året. Har man en axelprotes och en ond axel och behöver dra i det där snöret många gånger så vet man snart att man lever. Samma dag borde vinterdäck bytas mot sommardito om nu sommardäcken duger, annars får man sprätta dubb – vinterdäcken klarar definitivt inte en till säsong. Det kallas att vara ekonomisk.

Annars händer det inte så mycket den här dagen. Men man behöver sådana dagar också. Jag borde åka på Hövrastämman imorgon men det fungerar inte. Blir hemma som vanligt istället. En film, en skål chips och sen somnar man väl som vanligt.

Behöver i alla fall inte oroa mig för att världens sämsta bylinebild (ja jag menar verkligen det!) kommer i tidningen övermorgon. Kultureliten tar över. Påverkar såklart inte livet här på kullen med det stora gula huset det minsta, för om det jag skrivit finns där eller inte finns där har liten betydelse. Det är ändå processen satt skriva som ger något. Man får höra mest skit efter det och jag kan väl inte påstå att jag lyssna så mycket på sånt längre. Men ni med go-orden är som små guldklimpar i mitt liv. Ni vet vilka ni är.

Men imorgon skall jag jobba med egna projekt. Det är viktig tid. Oerhört viktig tid. Jag vet aldrig om jag lever mer än ett halvår i stöten. De dagar, veckor, månader då jag kan jobba koncentrerat med eget är det som lägger grunden för trygghet i framtiden. Hit når inga pengar från affärsänglar, Almi eller fråm allt annat vad de nu heter, de där som delar ut kosing till dem som är “värda dem”. Men ikväll tänker jag inte arbete. Kasta bort en fullkomligt perfekt torsdagskväll bara sådär. Man får unna sig lite fritt liv då och då också som o-cool gubbe i Lo(o)s.