Day: 31 May 2014

Två bra filmer – en kväll. Ute sjunger fåglarna för att solen kommer imorgon och för att det inte finns någon natt alls nu som släcker ljuset här på kullen. Frugan beställer filmerna, jag fulnedladdar.  Men bara för att de filmmogulerna inte förser mig med lagliga alternativ. De är dessutom bra, båda två, värda en slant. Men maffiosofilmmänniskorna är för fina för mina pengar. De vill bevara den gamla tiden hellre än att ha dem. Precis som de flesta över trettio. Förlorare hela bunten. Måste dö bort så att nya tider kan komma. Ju förr desto bättre om någon frågar mig.

En skata åker på stryk i körsbärsträdet tidigare ikväll. Björktrastarna ger den på “pälsen” ordentligt. Fåglarna har fatta det här med att man måste hjälpas åt. Det har inte Lo(o)sborna. inte så många andra heller för den delen. Men kanske har det där vänt . I alla fall lite. Kanske kan man snart prata om solidaritet igen utan att bli utskrattad. Men knappast här.

Men min bok om chokladen väntar mig. Som en tredje film. Det är så de åker in i mitt huvud böckerna. Som rörliga bilder. Filmer där jag rollbesätter och bestämmer kameravinklar. Imorgon skall jag försöka få fart på gräsklipparen. Kanske lyckas jag eller också får jag ondare i axeln än till och med en skit som jag förtjänar. Har ni sett den där bilden på en folkmassa som gör hitlerhälsning. En man gör det inte. Det kunde ha varit jag. Inte för att jag är så förbannat bra och opåverkbar utan för att jag inte kan höja min högra arm mer än till brösthöjd pga axelprotesen. Ibland kan det finnas enkla förklaringar till det som ser ut som hjältemod. Vi vill så gärna se det där som inte finns. Det är också precis så man läser de där böckerna. Fyller i och slänger in sig själv i hjälterollerna i filen som utspelas där i huvudet.  Men svaga fähundar som gör saker i flock, det är vi. För det mesta ganska dåliga grejer men ibland bra. På något sätt rullar saker på framåt men med foxtrotsteg. Men skit i det nu. Bok, drömmar, vakna, sol, frukost, klippa gräs, dricka kaffe, sätta på sommardäck, göra klart ritningen jag började på idag, lyssna på koltrasten som kanske är Pavarotti ändå och sen sova igen. Det rullar på minsann.

Man vinner och borde känna den där omåttliga glädjen som alla verkar känna efter att ha vunnit. Idrottsstjärnorna som skriker och jublar och sprutar bubbelvatten på varandra. Ja, man har ju den där bilden i huvudet och man är ju en segrare, man borde helt enkelt vara förbannat glad när man vinner med andra ord.

Men jag måste erkänna att de få gånger jag vunnit har det varit en besvikelse. Jag blir snarare nedstämd än förbannat glad. Som sist på Historiska museet. Mitt namn lästes upp, spotlighten hittar mig och jag går upp med ljuset som följer mig efter gången upp mot scenen. Får mina tiotusen spänn på en sådan där jättecheck ni vet, diplom och blommor. Ja jag gråter ju inte precis. Jag är glad, men allt det där glada finns bara på utsidan. Det är bara yta. Inuti finns inga stora känslor av glädje eller ens stolthet.

Eller de gånger man stått där på scen och spelat. Det där vemodet finns där inom en då också. När man går av ökar det till den största tomheten som existerar. Det spelar liksom ingen roll hur bra det gick där uppe på scen. Det är tomt och dött och ingenting kvar.

Alltså vore man vore ju dum om man inte funderade över varför man håller på. Om vinsterna inte är värda ett skit, mediabevakning inte påverkar ens självuppfattning ett endaste dugg mot hur den var innan man blev mediabevakad eller alla ord som slängs ur munnar som inte menar dem och när de där orden definitivt inte fyller upp det där tomrummet inom en som skriker “älska mig”.

Och funderar man ett tag så kommer man fram till att för att få något endaste lite som verkligen fyller upp i alla fall delar av det där “älska mig” tomrummet inom en så måste man börja tycka om sig själv. Gilla den där kulmagen (man) eller muffinmagen (kvinna) eller tvärtom (jämställdhet). Gilla de där bra sakerna man hittar hos sig själv, acceptera de som inte är så bra. Se på sig själv och tycka att det där vraket kan nog få duga ändå. Det måste duga. Så när tomrummet sen skriker “älska mig” så kan man lugnt vändas sig inåt mot det där tomrummet och ge en varm, lång, kärleksfull kram. En som lindrar lite. En som ges för att man faktiskt älskar sig själv ändå.

Så om min nuna på förstasidan i en tidning inte ger mig något så ger mig barfotafötter som bär ut en bricka en solig lunchtimme i sommaren mig allt jag drömmer om.

Om inte en scen med allt ljus riktat mot mig och en sal full med applåderande människor ger mig något, så ger min nakna ofulländade kropp simmandes ensam i en skogsjö långt från civilisationen mig det jag längtar efter mest av allt.

Eller sitta på kontoret och göra det där man vill. Uppslukad av det man älskar met av allt. Problemlösandet. Ha tiden att realisera drömmar. Skitsamma om ingen tror på dig eller gillar det du gör. Det är dina drömmar du realiserar. Till och med Apples Steve Jobs (den flummige) fattade att människorna inte förstår vad de själva vill ha och behöver. Man måste bygga det och realisera det innan massorna förstår. Ibland förstår de inte då heller. Då när de ofödda måste födas för att ljuset skall sprida sig bland folket. Men framförallt gör man det där man gör för sig själv. Inte för andra och definitivt inte för att få höra “jag älskar dig”. Då blir man bara besviken. För älskar du inte dig själv så kommer inte en endaste annan sate göra det heller. Och älskar du dig själv så blir liksom det där sökande efter andra som bekräftar dig överflödigt. Du har redan allt det du söker inom dig lille vän.

Men skit i det nu, åk och köp en ny Iphone!