Month: June 2014
Egentligen skulle man väl kunnat säga att det var den första dagen det hände. Det var då när jag skulle gå ner till sjön och tvätta mina fötter, de som luktade mer som en övergiven möglig ost än en del av en människa. Ja, det blir sådär om man har storstövlarna på sig hela dagarna, alltså de stora långa chippande gröna med hål i hälen på, de man har på sig när man är utomhus här på landet. Samma stövlar alltså som har något liknande surströmmingsinläggning över sig också utan fötter. Som får stanna utanför stugan på sommaren och nära luftutbytet vid den otäta dörren på vintern. Men nu var det inte mina stövlar den här historien skulle handla om och definitivt inte om mina fötter, de som jag alltså gick ned till sjön för att tvätta rena den där kvällen.
Det är inte långt ned till sjön från min lilla stuga. Trehundra stövelsteg ungefär. Man bor bra. Mitt ute i skogen såklart. Utan rinnande vatten och elektricitet, men det är så jag vill ha det. Jag har bott här själv i hela mitt fria liv, borde bli en tjugo år nu ungefär. Innan dess satt jag inne i arton år på anstalt för ett mord jag aldrig begick och innan det, ja då var man ung och bodde hemma hos mor och far, gick i skolan och läste för prästen. Här ute i ingenstans, femton mil till närmaste människa, överlever jag genom att tjuvjaga en älg och lite annat småvilt då och då, fisk finns det i sjön och ett litet grönsaksland och ett potatisland har jag. Jag brukar tjäna någon krona på att hjälpa till i någon av byarna när sommaren kommer. Måla ett hus eller klyva och stapla ved för någon som inte kan eller hinner själv. På vintrarna stannar jag kvar i min stuga. Ger mig sällan ut, stannar inne och skriver mina dikter så länge solen är uppe, fortsätter några timmar i skumljuset framför brasan också fast det inte är bra för mina ögon och går sedan och lägger mig och sover. Mitt enda sällskap under vintern är min katt Murre och skogens alla djur och fåglar. De som har blivit mina käraste vänner och finns här i vått och i torrt.
Den där första dan jag kom ner till sjön såg jag direkt att något var annorlunda. Ljuset, ni vet det där ljuset som finns kring varje sjö var liksom inte där. Det fanns istället ett slags mörker där bort mellan träden där sjön låg. Som om vattnet blivit till olja istället för det kristallklara källvatten som vi har här hos mig i skogen. Så jag raskade på stegen och munnen åkte upp mer och mer och hakan neråt i avsevärd omfattning ju närmare jag kom, för sjön fanns helt enkelt inte längre. Inte så att den lyfts bort ur naturen, nej, men vattnet var borta. Det var inte ens fuktigt på det som varit sjöbotten. Ja, ni förstå kanske min förvåning. I alla år jag levat så har sjön legat här. både före och efter och under fängelsestraff vad jag vet. Nu tydde allt på att någon hade plockat ut pluggen i botten av sjön och den hade runnit ner i jordens innandöme och försvunnit där inne. Hur nu en stor sjö som den här kan göra det. Det måste vara en sjuhelsikes plugg som blivit borttagen och som nu var ett hål som sjön slurpat ner i.
Så jag stod där och grunnade. Tvätta fötterna kunde jag ju inte. Och eftersom det började bli sent så såg jag snart inte mycket heller så jag kunde lika gärna vandra tillbaks till stugan och sova på saken. Så så blev det.
Så nästa dag, dag 2, när jag vaknade var jag ganska säker på att jag drömt alltihop. Min vattendunk var i alla fall välfylld så mitt morgonte kunde jag i alla fall ordna efter att ha fått fart i spisen. Men eftersom fötterna fortfarande luktade som en övergiven mögelost så fanns det såklart behov av att besöka sjön, den som jag nu efter en tekopp, var ganska säker på var full med kristallklart vatten som vanligt. Men det var den inte. Jag stod där på strandkanten och kliande mig i huvudet. Såg ut över andra sidan. Ja i alla fall så lång jag såg. Sjön var tom, det fanns inte en vattendroppe i den. Inte ens en pöl. Konstigt nog ingen fisk heller. Sjön var helt enkelt tom, borta, försvunnen.
Vem som helst med åtminstone medelmåttig tankeförmåga kan säkert förstå mitt bryderi. Men ganska snart tog min nyfikenhet över och jag vandrade ut på sjöns botten. Ut mot aborrgrundet och förbi mot djuphålet. Det som alla alltid ha sagt var bottenlöst. Men inget vatten här heller. Bara en torr och fin grusbädd som det var lätt att gå på. Och eftersom jag är nyfiken till naturen och inte såg så mycket där nere i djuphålet så bestämde jag mig för att klättra ner. Här var det brant och besvärligt på sina ställen. Men förbannat spännande. Det är ju ändå inte varje dag som man får möjligheten att vandra på en sjöbotten bara sådär liksom. Tanken att vattnet skulle kunna komma forsande tillbaks fanns inte i mitt huvud.
