Month: June 2014

Man kunde ha valt Håkan Hellström idag tillsammans med 70K andra men åker till Orsa och Kalle Moresus show istället. Det är ett tydligt tecken, ett skrämmande tecken, på ålder och förfall. Men man är den man är och man gör det man gör och pengarna hade kanske inte räckt till Göteborg i alla fall. Man är inte samme man av folket som Timbakto som  drar till USA några månader för att vila upp sig. Eller Hellström då. 70000 människor och han borde väl i alla fall få en hundring per pers i egen ficka,  7000000 blir det, han kan också åka över till USA och vila upp sig efter det där. Kanske når 200/per eller 300/per hans ficka. Men kanske kan han nu ge tillbaks till Peace and Love genom en gratisspelning där nästa år. Man borde ge tillbaks till dem som skapar en. Ibland är image en sak och verklighet en annan. Och vem är jag att gnälla. Fast å andra sidan är det väl just det man förväntar sig av en ocool gubbe. Gnäll. Sen att jag gillar båda de där “upphöjdingarna” kan ju inte hjälpas. Vi tillhör ändå inte samma folk. X procent sitter på alla tillgångar – de är med bland dem som gör det.

Moreus lär väl kamma hem någon krona han också under de veckor han kör i Orsa. Men kanske inte lika mycket som Hellström då såklart. Nu är det såklart inget fel i att tjäna pengar. Inte alls. Bara man minns var man kommer ifrån i mer än ord när de sitter på ens konto.

Regn och Svensk sommar. Hade såklart hoppas på sol idag. Men det är som det är. Man får ta det därifrån. Vi skall köpa några ostar på Hansjö ostmakeri i Orsa och de går verkligen inte av för hackor deras ostar. En provsmakning där och sen går (den inre) solen upp, garanterat. Om man till det lägger en tallrik med efterlängtad Sushi i Mora så är de inre solarna dubblerade, tripplade och värmande små saker som  letar sig upp till mungipor och får dem att dras uppåt.

Egentligen borde man väl smugit sig in på Hellzephyr Musik också. Det är ändå Sveriges bästa musikaffär och går inte en prylgalen eller icke prylgalen musiker igång där så går man inte igång någonstans. Jo det är sant att det oftast bara är inköp av plektrum jag mäktar med ekonomiskt, men ännu värre är att jag i alla dessa musikaffärer känner mig som en riktig lurendrejare. Här kommer jag liksom, en “musiker” som inte kan spela eller kan något om musik och musikteknik. De är liksom så självsäkra alla de där andra i de där affärerna. Sätter sig med en gitarr och drar ett häftigt riff, slänger sig med en massa ramsor och ord, låtar och artister, inget sånt som jag har en aning om. Själv kryper jag försiktigt där efter väggarna. Känner på en gitarr lite lätt, en jag aldrig kommer att ha råd att köpa, trycker i alla fall ner strängarna på halsen, men vågar liksom inte riktigt sätta den i knäet som de där riktiga musikern kan. Jag blir liksom bara “musiker” i min egen studio. En låtsaspajas.  Känner olust av bara tanken att vara det i något annat sammanhang. Men visst skulle jag velat vara det, identifiera mig med “musiker” också utanför studion, det epitet som satt så självklart på hela min person förr. Det som var och har varit den mest självklara identitet jag haft. Men det går alltså inte längre. Konstigt egentligen, och kanske lite sorgligt också.

Pavarotti sjunger i alla fall här ute. Han är lika glad hur än det är med Hellströms och Timbaktu’s bankkonton, folklighet och min identitet som “musiker”. Koltrastsången är vacker och självklar som Pavarottis sång alltid är. Gratis också för den delen, folklig och aldrig någonsin  en lurendrejares sång. Han vet vem han är Pavarotti Koltrasten. Vill inte vara någon annan, det är jag säker på.

