Month: June 2014

Jag går i  lugnt tempo bakom gräsklipparen i 2.5h, har inget emot det där, med pluggar i öronen och samma musik som jag haft på mobilen i tre år  så fungerar det. Ja, musiken borde bytas. Det är sant. Där finns låtar med från egna album blandat med allsköns bråte. Ibland dyker det till och med upp en låt “once to be” så att säga. Då måste man le lite för sig själv under vandringen och hoppas att ingen annan någonsin får tag i det som finns inspelat på den här mobilen. Eller visst, skitsamma, det spela ringen roll det heller. Vad har jag att försvara? En gång ocool alltid ocool liksom och inget kan ta det ifrån mig.

Vid fyra samlas molnen. Tycker vi skall gå in. Pavarotti sjunger och min nya Björktrastvän, Bently (för att han ser ut som en), kraxar och klagar. Har inte glömt katten från igår. Kommer aldrig att glömma katten från igår, aldrig någonsin. För evigt förolämpad är han Bently och tänker använda den här sommaren till att påminna mig högljutt om det. Nöjd över en nyklippt gräsmatta verkar han ändå vara. Han verkar hitta hur mycket som helst där i det nyklippta min nyfunne vän.

Karin myser över semester, det finns tid för fritt liv framöver. Ingenting är så skönt som när det finns framför en. Det är därför fördröjd njutning fungerar så förbaskat bra. Att få längta efter det goda innan det tar ens sinne i besittning och sen passerar bort och blir historia. Jag har ju ingen semester då såklart. Eller har alltid semester om man vill se det på det viset. Men jag blir också lugnare i sinnet när Karins temp går ner. Det räcker liksom det där med att dagarna bara får gå. Att jag behöver jobba under det där vandrande sommardagarna spelar såklart mindre roll. Den här veckan ställer jag klocka som vanligt, men sen vette tusan om den inte får vara av. Gammelgubbe som jag är så vaknar jag ju lik förbannat där på morgonkröken. Och man kan såklart inte förneka det sköna med en sommarmorgon heller. Då är man avtrubbad eller bara dum i huvudet.

Polackerna som bor i grannens lillstuga jobbar såklart. Livet är jobb och fotboll där just nu. Nattmatcherna hindrar inte att man drar iväg vid femtiden på morgonen. Det har lite mer jävlaranamma i sig än vad jag och alla andra Svenskar har, vi som tycker att andra skall hugga i. Inte gå och driva omkring och sen sitter vi själva av ännu en dag bakom våra skrivbord och våra viktiga jobb. Vågar vi bara syna det vi gör var och en av oss, så inser vi snart att det egentligen inte betyder ett skit det vi håller på med. Våra liv är en guds fis i universum som är skönjbar en liten stund, men sen försvinner som om den aldrig har funnits, ihågkommen av ingen. Det är därför den del behöver stenar med namn på.

Men för min del har alltså ledig och skön helg övergått till arbetstid på kontor. Jag har kretskort att fixa, som skall iväg till Kina och tillverkas . De som kommer tillbaks som en dröm realiserad. Som ihoplödda blinkar och kommunicerar och istället för en tanke nu blivit verklighet och en slags egen varelse. Rätt vad det är så sitter de någon annanstans i världen och gör sitt jobb och tametusan om inte en liten del av mig också reser med det där kortet då ut i världen. Får se den. Fast istället för att jobba ville jag såklart sitta i studion. Men när korten är iväg så finns det tid för det också, annars får man ta sig den tiden för att överleva. Alla delar i ens varelse behöver bensin.

Ungefär åtta personer kommer läsa det här inlägget eftersom det är Söndag och sommar. Totalt kanske tjugo.  Jag vet inte varför ni läser den här smörjan och tycker nog att ni borde skaffa er ett liv alla tjugo. Eller nått. Bäst att sätta en 😉 på det.

Sommaren har skämt bort mig och min familj med lite grillat, kaffe och  några skopor glass ute i trädgården. En människa behöver inte mer än det där. Gemenskap och lite mat och en sol som tinar upp en gammal kropp efter en lång vinter. Vi har en fantastisk trädgård här i vår bubbla. Men ingenting att skryta med såklart för andra. Det finns inget eller i alla fall väldigt lite i min värld som är det. Men tillräckligt för mig och jag tror också för de mina. Om man nu inte träffar på någon som förstår att “jag mår bra” är det ultimata skrytet, det som gör att det blir stjärnstopp på den stora skrytarenan sedan.

Humlen växer mer än en decimeter varje dag. Jag älskar verkligen den där humlen som varje år ger sig fan på att den skall hela vägen upp till himlen. Kände mig stolt över den också ända tills jag såg den som min forne kamrat utåt kusten har. Efter det verkar den lite tanig vår, minst sagt. Men den är ung än och växer fjällnära så den gör ett helvetes bra jobb ändå. Fel alltså, jag är stolt i alla fall över vår taniga humle som kanske inte ger kottar så det räcker till så många öl men har en livsgnista som inte går av för hackor.

