Month: June 2014

Klockan är kvar över tolv igen. Dags att avsluta den här arbetsdagen. Klockan sju ringer klockan igen och nästa arbetsdag börjar. Men först läsa några kapitel, bara några…

Eftersom det bara är elva grader ute och en stark vind från norr så längtar jag såklart mig bort till ett land där också de hårdare vindarna från norr är varma och på sin höjd svalkande. Ett land där jag kan sitta som den värste Ferdinand under korkeken och lukta på blommorna. Samtidigt vet jag ju att efter en dag under den där eken så skulle det börja krypa i mig av oro. En bok fungerar då, en dag eller två i alla fall. Om den är bra så att den drar mig in mellan sidorna, men efter de där dagarna så kommer oron igen. Det finns saker att göra och livet är kort. Då kan jag klara några dagar till om jag får ett block och en penna. Idéer behöver alltid fästas på papper för att klarna och finns det inga sådana så kan jag alltid plita ned en historia eller två. Och får jag sen en gitarr och en bandspelare så klarar jag nog ännu en eller två dagar. Men sen måste jag röra på mig. Se nytt. Flytta mig från blomma till blomma som en humla ungefär för att få nya intryck.

Nu kan man undra hur det där går ihop med att befinna sig i Lo(o)s, pseudohändelsernas mittpunkt i världen. Men inne i det här stora gula huset händer det saker hela tiden. Det är bara så. Det mesta syns såklart inte utåt och de flesta som tittade in kommer inte att förstå vad det är som händer, men händer saker gör det. Lo(o)s är bara en förvaringsplats för en sådan som mig. Jag kan sitta var som helst. Där jag lägger min hatt är mitt hem. Samtidigt som jag skriver den här texten förhandlar jag t.ex. mailledes med Kina om tillverkning av några batchar kretskort. Man kan vara med i världen fast man sitter i Lo(o)s också och omvänt.

Men sen skall man ju då och då titta på sig själv också utifrån.  Då blir det mesta helt oviktigt som man håller på med. Då blir man den bara den där lille kuggen som snurrar på i maskineriet som alla andra kuggar. Får klart var man har sin plats. Sen kan man åka tillbaks till den egna självcentrerade världen igen och tycka att man är bra duktig utan att det är någon fara för hybris.

Midsommar snart sa vår brevbärare idag. Jag har varit så inne i jobbandet under den sista tiden att jag knappt är medveten om det. Men äldste sonen har varit hemma och det brukar också betyda att det är strax före midsommar. Just det där är skönt på något vis, att ha båda ungherrarna hemma. Man blir liksom lugn på något sätt. Men  morgon far han ner till sitt Uppsala igen. Också det är som det skall vara. Vi finns ju liksom här om vi behövs. Barnen skall leva sina egna liv.

Det mesta pekar på ruskväder i midsommar. Eller i alla fall kallt. Så vi ställer sannolikt in den traditionella Hölickturen med matsäck på de varma klipporna och blicken fäst vid obruten horisont samtidigt som lite gott fylls på i magen. Den resa vi sedan brukar låta sväva ut i en bilupptäcksfärd genom ett älskat Hälsingland under kvällen och natten. Lugnt och puttrande sker den utan ett endaste krav. Vi har gjort det där i många år nu och sett det mesta av det här landskapets vrår och hemliga ställen. Men en jordgubbstårta och lite fusksill och potatis skall vi väl ändå ha för traditionens skull. En bra film på det kanske så blir nog allt det där alla tiders.

Yr säger sju grader mitt på dan på midsommarafton. Inget tältarväder med andra ord. Men det där kan ju vara Norrmännen som jävlas med oss Svenskar också såklart, så hade jag något viktigt att göra i helgen skulle jag nog titta på SMHI’s data istället. För säkerhetsskull.

Blåsten har i alla fall lugnat ner sig här på kullen. När jag började skriva det här, med morgontekoppen bredvid mig, blåste det rejält där ute, nu vid tiotiden, med kvällstekoppen bredvid mig, blåser det betydligt mindre och  det märks också inomhus. Datorerna lyckas värma lokalerna lite grann så att de blir “sittbara” utan startad motorvärmare.

Men jag skall inte sitta här och svamla. Jag har jobb att göra. Som vanligt kan man nog säga även om jag just ikväll är tröttare än jag brukar vara. Gubbtrött.