Ja grattis på nationaldagen då… känns lite avigt det där. Inte för att man inte gillar Sverige, för det gör man väl. Men den där relationen till 6/6 känns lite skakig sådär. Känns lite beordrad uppifrån och som vanligt vill man göra revolt som den simple medborgaren man är.

“Här skall fan i mig inte firas någon jävla Nationaldag”. Ja det är så det låter i de obstinata delarna av mitt huvud, de som upptar 92.7% ungefär. Jodå det är exakt samma “obstinatism” som gör att jag skriver “92.7” inte “92,7”. JAG bestämmer sånt där i mitt liv. Fast det finns ju flera som hävdar att man inte gör det såklart. Bestämmer själv. Särskrivningsfundamentalister t.ex. Men de står säkert där och viftar utanför slottet med flaggan också en dag som denna å andra sidan. Iklädd Sverigedräkt för ordningens skull. De håller sig i “fel” och “rätt” som om de vore ledstänger när de vandrar frammåt genom livet de där människorna.

Jag sparar det där till Midsommar. Nog är det väl det en nationaldag som heter duga. I brist på vänner så får det bli havet i år också eller bara grillen här på baksidan. Men fint väder, klippor mot öppet hav, baguette, potatissallad, lite annat gott där i det fria, stärker själen och får också en världsmedborgare att sucka över det vackra Sverige – på ett positivt sätt.

Ett år när jag var ung så försvann alla polare någonstans en midsommarafton. Södrangänget glömde att tala om för mig var man skulle. Så jag tog den vita amazonen, den med fartränderna och åkte genom Dalarna, plågade mig hela dagen och en stor del av natten med att se midsommargemenskapen med stort “T” i midsommarland. Tröstade mig med en glass och en mosbricka i Mora. UFO eller var det Scorpions på radion i en 70-tals värld där alla som nu säger att dom gillade hårdrock på sjuttiotalet egentligen var hängivna medlemmar av Thor Leifs fanclub. Det är lite med det där som de gamla kommunisterna på yttersta vänsterkanten, de som skrek revolution med affekt i rösten, men nu tar emot pris ur kungens hand och bugar djupast av alla som tack och som sen har frugans mobiltelefontagna uppförstorade foto av det hela uppsatt på väggen i vardagsrummet.

Men nationaldag för mig är en perfekt bokföringsdag. Man vill hinna ikapp den där högen som växer där i korgen. Sätta in den sorterad i pärmar och betala in den där skattepengen, bidra till välfärden så gott man kan fast man aldrig utnyttjat den så mycket själv. Tycka det är värt det ändå. Som tack får man ju 8000:-/månaden i pension. Frihetens pris är att man får jobba tills man dör. En kompis, som blev kvar på fabriken, klagade på sin prognos på 19200:-/månad. Skit på dig sa jag då och menade det.

Så tillblivelsen av den här texten är alltså bara en undanflykt från att börja ta tag i den där högen. Jag måste bli klar idag. Det finns inget annat val där. Jag har riktigt jobb att göra sen. Realisera drömmar. De som jag betalar för med en bit av min själ och en ynklig pensionsprognos. Men var finns det en börs som värderar våra leenden och vårt välbefinnande? Jag bara frågar.

Vi äter mat, frun har träningsvärk efter idrottsdag, hon har mätt längdhopp, jag har inte träningsvärk men är trött ändå. Varsin tekopp bärs rutinmässigt ut till gröna soffan. Nyhetstimme. Vi somnar djupt där i den soffan båda två innan rapport har börjat. Vaknar till vädret. Mitt te är i det närmaste odrucket. Kallt nu. Så jag sätter på nytt innan jag går ner till kontoret. Frun skall sätta betyg, jag skall jobba. Katten Petite rusar med. Vill hålla gammal ocool gubbe sällskap här nere.

