Month: June 2014

Jag öppnar Facebook på morgonen som hundratals miljoner andra. Vi har alla en undermedveten tanke gemensamt när vi öppnar den där sidan

“ÄLSKA MIG”

Det är det det handlar om.

“älska MIG”

någon måste älska mig, i alla fall lite, snälla, bara lite.

För mig blir det en “like” denna morgon. Ungefär som vanligt. Hade jag nu varit en av de där som valdes först när fotbollsmatcherna skulle avgöras på ungdomens gräsplaner hade det varit tio. Det sitter i det där, det som stadsfästes för länge sedan. Här huggs det in i sten.

De är poeten såklart som står för min “like”. Han har ett svagt men stort och varmt  hjärta. Ger alltid mer än han får, har gjort så hela livet. Och visst har han många fler “likes” än vad en sådan som mig har. Han är ju ändå en av de upphöjda, men också en av de med dilemmat, “är det mig de älskar eller är det de jag står nära?” Som basisten som får ligga med den vackra flickan för att hon använder honom som en väg att nå sångaren. Det kan alltid vara så för de upphöjda. Men i poetens fall hoppas jag de är genuina de där kärleksförklaringarna. För det goda hjärtats skull och en stor varm hand som håller pennan och formar orden.

Fast vad vet jag om poeter förresten. Ungefär lika mycket som jag vet om Lill-Babs kanske. En leende ansikte i en tidning, det som säger sig älska Järvsö, ja och som kanske älskar Järvsö, eller inte. Jag vet inte mycket. Det vet jag i alla fall. På alla dessa år har jag inte ens lyckats känna mig själv tillräckligt väl för att förstå allt som rör sig i mitt huvud och hur den egna kroppens alla delar fungerar. Varför känner jag mig så där oändligt ensam bland människorna till exempel? Varför har jag alltid gjort det? Den där känslan av att jag lämnade någon kvar där i livmodern som jag inte ville skiljas ifrån är så stark att den nästan är en sanning, aningen av en sanning, eller ÄR en sanning. Eller lämnade jag någon före livmoder? En hon/han/det som saknas mig också i det här livet. Varför känner jag så? Inga mängder av “likes” i världen, inga hyllningar, inga pengar, inga framgångar, inte den verkliga kärleken kan täppa till det där hålet.

Jag vet ju att jag inte är ensam att känna sådär. Det finns de som måste hälla i sig en kvarting innan de stå ut med sig själv och utan att känna att det där hålet vill sluka en. Eller måste ta en hög mångfärgade  piller för den delen. Kemin kan få en att glömma att de oälskades oändliga ensamhetens hål utan botten existerar. Ja, man kan ju arbeta också såklart. Som farsan, som farfar, som min son… som jag. Det lindrar också. Får en glömma det där inom en som säger “älska mig”, lite bara lite. Men “likes” ger det inga något av det där såklart. Aldrig.  Fast man kan dö där på operationsbordet också. I den lilla eller stora operationen. Dö och försvinna bort i evigheten. Efter ett halvår har ens fru hittat en annan och tänker knappt på en, sålt livsverket och planerar att flytta till Spanien med den nye mannen. Barnen minns ens röst på julafton och på sina födelsedagar annars kommer de bara ihåg en skitgubbe, en det var skönt att bli av med. Det kan vara så också. Eller på andra sätt. Men kanske just där kan man få en massa “likes”, när man är död. Om någon orkar skriva en rad så ens “vänner” får reda på det. Som de jag skrev om Jompa, ett år för sent. Jag har aldrig gjort ett inlägg som haft så många läsare. För sent för Jompa såklart. För mig med. Han som hade ett mycket större hål i sitt bröst än det jag har. Inte ens “jag älskar dig” räckte för honom, man måste tro på den som säger orden också.

Så med en “like” måste dagen gå vidare. Jag tänker inte banta för att få fler eller operera fram en kantig haka och en dimmig blick eller ens tacka ja till att vara med i Lets dance. Det fungerar ändå, men bara för att det gått så många år nu. “Mina drömmar är inte till salu” heter min första skiva. Jag säljer mig helt enkelt inte för “likes”. Inte för något, nästan inte. Därför att just det att sälja sig ökar hålets diameter och djup. För alla. Inte bara för mig. Det måste man förstå. Speciellt när man bara har en “like” där på morgonen och kanske förtjänade två.Alla förtjänar minst två.

