Categories
Day: 27 May 2014
Moving On from ainslie henderson on Vimeo.
Categories
“Det är bara lite kvar”
Att göra det där sista i ett projekt är alltid psykiskt påfrestande, det spelar ingen roll om det är ett inbäddat system som det jag håller på med just nu, eller om det är en ny skiva, en ny textmassa eller något annat. Man jobbar för att nå den där punkten “färdigt”. Man aldrig någonsin dyker det upp så många saker som också måste sitta på rätt plats och fungera innan man kan säga de där ordet “färdig” som när man nästan är klar. De liksom bara drösar in de där punkterna och man undrar var alla de där “att göra raderna” var när man inte tänkte “färdig” utan liksom bara arbetade på mot ett avlägset mål.
När jag skriver programkod så vill jag att det skall vara snyggt, propert och organiserat också. Det skall vara lättläst och lätt att hitta det man söker. Jag är stolt över det jag lämnar ifrån mig för det mesta. I alla fall om jag får tid att lösa upp också de där sista knutarna, skriva dokumentationen och fixa upp koden. Det finns en heder i det där. Jag tar betalt för det här och den som köper min tid skall i sin tur tjäna pengar på jobbet, ju mer desto bättre, inte för att jag får procent på utfallet utan för att det är en bra produkt som det man gjort är en del av. Ibland en liten del, ibland en stor del. För att vara den delen har också mitt bankkonto fyllts på med en framförhandlad peng. Den och lusten att lösa problem och lyckan över att få lära sig nytt nästan varje dag är drivkrafterna.
Så egentligen skulle jag inte skriva den här texten just nu eftersom jag definitivt inte har tid med det. Jag har massor kvar och vill bli “färdig” ikväll. Tre projekt egentligen eller sex om man räknar bootloaderkod. Ett halvårs jobb skall pressas ned till “klart” och “färdigt”. Klockan är 21:30 och min lista är långt ifrån tom ännu. Finns det något “färdigt” där mot nattkröken tro? Ja, vi skall i alla fall försöka…
Man borde kanske prova det här också med luft kanske. Ren luft från din egen luft, 199 spänn i månaden. Allt går ju att sälja med mördande reklam som visan lyder.
Categories
Hälsingland igen
En krönika som publicerades i Helga, Hela Hälsinglands (Mittmedia) helgtidning den 1/2 2014 som jag tror det är OK att jag lägger ut här nu.
Jag är hälsing. Japp, världsmedborgare, men hälsing. Jag älskar det här landskapet. Ändå tog det tjugofem år innan jag upptäckte att vi har berg. Jag var utflyttade till Stockholm och var med Sörmländsk flickvän på väg upp, eller hem, som man sa, tillsammans, första gången. Någon mil efter att vi svängt av vid Tönnebro så börjar hon titta konstigt ut genom bilrutan och säger ”oj vilka häftiga berg” och var liksom okontaktbart och stirrande efter de där orden. Så jag blir tvungen att se efter själv, och visst, hon har rätt, fantastiska berg där utanför rutan. Var hade de varit alla år? Jag har i alla fall aldrig sett berg i Hälsingland före det här tillfället. Inte de där magnifika i alla fall som rullar iväg i mjuka blåtoner bort mot horisonten.
Några år senare flyttar jag och samma Sörmländska flickvän ”hem”. Jag gör henne till fru och hälsing ungefär samtidigt och vi bidrar tillsammans med två nya hälsingar. Efter det är bergen en del av mig. Sjöarna, älvarna, dalgångarna och havet likaså. Jag älskar alltihop lika mycket. Jag har lärt mig att de vägar som fegt går runt bergen i andra landskap, går rakt över dem här i Hälsingland, bara för att vi hälsingar helt enkelt inte låter oss hindras av ett berg som står i vägen. Det finns en hälsingsk vrånghet, den som också syns på gårdarna och i snickerierna och på vedstaplarna som är som störst här. Jag gillar dem också. Folket som det går att lita på, som har musik inblandat med de röda blodkropparna i blodet och där de två dansar runt i ådrorna med minnen från Hårga.