Så här sitter jag nu. Kontoret ser ungefär ut som vanligt. Lite nymornad fast klockan är kväll. Det kan bli sådär ibland. Kan vara åskan som hänger där i luften och som suger musten ur en eller något litet virus som svirrar runt och ställer till uttröttande saker där inne i kroppen. Man får acceptera. Sitter jag här en stund nu så skall väl allt komma i balans igen. Man hoppas ju det, så att man kan jobba. Det är ju för att jobba och älska som man lever. Samma sak såklart om man älskar det man jobbar med. En del har det bra. Jag är en av dem.

Det var länge sedan jag hade ett riktigt resonemang med han/hon/det/gud nu. Vi borde ta det ganska snart. Känns som det finns ett behov av det. Men det är såklart jag som pratar de där gångerna. Han/hon/det/gud tiger minsann. Sur för den där djävulsdyrkargrejen i ungdomen. Fattar inte att det där bara var en revolt av en barnslig sökare som bodde i Edsbyn. Det fanns liksom bara två alternativ att revolutionera på där. Antingen vände man sig ifrån bandyn eller tog avstånd från han/hon/det/gud. Konstigare än så var det inte. Jag valde bara det minst allvarliga alternativet för min revolt. Och var det inte jag som fick följa med alla hem efter filmen “Huset som gud glömde”. Någon nytta fanns det ändå med det där. Att jag sen var skiträdd själv när jag som siste man fick gå ensam hem sen när alla var hempromenerade hör inte till saken. Jag har alltid varit mörkrädd. Haft alldeles för mycket fantasi för att inte vara det. Inte mycket till djävulsdyrkare alltså. För hur skulle det se ut.

Ja Edsbyn, det finns en dualism i mitt förhållandet till byn också. Jag är oerhört glad att jag stack därifrån. Hade jag gått kvar på fabriken hade jag dött. Inte för att de som plågade mig för att jag var verkmästarens grabb var så svåra att överleva utan för att allt upprepar sig i så snäva cirklar där och i alla dessa små byar. Men jag älskar stället också, det enkla, människorna man kände och allt det där. Men sanningen är att jag skulle varit den gamle avdankade musikern som vandrade efter långgatan med guran i det slitna hardcaset för att just det var den enda identitet jag hade. En Plurafigur, men utan hans upphöjdhet. En som aldrig växte upp. Man måste slita av sig de sista delarna av navelsträngen själv för att till slut bli riktigt vuxen. Att flytta var en pånyttfödelse och just det där. Bort med banden som höll en fången.

Nu kan vän av ordningen tycka att Lo(o)s inte var bättre. Jag vet att Ester har skojat över det där. Han som bott i samma hus i hela sitt liv. Han som aldrig förstod hur man kunde längta till Stockholm. Men jag bor inte här egentligen. Det råkar bara vara så att vårt hus står här. Inuti det finns världen. Har alltid gjort. Nu enkelt inbjuden med hjälp av Internet. Förr inbjuden med andra medel. Det skulle kunna stå var som helst det här huset utom i Edsbyn. Det är ett faktum. Man återvänder inte till fängelset om man äntligen kommit ut. Inte frivilligt.  En del fängslade förstår aldrig att de egentligen sitter där i fängelset såklart. Då förstår de naturligtvis inte det där resonemanget heller. Det kan man inte begära.

Men visst skulle jag fortfarande kunna tänka mig att fatta vandringsstaven och bara vandra bort mot okända mål igen, te.x gå ut genom dörren klockan nio och tjugosju imorgon på nationaldagen. Försvinna iväg bara och inte ses skymten av efter att jag passerat den där vägkröken. En hälsporre hindrar mig mindre från det där, men däremot lättjan och kärleken. Här finns de jag älskar. Och visst går de att ersätta, alla går att ersätta om det finns tid, men jag känner inte riktigt att det är det jag vill. Nästa resa blir nog i ambulans eller likbil.  Den sista resan. Lite spännande den också. Finns det ett “liv” efter livet? Får man stå till svars? Pratar han/hon/det/gud med mig då äntligen? Ger igen för den där ungdomliga revolten och skickar ner mig till dansmusikerna där nere, eller uppe eller eller där snett till vänster. Dansmusik dygnet runt i evighet som straff för att man inte bad aftonbön. Ett straff som skulle få en att längta efter eviga plågsamma eldar. En sak är i alla fall säker. Blir det likbil den där sista resan bort så skall jag i alla fall inte åka där bak. Fram med chauffören vill jag sitta. På den punkten är jag bestämd. Gärna med solglasögon och med en stetsonhatt på huvudet för att verka lite Hasse Persson sådär.

