Month: June 2014

Jag har ögonen fulla med tårar när jag skriver det här, jag som inte ens kunde gråta på min egen mammas begravning. Det är så jävla konstigt hur man reagerar. Men jag får höra att Jompa är död. Det har han varit ett år, men jag får alltså reda på det idag. Skit, skit, skit, skit tänker jag för jag skulle så gärna velat träffa den där idioten en gång till. Jag hörde rykten om att han höll på med droger, att han var illa däran, men att det gick bättre nu. Men så får jag höra att han är död idag. Min uppgift är tydligen att skriva dödsrunor över mina kamrater och de jag håller av. Det här håller inte. Jag orkar inte hålla på så här och lägga namn efter namn till min upprepavidgravarnalista. När jag går ut och hämtar in tvätten så “kokoar” i alla fall en gök i öster. En trösterjök,  ja jävlar.

Jag skrev en låt, Jompa och jag för ett tag sedan. Tillägnad den där idioten. Nu är jag glad för det såklart. Glad att jag fick till den där låten. Jompa hörde den antagligen inte och det är kanske inte det viktigaste ändå. Den var till en vän lik förbaskat. Helvetes skitvärld! De bästa går först och nollor som jag blir kvar. Det känns verkligen så. Det är orättvist.

Första gången jag träffade Jompa var i en avsatts på stentrapp på Celsiusskolan. Marmor på golvet, betong på väggarna, en “perfekt” replokal.  Men den repa som fanns tillgänglig just då. Jompa med sitt gäng från Ovanåker och jag med mitt gäng från Edsbyn. Det fattades folk i båda, vi skulle slå oss ihop. Troligen bråkade vi redan på första repet. Vi var för lika. Ville styra och ställa, “all in” gällde eller ingenting alls. Vi försökte spela ihop i olika konstellationer efter det också men det fungerade aldrig. Jompa drog åt sitt håll och jag åt mitt. Vi var som olja och vatten när vi befann oss i samma replokal.

King Sonic, som bilderna i det här inlägget är ifrån var nog det sista försöket. Sen bröt vi helt. Han blev danspjatt med de sina och jag gick mot hårdrocken och egna låtar. Men många nätter efter danserna och festerna så jammade vi från de olika konstellationerna långt in på morgontimmarna. Då var det hårdare musik som gällde. Dansmusiken var ett sätt att få spelningar och att kunna leva på musiken. Visst fattade vi som inte var danspjattar det också. Men jag tycket nog att det alltid var lite av att sälja sig. Men jag är säker på att Jompa och hans gäng hade hjärtat med hela vägen i det de gjorde lik förbannat.

Men utanför de där replokalerna så var vi vänner, goda vänner. Alla tjejer älskade Jompa. Alla! Det fanns alltså gott om anledningar att vara avundsjuk på honom för en sån som mig som inte hade hans utstrålning.  Men det kändes aldrig så. Vi kunde inte spela ihop i ett band men i allt annat var vi vänner.

Vi har smugit in på matineförställningar med barnfilmer, nån Astrid Lindgren grej minns jag speciellt, alla utom vi två var under tio. Vi gillade ABBA när alla andra förkastade dem. Smög in på ABBA the movie också och tyckte den var bra. Pengar hade han aldrig. Inte ett öre. En gång öppnade han plånboken vid Huberts korvkiosk och en mal flög ur den. Det var det enda som fanns där. Jag fick bjuda på en tuffing som vanligt. Bilderna bara rasar över mig. Sista gången jag såg honom så ville han slå mig på käften. Jag hade gjort lumpen. Han hade plockat flickan jag älskade, sådär bara, snäpp, nu hängde guldhjärtat jag gav henne omkring hans hals. Jag hade sagt vad jag tycket om det och nu var hon ledsen och Jompa skulle slå och försvara. Men så blev det aldrig. Vi gick år varsitt håll och sågs aldrig igen alltså. Jag stack iväg och efter vad jag förstår gjorde han det också senare.

Ja, jag saknar den där idioten. Jag kommer alltid att sakna den där förbannade lille snubben med den där sneda framtanden, han som varenda tjej i Edsbyn ville ha. Den där rösten som han använde till att sjunga skitsånger med. Bortkastad om du frågar en hårdrockare.  Danspjatt var han, men stod för det. En danspjatt som saknas mig så in i helvete. Finns det en himmelsk orkester så har de fått en jävel till  kapellmästare nu i alla fall. En liten ettrig en som vet vad han vill. Hoppas medlemmarna i den där orkestern kan ta det där bättre än vad jag kunde. All in Jompa, det var alltid all in som gällde i allt – eller hur?

Jompa är han i mitten på bilderna.

