Day: 22 May 2014

Har pratat med en packad Elton nu i två timmar på Skype. Nu jävlar måste jag tydligen komma över till den där förbaskade staden. Fest i hans trädgård på Lördag. “Alla kommer.” Sommarens ankomst skall firas i London helvetet, det älskade London väntar liksom och kan inte vänta längre. Elton lovar den bästa champagnen och så sköna damer men när jag bestämt påminner om – och det vet han så väl – att jag är lyckligt gift så försöker han med pojkar, men han vet ju att jag inte är intresserad av dom heller den jävlen. Själv har han såklart inga skrupler den gamle snuskhummern. Gift som han är han med ju.

Så vårt deal blir, jag åker dit imorgon kväll och han kommer hit i sommar när Lo(o)sveckan är här. Kanske kan han lira någon låt på Nickelvallen. Varför inte. Nått gammalt skolpiano skall väl gå att uppbringa. Ett PA finns det, det vet jag. Vi får väl hålla käften så att byn inte blir översvämmad av Elton fans nu när Pavarotti också är här – i Koltrastform då men ändå. Det är liksom crowded som det är.

Elton säger att han har större mage än mig nu. Är helt säker på att han vinner vår traditionella magmätartävling. Men han misstar sig tror jag. Här har ätits semlor hela våren så han kommer att få sig en riktig match i magmätartävligen. Min oro över mycket gående tycker han är obefogad. Han köpte en permobil i höstas och nu pimpad och trimmad kan den lånas ut till hälsporreskadade ocoola gubbar.

Att jag inte har råd att åka viftar han som vanligt bort. Biljetterna ligger på Arlanda och vänta, 20:43 imorgon till Heathrow. Så det finns liksom inget att tveka på. Gänget hämtar upp mig med stora rosa limon när planet landar sen blir det fest på någon klubb i Soho. Den där skäggige slagervinnaren skulle visst också komma och nån Ray Davies skulle visst också bo kvar hos Elton över helgen. Ingen aning vem det är men Elton tyckte tydligen det var en kul snubbe och trodde jag skulle gilla honom. Samma musiksmak. Han gillade också att göra skrammelmusik tydligen. Men det är ju såklart alltid en massa känt folk på Eltons fester. Bortkastat på mig såklart. En gång trodde jag Madonna var morsan till den där minerårige hon släpade på och att Bob Geldorf var chaufför. Jag skiter liksom i de där snubbarna bara champagnen är god och dyr. Jag känner aldrig igen någon i alla fall. Aldrig!

Så nu måste jag koda klart och sen skriva krönika så att jag kan dra iväg till London imorgon. Hmmmm… Ser fram emot det där faktiskt. Skall bli skitkul.

Det är fortfarande de varmaste av vindar som far genom kontorets alla öppna fönster och jag är lycklig för att jag lever. Jag vet att det finns någon forskare som hävdar att de där lyckokänslorna är en sjukdom och en avvikelse men det där vet jag handlar bara om de bistra allvarligas försök att normalisera URTRÅKIGT eller sin egen existens med andra ord. Jag köper alltså inte det där. Att man skall oroa sig så förbannat. Känna sig nedslagen för att man är fet, gammal, otränad, för långhårig, dålig på att spela gitarr, är dum i huvudet eller vad det nu är. Det man lär sig med åren är att de flesta ändå faktiskt “bara” är som de är. Man har styrkor och man har svagheter och summerar man så blir summan ändå alltid 42 för var och en av oss. Sen kan de som hävdar att 17 är lite bättre eller de som har fått för sig att 143 är bäst anmäla sig till en mattekurs så att de kan räkna ordentligt de också och faktiskt får fram den korrekt summan, 42.

Under ett stort antal timmar i natt ligger jag och spänner vadmuskeln. Min hälsporre gör ont utav bara helvete av någon anledning. Utanför fönstret är det en fågel jag inte känner igen som friar med frenesi till sin kära trotts att solen ännu inte gått upp. Det ger lite underhållning det där. Klick, klick som om två stenar slås ihop sen en hel massa pip i hög. Har aldrig hört det där förr. Men det är säkert någon vanlig fågel, det brukar vara det. Men de är där ute de skall finnas fåglarna. Jag ägde en gång en Undulat som hette “Jocke” och jag skriver medvetet “ägde” därför att det är så dumt. Jag älskade den där fågeln och grät i floder när han dog. Ändå höll jag honom fånge i en bur med äganderätt  när han istället skulle ha flugit fri i de stora undulatflockarna som rör sig över Australiska vidder. Men Jocke fick aldrig göra det där. Han fick aldrig vara fri och den kärlek jag slösade på honom var naturligtvis inget värd i jämförelsen av att få vara fri.  Fri på riktigt och kunna flyga i den riktning man själv vill.

Demokrati är frihet också. Valet på söndag handlar om det för mig. Frihet. Man måste gå samman för att förbli fri, få styrka tillsammans, känna solidaritet med andra och kunna förvänta sig solidaritet från andra. Inget av det där kommer av sig själv. De som försöker avskärma sig från världen och gemenskaperna är de som vill att vi skall förstöra allt det där. För mig är det omöjligt att förstå hur vänsterpartiet kan vara sådan EU motståndare, de som pratar mest om solidariet. Hur skall vi annars, vi som tror på och har socialistiska värderingar i världen, kunna möta de andra globala krafterna. De där som vill förstöra, förslava och äga oss. Vi måste helt enkelt verka tillsammans för som splittrade är vi bara små munsbitar för de där krafterna. Så gå och rösta på söndag. Rösta på vad du vill. Det är din rätt, men rösta. Rösta för fred och frihet i Europa och alltså för ha just det på den plats där du själv bor, där du liksom alla andra i den Europeiska gemenskapen, de som tänker och känner precis som dig, vill ha lugn och ro bland sina egna vänner och kära i en fri värld.