Jag tar tablett ett och tablett två. De jag tar för min livsstil. Högt blodtryck som skall sänkas. Men inte bara livsstil ändå kanske, lite gener också. Både Farsan och brorsan tog dem vid yngre ålder än den där jag började ta dem i. De kompenserar kanske några år i bästa fall för all inandad lödrök och för många år med två paket cigg om dan. Eller inte. Men jag äter dem på doktorns order. Gynnar internationell medicinindustri som ju också skall leva.

De senaste veckorna är jag dessutom ordinerad en brustablett tre gånger om dan. Jag skall stoppa i mig fyra rör av den där. Mot hostan. Slem skall lösas upp är det tänkt så att jag kan krypa in i studion igen och sjunga med full kraft utan igenproppade lungor. Så jag hostar på med det som mål.

Den där viktminskningen som jag inlett har det gått si och så med. Mest si om jag skall vara ärlig. Har nog gått upp ett kilo. Men det ordnar sig nog det där också. Det finns i huvudet det där nu. Det tog år på år på att sluta röka, tills det slutligen tog och jag hade spolat ned pinnarna för sista gången. Gick upp i vikt istället då såklart och inte har väl det gjort så mycket egentligen. Men jag känner ju att kroppen inte mår bra av alla de här extrakilona. De sliter på kroppen, så därför skall jag plocka bort det mesta. Semelförsäljningen står alltså inför en kommande kris. Sälj era aktier nu.

Och nog finns det väl lite andra krämpor också. Men dem spar jag till pensionen. Utifall det inte finns annat att resonera om då. Det verkar så ibland när man tjuvlyssnar på de som är ännu äldre än mig.

Dammsugaren står där uppe och väntar på mig. Vårt förhållande är ganska bra faktiskt, då under förutsättning att jag får ha headsetet på huvudet och musik i öronen. Då går allt det där som en dans. Jag märker inte ens att jag håller på. Vandrar bara runt med den där mackapären och vrålar med i sångerna av hjärtans lust. De finns bara ett moment som irriterar mig och det är en svart IKEA matta vi köpte för några år sedan. Den är för stor för att ruska på balkongen som de andra så den här får man dammsuga av. Men fan vad den drar till sig skit. Allt fastnar på den. Minst en hel katt i veckan och ibland allt den där katten i sin tur sett och rört vid också under den veckan sitter fast där i mattan. Det där hårdhåller den dessutom i den där mattjävlen så man får gnussa och gnussa med det där dammsugarmunstycket över den så att man blir i det närmaste blå. Mattfan skall ut. MBL förhandlingar är inledda.

Skaka mattor (ruska mattor sa man i Edsbyn) förresten har jag överlåtit åt frun. Dels är balkongerna helt livsfarliga att gå ut på, sen är axelprotesförsedda gammla ocoola gubbar så jävla dåliga på att ruska mattor utan att det gör förbannat ont i axel där det förut inte satt någon axelprotes och det inte vara några problem att skaka mattor. Frun balanserar ut på de där murkna balkongplankorna som en värsta lindansare och skakar dem som en hel karl. Kvinnor kan. Eftersom jag gärna har kära frun kvar borde jag göra något åt de där murkna plankorna. Jag skall notera det så får vi se.

Ja det är väl bara att ge sig i kast med den där mattjävlen nu på en gång. Metallica kan ge den aggression som krävs för att få uppgiften gjodt, kanske.