Av tre i förra året inköpta klängväxter så kommer två. Det är ett helt OK resultat. En klematis och en vildvin men egentligen vet man väl inte med den som ännu inte har kommit heller. Det har hänt mer än en gång att en växt helt plötsligt fått för sig att de skall leva livet ändå och det så in i bombens dessa växter som man redan dödförklarat. Den där viljan att finnas i den här världen är inte att leka med.

När jag vattnar blir jag utskälld av en upprörd Björktrast. Det är ingen hejd på dess upprördhet. Möjligen beror det på att en av våra katter tidigare, när vi satt och åt, gjorde ett utfall mot en av dess kamrater. Katten blev såklart kollektivt bortjagad av hela Björktrastkollektivet och fick fly hals över huvud. De vet allt om att hjälpas åt de där fåglarna. Är ett föredöme för alla  socialister. Här kommer ringen Kråka eller Skata och försöker ta ett endaste ägg för då är alla kullens fåglar på den, stora och små, och jagar den på flykten. Det är härligt att se. De små segrar alltid över de stora när de jobbar tillsammans. Det är något man borde lära sig om man inte visste det redan. Om man röstar på Moderaterna till exempel, tror man klarar sig utan solidariteten med andra.

Fulnedladdning avklarad. Skall kopieras över på sticka bara och sen blir det filmkväll så länge man orkar och står ut. Gammelliv men passande såklart för den ålder man är i. Men med ett block och några ritningar med sig upp i soffan så kan man i bästa fall fästa en ny ide på papper. Men blir det inget av med det och de där blocket blir liggande orört så var det ju ingen större kris med det heller. Jag tillhör inte dem som har idétorka eller tråkigt. Det har jag hittills aldrig råkat ut för under den tid jag levat. Sen inte sagt att alla idéer är bra idéer men jag försöker i alla fall. Men jag behöver i alla fall ingen kurs för just det. Alltid något kamrater och godbajs.

Lördag och Karin har semester. Känns för mig också, man går ner lite i varv själv, jag skall också  ta några lediga dagar men jobba de flesta. Fem orörda veckor ligger framför kära frun , trettiofem dagar av ro och lugn och vila. Vi må vara rätt fattiga i det här huset men lugn-och-ro-kontot, det är välfyllt. Ett viktigt konto. I alla fall för mig och jag vet att det är så också för min vackra fru.

Poeten drar snart söderut precis som  Pavarotti. Först till skola. Obruten horisont måste han lära sig att förstå och uppskatta den gode mannen för att klara det där, sen kan bergsbyar en billängd från medelhavet till fullo tas in. Men alltså först obruten-horisont-lektioner av egen vacker fru, allt finns bakom den där horisonten, man måste se det med hela sitt väsen också utan att det syns när man först tittar. Pavarotti flyger emellan oss som en budbärare tills en av oss står vid den andres grav. Inte för att jag skall ha någon, osäkert om poeter vill bli ihågkomna i sten eller för det han gjort, men ändå.  Att bestämma sig och ge sig ut i osäkerheten är det bästa valet och det blir alltid bättre. ALLTID!

Det skall grillas här idag. En komplicerad operation. En köttätare, en vegan och två vegetarianer. Allt måste planeras. Men det brukar fungera. Ungarna som har blivit urbana varelser rusar in så fort de kan såklart. Sol och insekter jagar in dem snabbare än en insekt kan flyga. Jag och frun sitter där och njuter själva ganska snart. Jag är glad att jag har den andra sidan också, naturen och livet, annars skulle jag sitta där på kontoret jämt och aldrig gå ut. Nu drar båda med samma kraft i mig och båda måste få sitt konto tankat för att lugn och ro i ocool gubbes själ skall uppstå.

Men en kaffe och en bulle ute i solen kanske man skall unna sig ändå nu. Finns det någonstans som kaffe smakar bättre än ute? Ja det skulle vara vid ett hav med obruten horisont då eller högt uppe på på mitt berg. Men trädgården duger bra den också . Alldeles utmärkt om man funderar bara en liten stund på det.

Så jag tror jag låter min vandringsstav ligga kvar på hyllan idag också. Stannar kvar här i det stora gula huset på kullen. Här finns allt det jag älskar ändå, låt vara i en bubbla skild från världen, men det är som det är med det. Det är såklart så att det finns massor med människor där ute som man skulle älska om man bara träffade dem. Konstigt vore det ju annars. Men så länge man inte gör det så finns de jag älskar här i min närhet. Det får räcka med det. Nu finns det sommarnätter för att skriva musik  i underbar studio, den som bara är min och det finns dagar för att bygga elektroniska konstruktioner och programvara och kanske finns det också timmar för texter i meter efter meter. Allt det där som är jag. Det som duger för mig. Jag är ändå min hårdaste recensent, ingen skall tro något annat. Ett annat år åker vi kanske till Gotland. Hyr en liten stuga och beblandar oss med människorna . En dag sitter det pengar på kontot för det också. Man får tro på framtiden fast man lever just precis nu.