Tjoff sa det bara. Jag ramlade helt enkelt i backen. Fattade ingenting. Pannan gjorde förbannat ont och jag tror att det var näsan som blödde för blod fick jag i alla fall på mina händer när jag kände efter om ansiktet var helt. Jag hade slagit i något men det fanns liksom ingenting att slå i. Så jag gick framåt för att försöka förstå vad det var jag hade slagit i och tjoff igen. Inte lika hårt nu eftersom jag rörde mig långsammare och försiktigare. Här fanns en glasruta eller vad det var, som som inte syntes, och jag var som en fluga som sprang emot den gång efter annan. Jag kände med händerna. Ja så var det. Fast jag inte kunde se någon ruta så fanns den där. Det kände jag ju med säkerhet i mina händer. Lite ojämnare än vad en glasruta skulle ha varit var den men annars… ja ett genomskinligt hinder var det i alla fall.
“Tjena, tjena,tjena”
Jag såg mig omkring men såg ingen.
“Hej där! Här nere.”
Och visst där nere satt en liten abborre på en sten i en grop. En aborre som hade en Metallica Keps på huvudet och ett jäkligt häftigt brett svart nitbälte kring sin kropp.
“Du kan inte gå igenom där för vi har stängt av där, liksom vår slurpzon förstår du. Skyddat enligt rymdimperiets tredje paragraf. Fan vad dina fötter luktar illa förresten!”
“Vad är du för en?” lyckades jag i alla fall få ur mig.
“Rymdaborre av första graden. Vaktar här. Vi är här för att låna lite vatten, ja eller ta om jag skall varas ärlig, eftersom vårt eget är slut. Ert vatten rockar ju fett för tusan, helfett, här skall simmas och surfas och slurpas och halsas hela natten med de sexiga tjejaborrarna som bara ligger och väntar på att vi skall komma tillbaks med härligt vatten där borta i …..”
Det var då jag anade att jag slagit huvudet jäkligt hårt i den där osynliga väggen, om den nu ens fanns den heller, jag satte händerna för öronen så jag slapp lyssna på den där rymdabborren av första graden och gick därifrån med mina illaluktande fötter och lätt resten av mig följa med. I stugan gick jag till sängs tidigt. Stängde av och somnade.
Dag tre var sjön lika tom som dag ett och dag två men jag brydde mig inte ett skit om det. Gick istället till tjärnen och hämtade vatten och det fortsatte jag med tills det efter en veckas semesterregnande faktiskt började komma lite vatten i sjön igen. Ja det är som det är. Slå huvudet kan väl alla.
Jag stämmer den akustiska, tar ett emoll, ett amoll, ett d och ett c som kanske egentligen var det g när jag tänker efter. Hursomhelst ställer jag tillbaks gitarren i stället efter de där taffliga tonerna. Det finns inte tid för det där just nu, även om suget finns där. Var sak har sin tid. Men egentligen borde man väl sitta just där i studion just nu och leka med tonerna för att fylla på energi i de delar som är tämligen urtappade på allt vad energi heter, så som det så ofta är vid den här punkten på arbetsåret. Det som orden hjälper till med att fylla på men som de inte mäktar med att göra helt ensamma, antagligen mest eftersom de hålls igen när kaffekoppar och tekoppar alldeles för snart är tomma. Så om jag nu är trött får jag fundera på annat, se uppåt och sen stappla vidare på en väg som jag ändå vill komma framåt på.
Vindarna når idag vår kulle med det stora gula huset efter en lång resa norrifrån. Dragspelaren, Polackerna, jag och familjen huttrar till. Vi som nyss tänkte sommar och och en sakta uppvärmd lekamen får nu bränna energi för att inte tappa lusten och hoppet med den. Min vän kupévärmaren får åka på här på kontoret. Värma det som en t-shirt och en gammal skjorta ovanför den inte mäktar med. Kaminen står här fortfarande och väntar på att installeras, det är inte bara och en bagatell med det där heller. Hantverkare skall trugas, speciellt om de skall bestämma sig för att de vill åka till Lo(o)s. Oftast räcker inte ens trugandet.
Sniffar jag så känner jag en svag doft av isbjörn i vinden, doften av ren är såklart klart skönjbar men också den lite surare förnimmelsen av raketbränsle uppe i Esrange färgar och tar sig ner till oss där uppifrån norr. Men tydligast är ändå lukten av blåis i den där rörliga kalla tunga luften. Sluter jag ögonen kan jag se den framför mig. Klar som en glasruta men femtiotre meter tjock och blå som himlen en höstdag. Inte konstigt att man huttrar. Jodå, nog känner jag doften av en same med magsjuka också, men karln kan såklart inte hjälpa det. Imorgon är han frisk. Det stabiliseras snart. Nog känns det också. Det hårdnar.