Det är i Lo(o)s jag bor. Här, där man väljer en ny sjö om det är en bil parkerad vid den man tänkt sig att besöka. Född i Edsbyn är jag, vid en älskad och ”vacker så det gör ont” dalgång där Voxnan lugnt och stilla snirklar sig fram. En älv som jag växte upp vid, den som finns med mig vart jag än går. Jag har gråtit vid Hylströmmen och fått tröst. Lärt mig att också älska den vidunderligt vackra Ljusnandalen. Höllick och havsbandet har tagit mitt hjärta, och jag har numera ett alldeles eget berg, Örnberget, där jag ofta sitter långa stunder och blickar ut över de berg jag en gång inte såg. Därifrån ser jag nästan hela Hälsingland och jag vet, från djupet av mitt hjärta, att här, där jag en gång föddes, vill jag också en gång dö. Med med det senare är det såklart ingen brådska.
Categories
Ännu en vän är död
De dör runt omkring mig och kunde jag gråta, men jag kan visst inte det nu för tiden, så skulle jag gjort det när jag slår upp familjesidorna i min tidning nu på morgonen. Karl-Gerhard Wikander är död. Blev bara sextiosex år. Liksom lurad på gotiden. Jag visste såklart inte ens att KG stod för Karl-Gerhard, han var alltid bara KG, för mig och för alla andra. En god man. En man man kunde lita på. En som åkte långt för att få sitta några timmar på ett skraltigt tåg där resans mål inte var det viktigaste. När han pratade om de där tågen lyste hans ögon. Där fanns hans passion och i den förstod vi varandra.
Jag skrev ett brev till kommunen en gång för länge sedan. Jag hade använt Internet ganska länge här uppe i Lo(o)s. Det kostade mycket pengar. Först 120 kronor per minut till USA, senare sex kronor i minuten till Stockholm. Det var svårt att vara en del av Internet då och pengarna rullade ut så jag tyckte att man skulle öppna en nod i Ljusdal. För företagen, för framtiden. Tekniken skulle sannolikt inte komma hit bara med hjälp av de kommersiella krafterna. För detta var ändå framtiden. Internet skulle revolutionera världen, göra den lite mindre, och Ljusdal borde vara en del av den där revolutionen. Jag förväntade mig väl egentligen inget svar. Men Pelle Svensson, som också är död nu, blev lurad på samma gotid, ringde upp och sa att det där lät jäkligt intressant, “sätt upp ett möte med KG” sa han. Och där möttes vi, jag och han och hans personal i ett konferensrum och jag berättade vad Internet var och vad vi borde göra i Ljusdal. Och han lyssnade, hummade som KG hummade, ställde frågor och någon vecka senare kom ett “kör” och frågan “vill du hjälpa oss sätta upp det här”. Allt det där låter kanske inte så märkligt idag såklart. Men det fannx inga andra kommuner på nätet då, inga tidningar, inget vita huset, inga ebutiker bara ett och annat universitet egentligen. PO och KG såg och kände igen det viktiga på det sätt som sant visionära människor gör. Sådana som behövs på de poster som de besatt.
Under de år som följde lärde jag känna KG, hans humor och den godhet som fanns i hela hans väsen. Jag tyckte genuint väldigt mycket om den här mannen. Den sista gången jag pratade med honom erbjöd han mig IT-chefsjobbet i Ljusdal. Inget lätt jobb, men ett som kunde varit jäkligt roligt om man fick förutsättningar att förändra och utveckla. Men de 27000 jag krävde bara garvade han åt. Han tjänade inte mer själv. Vi kom aldrig överens där. Men det fanns heller aldrig några misstämningar mellan oss.
Men han var chef. Chef på det där sättet en bra chef skall vara. En som litar på sin personal och bereder väg för dem så att de kan utföra sina uppgifter på bästa möjliga sätt, gör det där utan att själv ta plats. Jag kan bara känna heder för sådana människor, själv kommer jag aldrig nå dit. KG var en av dessa stora och jag är oändligt tacksam att jag fick lära känna honom under några år. Jag ser honom faktiskt framför mig läsande det här och hans hummande småskrattande goda person som tittar upp efter att ha läst klart, med den där finurliga blicken och ett småskratt och “ja, det var som tusan”.
Ännu ett namn är tillagt på den lista som jag läser vid gravarna när jag tänder ljus. Ännu ett som inte borde varit där förrän om många, många år.