Digi-Key hämtar CAD-verktyg från Mentor – Elektroniktidningen.
Month: May 2014
Categories
Kärlek och plankor
Edsbyn större delen av dan. Köpt möbler i HA Bygg’s konkurs som en gam av många. Passar på att köpa lite spånplattor och reglar eftersom R, som är med, har lyckats låna en buss med släp. Han är en av de andra gamarna. Fyra byggstrålkastare blev det också, sen är det inte mer med det. Ibland är det skönt att bryta det invanda och göra något annat och denna dag blev en sådan dag. Fick ett Greenmål på Max i Bollnäs också och det smakade helt som det skulle. Väldigt likt en köttig hamburgare faktiskt.
Väl hemma igen så ligger ingen av de reglar som så duktigt betalades och sen spändes fast på släpet längre kvar på släpet. Hmmmmmmm…!??? Det är bara att åka tillbaks och leta och vid Frostkilen hittar vi dem. Snyggt avhoppade från släpet liggande vid väggrenen. Taskiga vägar här och möjligen taskiga fastspännarpersoner. Glad att de inte orsakade en olycka i alla fall.
Jag sitter kvar i bilen på ICA’s parkering när R är in och handlar. Tittar på människorna och spannar faktiskt in de gråhåriga lite mer eftersom det väl är där de möjligen av mig kända borde finnas. Men icke. Alla de gråhåriga, eller tanthårsfärgade också för den delen, tycks mig helt okända. Jag borde nog känna mer än vad jag gör för den där byn, men jag känner ingenting. Noll. Vår relation är över känns det som. Om den nu någonsin har funnits sedan den där Augustidagen 1978. Troligen inte.
När jag sitter och väntar på en annan plats i samma by, just innan vi skall fortsätta hemåt, så går en ung kille och en ung tjej förbi och håller varandra i hand. Tretton kanske, kära, så kära, det ser man ju, det riktigt strålar om dem. Och då fattar man ju att livet går vidare också i Edsbyn. Nya kärlekar uppstår och avslutas och också de här två unga kära människorna – som gör mig mycket glad när jag ser dem – kommer antagligen också ge sig iväg härifrån en dag. Kanske aldrig återvända igen som jag. Med stor sannolikhet ge sig av utan varandra. Men inte helt säkert. Man liksom hoppas att de håller ihop för evigt. Kommer de att minnas den här promenaden den här Majdagen? Kommer de ha en navelsträng till den här byn eller till varandra kvar när de flyttat? Så pussar de varandra. Snabbar än jag trodde var möjligt. De såg ut som ett tjugotvåminuterspussaspar. Killen går in i huset som en av mina kamrater bodde i då när vi var dom som var unga och kära, flickan vandrar vidare, vidare till för mig okända hus. Jag vet att det första de kommer att göra är att messa varandra när de kommer hem och in på sina rum. “Jag Älskar Dig” kommer dom skriva. Med versaler, och det är gulligt och upplyftande. Sen kommer R och vi åker iväg och tappar plankor. En annan dag bara liksom.
De som arbetar fysiskt hårt sover alltså så där bra som jag sovit i natt. Insikten, som ändå inte är särskilt ny, finns där mig vid halvåtta tiden när jag vaknar. Då har jag ändå lagt mig tidigt igår och vaknar alltså senare och har inte ens halvöppnat ögonen mellan de två ändpunkterna. Det är gott. Jag är utvilad och återställd.
Ute har Pavarotti hittat rösten. Det är full fart. Koltrastsången ljuder i alla sin lekfullhet och glädje och helt underbara skönhet över berget. Det värmer i min kropp som om någon pumpat in kontrastvätska. Den där sången blir en del av mitt blod och för ut både röda och vita blodkroppar i en yster dans också längst ut i de mest perifera blodkärl. Väcker den ocoole gubbens hela lekamen till liv och också de delar som ocoola gubbar inte riktigt visste existerade lever upp. Upprymd och upplyft idag alltså. Barfota med fönster öppna. Fönster genom vilka fågelsången svävar in och vindpustar ibland gör sig märkbara, men endast genom sin rörelse, för de är varma, ljumma, mjuka och smeksamma som en kvinnas hand mot min hungrande hud.
