Day: 30 May 2014

Av  kvällens fyra nedladdade filmer går en att titta på med nöd och näppe. Men jag håller mig vaken. Där ligger storheten i sakernas tillstånd denna kväll. Sen regnet såklart. Det som forsar ner där ute. Kyler världen och väcker livet till det som snart blir sommar. Oj, vad pretentiös det där lät, men sant lik förbaskat, det kan ingen ta ifrån mig.

Man borde ha varit på Metallica-konsert och blivit blöt hela vägen in på kalsongerna, men varm i hjärtat och i själen och så i kroppen, eftersom uppvärmt blod pumpas ut i ådrorna och hjärnan säger bra och gott och fantastiskt. Men det är man då inte. Man är på sin kulle i Lo(o)s, i urskog och mörker där SD nästan regerar. Nästan, hindrade bara av Socialdemokrater och jag skäms så in i helvete att bo här när det är så, och det är inte Socialdemokraterna jag syftar på.

Ändå är det bra människor som finns här. Alla de jag känner i alla fall. De jag känner lite lite grann. Närmare än så har jag inte kommit på tjugoåtta år. Mitt fel, japp, såklart.  Jag undrar bara var det där kommer ifrån. Vad har SD sagt som tilltalar så just här. Jag har svårt att tänka mig att det är invandrarpolitiken. Men kanske ändå. Men troligare att man sagt något om att EU är skit. Det hänger alla med på – men inte jag.  Eller att rovdjuren skall utrotas. Ännu mer med där och mindre instämmande från mig. De flesta – men alltså inte jag. Älgköttet i frysarna och älgjakten är helig. Hur skall en vegetarian kunna förstå hur mycket? Det går såklart inte.

Avslutar snart en fantastisk dag på kontoret med boken jag för närvarande läser. Den som ändå är rätt skaplig. Choklad och mord. Hur en dag bakom ett skrivbord kan vara fantastisk kan en eller två eller tre undra, men det kan bli så, vara så, om man väljer själv varför man sitter där vid ett skrivbord. Det kan vara så underbart att man inte vill vara någon enda annanstans just den dan. Utom möjligen ute i regnet då, på den där Metallica konserten. Men nu var man inte det och så var det med det.

När jag går och hämtar tidningen så sover dragspelaren sin skönhetssömn. Det gör han rätt i. Hade det varit en helt vanlig morgon så hade han missat fågelsången, det är helt underbart där ute såklart just den där tiden när alla fåglar har kommit igång och sjunger livets lovsång bland limegröna lövträd som är så gröna, i en värld som är så så grön att man måste kisa för att försöka få in en enda annan färg in i ögats känselkroppar. Tvinga in lite rött, blått och gult hela vägen in i hjärnans syncentrum för jämviktens skull.

Men han går inte miste om någon fågelsång den här morgonen den sovande dragspelaren, det är helt tyst. Varför vet jag inte, kanske har de lunchrast, de sätter igång i alla fall senare när jag kliver in på kontoret, men nu när jag lyssnar är det märkligt tyst igen. Lite skrämmer det där. Som den gamla damen som stod där oburrandes i trädgården förra helgen. Det brukar vara tusentals insekter som flyger bland hennes fantastiskt vackra körsbärsblommor. Men bara några stycken den dan. Tomt och tyst och det luktar död för allt om den där tystnaden.

På kontoret sitter jag alltså. Med stora tekoppen. Leendet är avfyrat när jag kliver in genom dörren för att ta tag i en oskriven dag här bland allt skrotet. Mitt paradis. Det är det. Jag mår bra här. Lever en stor del av mitt liv här och ger mig tusan på att det är här jag faller ihop och dör också en dag. Om vi nu inte lyckas ta oss härifrån. Räddas och släpps fria ute i världen.  Men det krävs nog uppburenhet för det. Så kvar blir vi. Men jag jobbar såklart. Skriver en text också ibland. Texterna tar en kaffekopp eller en tekopp att skriva. Det där pretentiösa får aporna ägna sig åt. De som får en hjärtattack om de hittar en särskrivning och stroke om de ser ett stavfel. Varje skrivande måste alltså på flit få in en eller två av de där i varje liten text så att vi så småningom om får en lite bättre värld utan petimätrarna, förståsigpåarna, världsförstörarna med sina måsten.

Hur många är det idag som borde säga upp sig men som inte gör det? Miljoner? Nej det räcker såklart inte. Många fler. De som kan men inte gör det ändå. De som gömmer sig bakom sina rädslor och väljer att inte leva. Satsar på en sextiotums tv eller en ny Iphone istället för livet.  Det är oförståeligt hur man kan välja kolgruvornas mörker och smuts istället för ljuset och den friska luftens värld. Visst det finns demoner och monster som man måste tampas med där uppe också, men liv också, liv som inte behöver ersättas med en ny Iphone eller andra avgudar för att bli fulländat. Säg upp dig idag och bygg den där vedeldade ugnen du alltid dömt om alltså. Men bygg den med egna händer, med dina vänners händer. Låna dig inte ner i kolgruvorna igen.

Jovisst vet väl jag liksom alla andra att det där inte är självklart. Man har ansvar också för barn och annat. Det är inte bara att ta staven och vandra ut på vägarna. Men om man inte orkar med det där man älskar längre för att man jobbar och jobbar och jobbar med det  man inte älskar så är det något fel eller hur. Då måste man ju ändra på något litet litet –  i alla fall det. Det lilla. Så att man  lever igen. För varför skall man annars leva.

Nu sjunger Pavarotti som en värsta mes här utanför och jag blir hänförd och förtrollad. Så jag koncentrerar mig på det och skriver inga mer ord. Tekoppen tömmer jag härmed i en girig sipp och avslutar textskrivarstunden för denna gång. Hejochhåochhopp!