Jag skall städa ur ett skåp här på kontoret så jag skriver några rader istället.  Ingen bryr sig i alla fall jag städar det där skåpet och det är ändå inte så många som bryr sig om att läsa det jag skriver heller.  Så sak samma kan man tycka. Nu känns det helt enkelt bättre att skriva några ord så då får det bli de först och städning av skåp sen, eller också stänger jag helt enkelt dörren till skåpet bara sedan jag skrivit mina ord..

Jodå, har slutat äta godis och sånt. I alla fall igår.  Idag var det så kallt och jäkligt så jag behövde en,  ja, om sanningen nu ändå skall fram, två påsar Vicks Blå, liksom för att återställa ordningen. Ja, jag är ett karaktärsvrak, jag vet.  Vi får försöka imorgon igen.

I den lokala ICA affären känner jag ingen idag. Vissa gånger känner jag igen ett ansikte.  Jag hälsar i alla fall för säkerhets skull på de jag ser.  Här i Lo(o)s  är det viktigt. Hälsar man inte kan folk få för sig att man är en viktigpetter. Det räcker med en gång, sen får man hälsa förbaskat noggrant  i sisådär tio år innan man är tillbaks och balanserar på en neutral icke viktigpetter knivsegg igen. Men eftersom jag nu är “Stockholmaren” här så förväntas jag ju ändå vara lite, ja ganska mycket, märklig. “Sitter hemma hela dagarna och  håller på med facebook. Ska det va nått det!”

Det är “Bongo” i kassan idag. Han är alltid lite sur (läs allvarlig), antagligen för han är chef, man har mycket ansvar då.  Men jag får handla idag i alla fall. Kommentaren om att köpet verkligen gick igenom på kortet missar han. Minns väl svåråren när det inte alltid gjorde det fast de är ganska många år sedan nu.  Annars är det “Malla” som sitter där. Hon är snällare. Men då kommer man inte ut ur affären utan att ha tagit alla “rabatt för två” varor, de som jag naturligtvis bara har en av i min korg. Det blir liksom som ett gympapass det där när hon skickar mig runt i affären för att hämta det saknade exemplaret av var och en av extraprisvarorna. Hon säger att jag tjänar pengar på det där, men det vettefan, det döljer sig en hård slipade affärskvinna bakom det där väna leendet.  Arne är en annan filur.Han var chef förut och är med sedan butiken hörde till kooperativet. En överliggare liksom. Nu är han så pass gammal, snart pensionär, att han går att tas med. Men de förolämpningar som inte flugit ur hans mun åt mitt håll genom åren, de finns inte. Sen är han lite av byns tupp, för alla damer gillar honom och gullar och kråmar sig i hans närhet så egentligen är han en sån där som man skulle vara avundsjuk och tycka illa om den där karln, men så är han ju så förbannat trevlig uppå det så man får nöja sig med att bara slänga tillbaks alla de där förolämpningarna rakt in i hans skäggiga ansikte så de kletar fast där. Det är nog från honom som “Bongo” lärt sig sina sarkasmer. Men “Bongo” behöver le mer. Inget fel på honom heller såklart. Allvarlig får man vara.

Sist men inte minst så har vi Irene, ägaren och sjukvårdaren i byn. Med ena handen säljer hon fettiga produkter likt chips och kakor till extrapris som skall sköljas ner med sockerinpackade drycker också de till nedsatt pris och med den andra räddar hon liv som en av livräddarna i ambulansen. Skapar jobb år sig själv alltså. Det där ägandet är ren egoism. Det kan komma en del utseendesarkasmer därifrån också, speciellt om man råkar ha klippt sig “och nu ser ut som folk”. Men man kan ju inte ge igen så mycket man vill till henne för rätt vad det är ligger man där på båren i hennes ambulans med dödsångest och får ångra vad man sagt. Så jag håller käften. Det känns som en ren livförsäkring.

Men mycket av den där skiten som kastas ut ur munnen av folk i byn betyder jag “älskar dig”. Det där måste man lära sig. Så “helvete vad du ser sliten och trött ut” får man tolka om i huvudet till “var rädd om dig min käre vän” och din “försupne tjocke gubbe” till “du är en reko snubbe fast du bott i Stockholm” osv osv. En dag skall jag skriva ett “landsortslexikon för utflyttade Stockholmare” då skall jag förklara allt det där mer i detalj för er som inte förstår.

Men affären är viktig såklart. Men går bra efter vad jag förstår. “Tult” och Benny gjorde mycket av grundjobbet för att den skall fungera. Benny en annan god man som är borta nu. Tult också, strävare som person, men rättvis och reko och gjorde mycket gott för den här orten.