Den neurotiska klarar inte av Koltrastens oväsen utanför fönstret där på morgonen. Än mindre Björktrastarnas mer tantgnälliga läte då såklart. Harmoni är inget man bara får, man får jobba för den också. Lära sig att slappna av och ta in. Inte bara lyssna utan låta det där som finns där utanför en fylla upp hela sitt sinne. Se den där fjärilen vingligt flyga i trädgården och inte låta en endaste annan tanke komma in i hjärnan. Där, i det, finns lyckan. Varenda musiker, skribent eller programmerare eller varför inte alla älskande, förälskade, vet vad jag pratar om. Alla andra med såklart. Ibland åker man in i det där tillståndet och tiden liksom vara upphör. Kommer det inte av sig själv det där. Om hjärnan far iväg och hela tiden oroligt letar farorna så är det dags att byta liv. Säga upp sig och stänga dörren till kontoret och ge sig ut på vägarna,de som leder mot platser som man inte har en aning om var de är. Släppa loss, kasta loss och ge sig iväg så att man kan njuta av att vara levandes igen. Inte en ickelevande zoombie som går genom livet utan att kunna njuta av det fullt ut. För vad betyder titlar och pengar om man aldrig någonsin kan uppskatta det som bara finns och är gratis.
Men jag ger såklart inga råd. Vem kan det? Jag kan bara berätta hur jag lever mitt liv. Och det är väl ändå mer åt munkhållet än rockstjärnans. Gott för mig men sorgligt för den som ser det utifrån. Man kan bara leva sitt eget liv. Det går inte säga hur andra skall leva sina liv. Jag förstår glädjen i att susa fram i en öppen sportbil som kostar en miljon dollar efter en kurvig kustväg. Det jag inte förstår är utväxlingen, tusen timmar skit för tre timmars underbart. Men vi är olika såklart. Tur är väl det. Många existerar i skiten men inte i glädjen. Vill vara där för att det är smutsigt och jävligt och en del av deras blodomlopp. Men fråga veranda kolgruvearbetare. Inte fan är det i skiten och det svarta de vill finnas. Gröna ängar lockar mer.
Det skulle såklart vara ett helgerån att spela musik nu när jag sitter här på kontoret med alla fönster öppna. Pavarotti har en kvällskonsert som möjligen inte är lika säkert framförd som den har varit alla år tidigare. Kanske är det här hans son eller också är han bara inte helt uppsjungen ännu eller kanske också han börjar bli en gubbe som mest är på väg att bli en som kraxar liksom jag. Det tycks som om det är svårt att komma igång med den där himmelska delen. Men en ton – och han ger mig många – en träffsäker ton räcker för att fylla bröstet på mig med en slags vemodig kärlek till livet. Det finns inte några mer underbarare toner än koltrastens sång. Det behövs egentligen ingen annan musik än den på jorden. Försvann den, om det blev en sommar utan den, blev det ingen sommar det året. Den skulle regna bort i ett regn där tårarna utgjorde vattendropparna. Jag skulle sakna min svarte vän med den gula näbben med hela mitt väsen.
