Att titta till pannan är min uppgift. Det har väl inte samma dignitet som att laga mat, men det skall göras för att vi inte skall brinna inne och för att det skall vara varmt i huset. Det är sällan någon uppskattar sådant där förrän man verkligen brinner inne eller duschvattnet är kallt som en bäck på en nordsluttning om våren. Vi glömmer så lätt det som fungerar och att det krävs något, kärlek kanske, för att få det där att snurra på och fungera.
Ser “Dom över död man” av Troell ikväll. En bra film. Svart/vit men ändå i färg fast bara gråskalor finns där och det fungerar. Kampen mot ondskan och segrar som i slutänden inte blir värda något eftersom det inte finns en ren ondska att bekämpa. Den är ett mänskligt påhitt. “Jag älskar dig” säger en kvinna på slutet till den döende huvudpersonen. Jag sa samma sak till min mamma på hennes dödsbädd och höll henne i hand. Men vilken son älskar inte sin mor. Det här var kärleken mellan dem utan samma blod. Hur många gånger får man höra de där orden i sitt liv. För sällan såklart. Men man anar att det funnits någon under åren som tänkt det utan att säga det högt ändå. Men kanske är också det bara inbillning. Jag minns bara att min fru sagt det och skrivit det. Ingen annan. Men är tacksam för att jag fått höra dem, oändligt tacksam för det. Men kanske borde det funnits någon mer. Som sagt det. Gjort sig förstådd. Men kanske har jag bara glömt och man skall såklart inte vara girig, speciellt inte efter att vara älskad. Man får ge tills man inte har mer att ge istället. Och nog har jag sagt de där orden tillräckligt många gånger. Visst har jag?
Det kommer en dag när jag inte orkar med den där pannan i källaren, den som faktiskt är äldre än vad jag är. Om inte pannan, gud förbjude, tröttnar på mig innan. Det vore bättre att falla ihop och bara dö. Bara ramla ihop en dag och försvinna bort ut i ett evigt universum som ingenting utan att märka annat än att man börjar falla och att det sen svartnar för ögonen för att aldrig ge dem ljuset igen. Vi har ett avtal han/hon/det/gud och jag att jag vandrar på tills det är dags. Inget fuskande. Jag har en uppgift. Svårare än så är det inte. Jag tar min uppgift som en liten gnisslande kugge i det stora maskineriet på fullaste allvar. Snurrar på lite skevt och obemärkt till jag inte behövs längre. Plockas bort av den store urmakaren och ersätts av ett nytt glittrande uppsmörjt som förnöjt tar min plats och snurrar på under sin också utmätta tid.
Gillar man mångfald väljer man pc istället för Mac. Android istället för Iphone. Ensaksväljarna är sekteristerna. De som också väljer på samma sätt som Nazisterna gjorde. Enkelspårighet. De följer en ledare hela vägen för det är fundamentalister. Det där att det bara finns ETT som är bra. Det som är mest otäckt av allt och visar folks oerhörda inneboende dumhet. Men det är såklart samma sak med dem som BARA kör Volvo, eller bara dricker kaffet från X. Eller de som tror att det utan för Stockholms tullar inte finns någonting alls. Nollorna som man med lugn kan se bort ifrån, se som smuts i marginalen. De som inte kan se annat än ETT. Som har bestämt sig. Som VET vad som är “BRA”.
Men kanske är det där som “jag äskar dig” uttalas. Kanske måste man bli dum i huvudet för att få det där sig tillsänt. Kanske blir man älskad av sin Iphone när man troget väljer Iphone och inget annat. För visst är det snarlikt kärlek, eller är det avgudadyrkan. Något tryggt att hålla fast vid, en snuttefilt. Något man behöver kanske just för att ingen säger “Jag älskar dig”. Det stora substitutet. Om ingen älskar en så har man i alla fall en Iphone. Och visst äger man en liten del av Jobs också i och med det. En liten, liten dampartikel av hans kremerade döda kropp. Han liksom älskar Iphone användarna och å¨den yttersta dagen då…
Men gamla gubbar skall sova. Orkar kanske läsa en sida eller två innan ögonen far igen. Förr drömde jag innan jag somnade också. Eller fantiserade heter det väl. Men alla de som fanns i de där fantasierna har gett sig iväg nu. Vart vet jag inte. Det verkar bara vara jag kvar. Och jag saknar dem. En och annan där sa att de älskade mig. Det är sant. Men de fanns såklart inte på riktigt. I alla fall fanns de inte i den här världen och i det här livet, Och därför var det ju ingen riktigt kärlek heller. Men som ett sätt att lura sig fungerar det såklart. När ingen sa det i verkliga livet sas det i drömmarna.