Jag kommer aldrig glömma en påskhandling under svåråren. Vi hade en hundring att handla för kanske.  Godis och påskbord skulle trollas fram för den.  Benny som väl visste hur det var ställt tog med mig bak i affären och till frysrummet, plockade ut en påskstek och gav mig,  “den här skall du ha”.  Gjorde det där fast han inte behövde. Bara de som är bra gör sådant där. Och just i ett sådant där läge betyder tankar och vänlighet från medmänniskor mer än vad man får. Det är det som får en att orka resa sig igen. Man glömmer inte sånt.

Lo(o)s har såklart ett byaråd också. Vet inte hur man skall förklara vad det är för något för en som bor i en stad. Men man kan väl säga att det är en bunt människor som satt sig tillsammans utanför alla demokratiska processer och försöker utveckla byn och leda den. Sen 1987 när vi flyttade hit till byn har ansiktena varierat. Mitt har också förekommit där. Men frågorna är detsamma, lösningarna är det också. “Någon” som är någon ospecificerad “annan” skall göra “ditt eller datt” för allas lycka.  Byn kommer att blomstra för turisterna älskar stället och snart kommer en nyetablering som frälser oss alla.  Jag orkar inte ens läsa om vad som görs idag. Lystrar inte längre till “du ställer inte upp” gnället. Men man skall väl vara glad att folk försöker. Ja det måste man ju. Fast om inget händer så vette fan ändå. För inget händer. Det gör det inte. Det pseudohänder saker bara hela tiden här i byn.

Men nu skall jag försöka få igen den där dörren på skåpet, ja, eller städa det om jag nu orkar. Ännu en pseudohändelse på byn i samma prioritet och höjd som i varje tidningsartikel skriven de senaste tio åren om Lo(o)s. Eller sen gruvan pumpades ur i alla fall.

Elton ringer, han har nyss bestämt sig för att komma över till midsommar. Helikopter till fotbollsplanen och hämtning i vår gamla röda Renault brukar fungera. Exotiskt för gamla rockstjärnor det där att åka i en ostädad gammal bil som borde fått kamremmen (och en hel del annat) bytt för många mil sedan. Att han ringer kvart över ett i natt verkar inte bekymra bäste Elton. Där i London är det full fart såklart. Inte fullt lika flärdfullt här i Lo(o)s vid den tiden dock. Jag är mest trött och vill sova efter en lång dag på kontoret som avslutades med orden. Så det blir ett kort samtal. Det kan inte hjälpas.  Men det blir väl i alla fall lite musik då i studion i helgen kan tänkas. En ny låt kanske. Måste nog justera mina glasögon också, han har en förmåga att bli väldigt illamående bäste Elton om han får syn på ett par sneda eller illasittande glasögon. Betalat flera hundra tusen i terapi för att bli kvitt det där men inte har det hjälpt.

Jag sätter på kupévärmaren när jag kommer ner på kontoret. Det är kallt som fasiken. Sitter man still i det där så fryser liksom hjärnan fast om man sitter i det där för länge. Så man får ta hjälp av kärnkraftsgenererade elektronpotentialer som snällt hoppar ner en nivå och värmer upp det gamla kontoret. Hoppas att en del av de där kommer från vind eller vatten.

Det känns lite avslaget idag om jag skall vara ärlig. Har inte tid med det. Måste försöka hitta den där ingången så att hjärnan drar igång. Det handlar såklart om det vanliga. Man tittar ut över åkern och ser ett hav av “att göra”. Varje strå som står där är en grej som måste fixas. Det gäller att sätta på sig skygglapparna om man skall få något gjort. Maskera och maskera tills man bara ser ett av de där stråna på åkern och sen får man börja jobba med det. Ta nästa och nästa och nästa och göra det där utan att förlora den där överblicken över hela sädesfältet som behövs så att man ser vad det är man egentligen vill åstadkomma, vart man vill gå och är på väg.

Så man kanske skulle börja med att betala lite räkningar. Det är ju alltid lite uppmuntrande. Pytsa in lite skatt också medan man håller på. Fast den egentligen inte behöver betalas in förrän om en månad. Det känns liksom gött att få iväg den. Det kan inte hjälpas. Jag brukar göra sådär om likviditeten tillåter.  Idag gör den det. Som egen företagare kan man bara hoppas att den gör det imorgon också. Hoppas, be och jobba för det. Med betoning på det sista då såklart. Ibland är det liksom inte värt det. Som Melina Gates säger i Stanford talet “man behöver tur också”. Det gäller i vad man än tar sig för. Också en sådan som Bill Gates har haft tur och erkänner det – hedervärt.

Så det är väl bara att ta tag i någon av trådarna och köra.