Jag kliver upp vid sjutiden ungefär som vanligt. Frun stänger, börjar sent och slutar sent och har därför sovmorgon, så hon sover lugnt vidare. Ute är det tyst. Inga gräsklippare, inga vedklyvar. Dragspelare och fru sover också. R & B kanske också i sitt till saluhus eller också har de nått fram till frukost. Om det vet jag intet men de syns i alla fall inte till när jag hämtar tidningen. De i lillstugan inhyrda polackerna stack till skogs för flera timmar sedan. Dom är helt enkelt piggare. Inte många Svenskar hänger med i deras tempo. Granskott skall hämtas in, de som skall bli marmelad och sylt hos vår flitiga Lotta och säckar skall fyllas med vitmossa som skall lagras fram till advent när folket ropar efter den. En svart ekonomi varom länets landshövding inget vet. Eller vit om man ser det så…

Här inne caddas det vidare. Två kort igår, tre idag om allt går vägen. Nu kör vi. Hela serien skall på plats. Tråd, trådlöst, can, Ethernet, wifi och Bumblebeez. Dit jag ville komma. Återstår sen att försöka övertyga att de är värda att inhandla. Det svåraste av alltsammans. Men helvete om det inte skall gå på något sätt det också. Det är jag värd, det kan ingen ta ifrån mig. En motsägelse, icke, där min hatt ligger där är jag också lycklig.

Innan jag somnade igår så tänker jag på studion och de sex låtarna som borde skrivas för att få ihop ett till album. Det som egentligen skulle ha kommit i höstas. Det är sex dagar alltså, sex dagar när man är på humör. Måste se till och bli det endera dan. En låt håller jag på med redan förresten, så funderar man på saken så är det väl fem. Fast egentligen borde man inte ge ut. Om en låt av misstag skulle bli en hit så skulle hela mitt liv bli förstört. Nä det är inget koketterande. Ett faktum. Jag skulle bli historiens mest motvillige one hit wonder, det är ett som är säkert. Det skulle bli svårt att få mig att ställa upp i det där glansiga som en del drömmer om. Vi har det rätt bra här på kullen, Pavarotti, frun och jag. Men pengarna skulle jag behöva såklart. Till att kunna ta mig härifrån.

Förresten, det där med album är ju gammalt och unket och förlegat. Men man är intvingad i det där ändå av ekonomiska skäl. Vill man ha låtarna på Spotify och Itunes är det enda rimliga alternativet att ge ut ett album. Att publicera låtarna var för sig kräver att man har mer pengar än man vill ha i plånboken. Det är sjukt egentligen. Tiden borde vara en annan. Men de hippaste är oerhört konservativa fortfarande. Det skall vara lika som det det alltid har varit liksom. Så man får ge ut på det där sättet. Tills de där lufthjärnorna hinner med tiden.

Men jag har inte tid med sånt här skrivande. Halva tekoppen tog det idag. Den andra halvan får drickas ur utan knapptryckningar. Jag har ett jobb att göra. Det skall jag påbörja när den andra halvan av tekoppen är urdrucken.

För första gången på mycket länge så börjar det suga i studiotarmen. Alltså måste jag snart sätta mig där inne och göra det man gör där inne. Att det är “musik” jag kreerar är möjligen kanske en aning överdrivet uttryckt i sammanhanget, det instämmer säkert både dragspelaren och poeten i, men glädje då, ett fyrverkeri av glädje, hör man inte den i mitt skrammel så är man dum i huvudet eller också väljer man att inte ens lyssna för att man som huvuddumma gör redan vet att det inte är något att lyssna på, alltså det ultimata tecknet på att man är riktigt dum i huvudet.

Men en underbar dag ute har gått mot sitt slut i bemärkelsen “ute”. Jag har flyttat in på kontoret igen. Alla fönster är öppna. Fågelsång där ute. Ljumma vindar också in på dammigt kontor.  Det där dammiga är inte Kurts fel. Han kör omkring här som en uppladdad vettvilling utan mål de flesta dagar eller i alla fall så länge hans batterier räcker eller tills en sladd – och det finns det många av här – sätter stopp för hans – robotdammsugarens – framfart. Nej det dammiga kommer sig av min avsaknad av damning. Ja, försök själv när det står en elektronikpryl eller ligger ett kretskort på i princip varje ledig yta. Här är det inte lätt att damma. Så är det bara. Men med korsdrag löser det där sig på bästa sätt. Många korsdrag skall det bli i sommar och därmed dammfritt till hösten.