Det är inte natt längre. Ljuset har segrat. Det håller i sig det här till några veckor efter midsommar, sen blir det mörker igen, i augusti är nätterna redan svarta. Men inte nu alltså. Egentligen förstår jag inte hur det kan vara så mycket ljusare här i Lo(o)s den här tiden än det är i t.ex. i Edsbyn. Men det är det. Kanske har det med höjden att göra. Eller också är det bara avsaknaden av neonskyltar och mängden av gatubelysning som gör det där. Jag vet bara att jag älskar det. Att fick jag välja en årstid som jag skulle leva i resten av mitt liv så var det just den här tiden. Tätt följd av den sena hösten, när allt gått till vila. När lugnet också kryper in i ens innersta kammare. För just i det finns nackdelen med sommaren också, allt som måste hinnas med. Det som gör att den flyr iväg snabbare än man hinner fånga den på riktigt. Utom då under några få stunder när man sitter där i båten med flötet guppande i vattnet, eller ligger i gräsmattan och ser molnen fara förbi som rorschachtest på himlen, eller som nu, ser ut genom fönstret på ljuset som fullständigt tagit över det som borde vara nattens ägandes mörker. Bara myggen och knotten – de som heter småsve här – hindrar en från att gå ut och sätta sig i utemöblerna och bara uppleva nordiskt ljus.

Jag skulle såklart ta min vandringsstav och vandra ut på vägarna nu en sådan här sommarnatt. Bara gå iväg efter den där vägen med noll kronor på fickan, naturligtvis med mobiltelefon kvarlämnad på kontorsbordet, utan mål, men helt fri till slut. Men jag är för feg för det såklart. Som de flesta andra. Kanske under en annan tid hade jag gjort det där. Då när luffare på vägarna var något man förväntade sig att se. Men nu när vi har tiggare utanför affärerna igen – något man verkligen inte förväntade sig att få se igen – så kanske vi snart har luffarna vandrandes efter vägarna också endera dan. De som betygsätter oss efter ond eller god. Där ond ändå oftast bara innebar rädd. Ser du mig en dag vandrandes efter vägarna skänk mig en god tanke, det är det enda jag ber av dig.

Båda sönerna är hemma för en gångs skull. De kan såklart allt om världen och vetenskapen och jag som har lärt mig att det enda jag kan är att jag vet så oändligt lite, att sanningarna aldrig förblir sanningar så länge, kan såklart inte hålla tyst, jag blir den dumme ogine fadern och vi blir ovänner i diskussionerna. De som egentligen inte är diskussioner utan handlar mer om vem som har rätt eller fel. Jag som aldrig har hittat de där ändpunkterna rätt/fel någonstans på en endaste plats i mitt liv. Men kanske skall man vara glad. Hela vägen från barn till vuxen – den som guidas av oss föräldrar – handlar ju om att barnet till slut skall bli en självständig vuxen människa.  Men det svider till ändå, på samma sätt som när barnen med emfas ville bli omplåstrade av mamma som små, eller nattade av mamma INTE pappa. Han som jobbade jämt, men inte kunde annat för att lördagsgodis skulle handlas. Men de klarar sig själva och tänker själva nu så vad kan en förälder mer begära. Vi är bara människor vi också. Fria barn lär sig det någon gång i livet. Alla borde.

Vi ser en film om Burmas Aung San Suu Kyi ikväll, hon som blir fånge i ett helt lands omänskliga krav på henne, ja hennes man blir också fånge på samma sätt, precis som Nelson Mandela också blev det. Det som griper tag i mig mest är ändå kärleksförhållandet mellan hennes man och henne. Ja, jag vet att det är film, men sant eller inte tar det tag i mig. Att vara skilda åt men ändå älska varandra utan tvekan. Att mötas efter tre års separation och rusa mot varandra och vara helt säker på att kärleken fortfarande finns kvar. Våga ge sig hän fullständigt därför att man är så säker i hela sitt väsen. För det krävs ett mod och ett stort mått självförtroende för att alltid tro att ens partners stängda ögon i en omfamning, en kyss eller en kärleksakt inte uppfylls av en arbetskamrat, en vän eller någon från förr istället för en själv. Skall man ge sig hän fullständigt måste man lita på att det är man själv som finns där innaför ögonlocken och ändå vara beredd att ta den golvande knocken om man en dag får veta att det inte är så. De flesta får nöja sig med att hoppas. Det vet jag. Men inte i den här filmen alltså, men kanske händer det där bara på film, vad vet jag.

Men klockan är tolv. Mörkare än såhär blir det inte. Katten och jag skall gå och lägga oss. Jag skall läsa en stund. Haiti, besvärjelser och choklad. En god kombination. Det är ingen brådska upp imorgon. Jag tänker vara ledig. Plocka med lite av allt det som måste plockas med istället. Det är inte så dumt att leva i sommaren.