Kiruna förresten, det var så förbaskat nära att vi hamnade där efter Uppsala. Esrange, en port mot rymden. Nog hade det varit skoj. Men för nära kylan och isen. Jag tackade nej. Tror det var rätt. Rätt trotts att jobbet som fysiker där uppe säkert gett mig fler utmaningar än programmerarens. Men mörkret tar nästan död på mig här också. Det är jävligt nära varje år att jag inte klara mig fram till den där vasaloppssöndagen när det vänder. En dag blir det kanske så att jag ger upp i förtid här med och drar och hade jag bott i Kiruna hade jag nog byggt en egen liten raket där på sidan om och avfyrat som en “räddningsplanka” när jag inte klarat av det där mörkret längre. Flugit in i solen eller varför inte rakt ut i tomheten, båda leder till glömskan hursomhelst. Men nu kom vi bara halvvägs alltså. Till land som gränsar till Dalarna, Jämtland och Helvetet. Samma och lika om man bor i Hälsingland.
Häller man upp lite mer kaffe ur termosen blir man pissnödig och får kaffedarr, jag klara egentligen bara en kopp numera men fyller i alla fall termosen varje lunch och tar med mig ner till kontoret och dricker därför såklart för mycket varje dag. Borde väl sluta helt egentligen. Men just den där koppen vid lunchtid smakar så himmelskt underbart, som en cigarett smakade när man var sugen och inte hade rökt på en stund. Efter ett möte, efter maten, efter kärlek, eller efter en massa saker när man börjar tänka på det. Men de emellan de där kanontillfällena var ju oftast inget vidare såklart. De som bara hade till syfte att hålla nikotinnivåerna uppe. Men helvete vad man kunde koncentrera sig. Det gillade jag. Men jag gillade att sluta också, det är en av mina största fighter – och jag vann på knock. Numera kan jag feströka utan problem men inte ens det smakar så bra längre. Jag har till och med gett upp julcigarrerna, de som var så himmelska att röka där framför brasan i juletid tillsammans med en rökig whisky. Smakar mest surt och skit numera tycker jag. Man förändras. Det skall man vara glad för.
Fast det man skulle gör är väl att hyra en bil och dra nedåt Europa. Ja eller ta sin egen gamla och låta den puttra på så långt det gick. Ta det man har på kontona och bränna det utan att tänka på framtida konsekvenser. Gitarren och frugan kunde få följa med. Köra så långt som pengarna räckte och sen ta sig tillbaks på det gitarren och en hatt och en och annan dikt till en förbipasserande med ett ord kan ge. Det fick gärna ta lite tid. Vi kunde låtsas att vi var Bonnie och Clyde, men utan bakrån och mördandet och skiten. Leva för dan där det luktar tång och vindarna är varma varje dag. Låtsas att det inte finns några konsekvenser av det där livet när vi återvänder. Leva som alla de där som kan göra det men inte gör det just eftersom de kan det. Visst är det konstigt. Människor som har stålar är de som blir de mest inlåsta slavarna. Rädda för att förlora sina surt förvärvade högar av guld så att de inte hinner leva. Inte vågar dra iväg och släppa loss. “Sorgligt pysen” vill man säga. De flesta dör med mungipor som dras mer och mer neråt och med allt det där guldet kvar. Låter andra leka upp det åt dem. Konstigt om du frågar en fattig. Eller som de som spar till “den där dan”. Spar allt till den där dan. Då, när livet börjar. Så blir de sjuka. Hinner inte med att njuta av “den där dan”. Jag har sett det fler gånger i mitt liv än jag velat se det redan. Men de måste få välja sin egen väg såklart och inte fan lyssnar de på en sån som mig. Det gör inge, lite skönt det med faktiskt, man kan klara sig undan med mycket fast man pratar rätt mycket skit på det viset.
Fast nu tänker jag vandra upp för alla trapporna, se om det finns något att äta. Sen titta på nyhetstimmen. Förundras lite över den ständigt uppdykande politiken i kulturkvarten och vad den har med kultur att göra eftersom den nu är med. Kanske är den med precis som PO’s banykultur månne. Han har en strid att ta där också den gode skribenten. Men jag förundras bara, tar in, våhar inte röra och klaga för högt. Kultureliten skall man passa sig för. De har så jäkligt fina ord och dessutom en massa av dem med många synonymer hämtade från därför avsedda lexikon. Sen har de många kompisar. Ingen av dem särskriver och alla kan stava a’la SAO. Diskussionen att “cykel” nog borde stavas “syckel” går liksom inte hem där. Inte fasiken har vi språket för att vi skall förstå vad som står. RÄTT är ordet. RÄTT, FEL, RÄTT, FEL och ingenting däremellan. Amen i särsksrivningsfarcisternas namn. De som står över han/hon/det/gud och ev. synonymer på det.
Categories
Webcast | Commencement
“Väldigt få av dem återvänder” – helahalsingland.se.
Man får det att låta negativt att ungdomarna ger sig iväg. Men det är tvärt om. Då har vi lyckats. De som vill stanna är de vi har misslyckats med. Men och det här är ett stort men, det vi skall jobba med är att skapa förutsättningar för dem att återvända,ta hit sina nya erfarenheter och kunskap och lyfta oss andra som bor här. Det är där vi misslyckas idag.
Categories
Yepp