Men nu skall jag cadda kretskort tills fönstren inte går att hålla öppna längre. Det är nu och här drömmar börjar realiseras för sådana som mig. Först ligger de där i huvudet och mognar till sig lite som en tomat ungefär som går från grön till rödfläckig över till helröd, sen ner på papper för att se om det man funderat på verkligen borde få födas, och sen in i ritprogrammet och iväg till Kina för tillverkning. Ja, sen väntar man några veckor på det där paketet som vår suveräne lantbrevbärare levererar, eller för att inte vara en skitskalle, nån av dem, för de kan vara flera, fast på olika dar, alla hur bra som helst. Sen löda ihop och testa och i bästa fall är något nytt fött som inte har några större defekter. I det läget återstår bara att ge den där grejen en hjärna, skriva koden, fixa manualer, testprogram och en massa, massa saker i en oändlig räcka som är längre än man vågar och orkar tänka på när man startade det där projektet. I bäste fall blir det alltså “klart” också någonstans där borta. Då börjar man med nästa. Kör bara. Men ikväll alltså cadda kort. Kineserna är förberedda. I mitt fall heter den där förberedde Kinesen Janice. Janice heter hon därför att hennes riktiga namn Wu Zhou Jiao är svårt att komma ihåg och svårt att könsbestämma för en dum västerlänning. Därför får Jiao bli Janice – låter lika – när man pratar med de där barbarerna i väst, de som jag alltså också är en del av. Men Janice är bra. Så är det.

Men cadda var det alltså.

Hinner knappt börja klippa gräs förrän den snälla grannen B. kommer över med sin gula skördetröska. Shoooop säger det, blandat med lite burrande, och sen är det klart och jag hinner inte ens bli svettig. En enkel slutsats är att det är alltså bra med snälla grannar. Är det någon som letar ett hus så är deras hus förresten till salu. Bilmeckargarage och lillstuga för företag. Billigt! Mycket trevliga grannar, och då tänker jag på dragspelaren och hans fru, sen får man dela kulle och Pavarotti med oss. Gratis.

Innan det går jag mina rundor där på gräsmattan. Slår ner alla de där blommorna som jag längtat efter så att jag nästan blivit sjuk av längtan. Brum, brum, brum och så är de borta igen. Jag spar några fläckar, man kan ju inte annat. Vad är det egentligen för fel på maskrosor. Man borde plocka fröna och sälja till ett land där de inte finns och få stora pengar för de där fröna. Lite som Sydafrikas pelargoner som säljs för femtio spänn styck här men växer i mängder efter sluttningarna där.

Första Juni, sug på den. Det är soligt härligt och underbart och jag smyger upp, sätter på kaffe, värmer resterna av en paj, och bär ut det hela och sen sitter vi bara där. Lyssnar. Och lyssnar, och lyssnar, och lyssnar och känner den där ljumma vinden smeka kinderna, den som verkar komma från Ryssland. Fulfilm, vodka och ljumma vindar är det ryska bidraget till världens folk denna helg. Eller ja vodkan blev det ju dåligt med om men sniffar man lite försiktigt där i luften så är det nog en aningens svag spritdoft i de där ljumma vindarna. Annars är det äppelträden som doftar. Inte sprit då, utan bara ren kärlek. Gott, och ställer man sig under dem så surrar det som en bombarmade under det stora kriget, det lugnar mig, för det skall surra sådär. Inte vara knäpptyst som under körsbärsträdet förra veckan. Lövsångaren sjunger för oss där vi sitter. Överträffad endast av Pavarotti själv som just denna stund sätter sig på scenen, alltså i toppen på rätt träd, och håller en lunchkonsert för oss två som bara sitter där stumma och liksom känner den där Koltrastsången i bröstet, i hela kroppen ända ut i lilltårna. Det är i sanningen himmelskt att leva och få höra.

Men råbocken vill också vara med. Brunstig och skällande rör han sig i skogskanten upp mot berget. Jag svarar på mäns vis och för att visa att det här är mitt inpinkade område, så han kan dra vidare och det gör han. Rör sig sakta upp över berget. Man får gå ut och pinka in sina gränser ikväll. Skvätta lite på träd och buskar. Annars tar sig den där bocken friheter med liljor, tulpaner och allehanda andra växter i vår trädgård, oftast med träget bistånd av fruar och flickvänner. Min rådjurssktämmarmackapär skall snart ut i trädgården i bäst Åsa Nisse stil. Då blir det jäkligare att vara rådjur i vår trädgård.

Men än återstår däckbyte. Inte ens jag kan hitta på några hållbara ursäkter längre för att ha kvar dubbdäck. Att säga att man kommer från Lo(o)s i poliskontrollerna ger fri passage bara fram till Juni. Sen måste man nog ge med sig och byta. Så det är det som återstår nu. Däckbyte. Jätteroligt. Not! Men jag räknar med sång från Pavarotti under bytet. Då går det som en dans.