Det har funnits tillfällen när jag trott jag kunde tala också för andra. Att det jag såg och upplevde, var det som alla andra såg och upplevde. Men jag har såklart lärt mig att så är det inte alls. Det fanns många år som just det att aldrig förstås var den stora sorgen i mitt hjärta. Att gå en väg där ingen följer efter, men sen se någon annan gå den vägen och alla i flockar följa efter. Men jag har förlikat mig med det där. Vävt mig en kokong som skydd mot allt det där där utanför. För hade jag inte gjort det, hur skulle jag då vågat skriva en endaste text, sjungit en endaste sång, programmerat ett endaste dataprogram när världen är så full av alla dessa stjärnor. De som svävar där så högt över oss andra vanliga. Nej jag skickar inte in min alster till tävlingarna och medierna. Jag gör bara inte det. Det jag gör är för mig själv och är det någon som läser, lyssnar eller använder så må det vara hänt, men det förändrar inte det minsta hur det känns för mig här inne i kokongen. Men visst, när någon säger några snälla ord så värmer det. Som i fredags när Y gjorde det. Jag är evigt tacksam till dessa som orkar säga det positiva, för de andra, de som letar negativt är tio, hundrafaldigt många fler. För att inte tala om de som inte orkar ens försöka göra någon annan glad. Alltid och för alla, också för stjärnorna där lågt, långt uppe ovanför sådana som mig. Visst jag skulle också kunna sätta “krönikör” som en av mina titlar, det är tydligen fint att vara det eftersom så många så snabbt får dit det i anslutning till sitt namn. Men en fyraårig fysikerutbildning i Uppala, en krönika i Hälsingetidningar, tre släppta skivor och allt det andra är bara vad det är. Små steg i mitt liv. Inget att yvas för. Konkursen lärde mig mer än allt det där tillsammans. Men nästan alla är för ytliga och för korkade för att förstå att det ens kan vara så. Men det är såklart inte mig det är synd om i det fallet, det förstår nog var och en.
För övrigt har jag använt dagen till att leka han/hon/det/gud. Jag har röjt buskar. Och precis som han/hon/det/gud har det funnits ett ganska stort godtycke i valet av vilka som skall få leva och vilka som inte skall få det. Den passar mig egentligen inte den där sysslan. Men jag är inte så feg heller att jag med svansen mellan benen förpassar den till någon annan som får göra valen och smutsjobbet åt mig, samtidigt som jag själv kan stå rak i ryggen och vara utan allt ansvar. De värsta skurkarna är de som står där och inte gör något medans oförrätterna utförs. För mig är det en oförrätt att såga ned ett träd. Det är ett liv. Jag tar det livet genom att föra fram sågklingan och kapa det. Döda det. Bara små litet barn är de dessutom allesamman. “Men det finns ju så många träd” säger vän av ordningen eller vad det nu är för jävla sekt de är medlemmar i. Det finns en jävla massa människor också svarar jag. På din plats borde det stå en asiat. Det vore snyggt. Inte en sån som dig. Sågklinga fram. Eller de känner ju inget träden. Vem vet, vem vet. “Negrer” i USA kände inte heller men det var ju förr det såklart.
Men nu skall jag jobba några timmar. Gotid. Kalkylera lite. Ett kalkylerande som alltid slutar med att jag får minska ner och skära bort. Men också där lär man sig med åren, att det där som är kvar är just kvar för att det är just ner i det där som hela soppan till slut kokar ner. Essenserna. Man får vara nöjd med dem om man inte kan få allt. Och vem kan få allt. Inte ens de som har så mycket. I det kan man känna en tillfredsställelse som räcker en bra bit.
Categories
En bra dag
Pavarotti sjunger “orka lite till”, “orka lite till” och jag lyfter trädgren efter trädgren och orkar lite till. Hur kan en gammal tall som alltid har stått där ha så många grenar. Förfäder, bönder och förfäder vana vid skogen ler åt mig i sin himmel. En kontorsråtta som leker skogsarbetare. En ocool gubbe utan ork. Men jag får bort allt det där, envis är jag. Blir klar med det jag förutsatt mig. Ledbruten, men allt är till slut borta. Nöjd med dagen ger jag mig. En whisky och en film. Belöning. En solig dag ute med rörelse. Inte stillasittande kontorsjobb. Visst det lönar sig att köpa veden. Jag kan räkna. Men det är skönt att vara ute. Frihet, luft som går att andas. Här ute är det på riktigt, där inne på kontoret är det på låtsas. Det få man aldrig glömma. Men det är ingen risk. Här lever jag. Är en fri man. En som vet vad som är viktigt i livet.