I morse när jag kom ner till kontoret så tassade jag försiktigt fram till min stol, satte mig i skräddarställning i den för säkerhetsskull. Fötter upp alltså.  Kattinsläpade huggormar måste kräla omkring här på kontoret eller ligga och lura någonstans, någon naturlig huggormsutgång finns det inte ens för fridlysta ormar här på ocoola gubbars kontor. Men nu är vi ju anpassningsbara vi människor och snart glömde man ju allt vad ormar heter och alltså satt jag snart där och surfade vilt på de vågor som idag var högre än vanligt där ute på nätet. Fotbollsvågor är det vill jag tro som rullar fram, bär gör de,  trotts mitt totala ointresse för fotboll. Vi skall inte gå in på ointressets ursprung.

Efter att mail från andra tidszoner är besvarade och det som bara skall läsas och gås igenom läst och igenomgånget så ringer jag Elton i London. Han är på sprudlande humör, fest i helgen. Svensk midsommarfest. När jag förklarar att det först är nästa vecka blir han lite nedstämd en stund men är det midsommarfest så är det även om det hela går av stapeln en vecka för tidigt. Kanske kan jag komma över, han skickar så gärna sitt plan. Inte!? Jäkla tråkmåns är jag. Ja, ja, ja, jag vet säger jag och berättar sen om ormen. Det där tycker han ju är jävligt häftigt. Var det verkligen den där lilla spräckliga katten som släpade in den? Den som var enda ungen?… Och  det är just då som bokhyllan bakom mig rasar i golvet med en smäll. Det är ändå en jävligt tung hylla som dessutom är full med böcker. Booom, braaaaaaaak säger det och jag tappar telefonluren faktiskt i ren förskräckelse.

Men när en bokhylla ramlar ikull på det där sättet så är man snart per automatik på fötter det tror jag ni kan förstå. Så där står jag och försöker fatta vad som har hänt, Elton skriker i luren som ligger på golvet, “what’s happening? what’s happening?”  och då väser det iskallt bakom min rygg. Jag har nog aldrig vänt mig om hastigare än i just det ögonblicket och vad får jag se? Jo, en jättestor, en verkligen jättestor orm. Men inte en huggorm, det verkar snarare vara en tygorm, en som lever. Bara det. Grön, äckligt grön är den och den öppnar sitt röda gap och tungan spelar där i munnen och den börjar krypa mot mig. Sakta, sakta kommer den närmare och jag ser ondskan i dess ögon, blir faktiskt lite snurrig i bollen när jag tittar in i de där ögonen, hypnotiserad kanske, för nu kan jag inte röra mig ur fläcken. Det stora gapet reser sig över mig och jag inser att här kommer man att bli uppäten med huvudet före av en grön jättestor tygorm som jag igår är säker på var en huggorm. Jag känner dess andedräkt som innehåller spår av tidigare halvsmälta födodjur. Nu skall jag bli ett av dem. Hela jag. En munsbit på +100 kg. Kunde jag blunda så är det då jag skulle gjort det.

Man tror inte ormar kan skrika. I alla fall har jag aldrig trott det eller hört talas om det. Men den här ormen skriker makalöst högt när samma katt som igår släpande in den på kontoret nu skjuter fram som en blixt och hugger ormen över nacken och ruskar den hårt tills den stänger det jättelika röda gapet. Sen släpar katten helt sonika ut ormen från kontoret igen och jag står bara där. Måttligt darrande. Hade jag haft bättre kondition hade jag säkert darrat mer. Fattar inte riktigt vilken förbaskad tur jag har. Va! Inte dåligt. Hypnosen har tydligen släppt också så jag böjer mig ner och lyfter upp telefonluren. Men bäste Elton har lagt på. Har väl skickat hit polis, brandkår, ambulans och halva armen. Han är mycket för full styrka Elton. Så för säkerhetsskull ringer jag upp honom. Ja mycket riktigt har han satt igång alltihop. För sent att stoppa och jag hör brandsirenen tjula över byn  och är det inte ambulansen som hörs där i fjärran`? Detta sker alltså under kontorstid så ambulans finns att tillgå också i byar som Lo(o)s. Så det finns liksom ingen annan råd än att gå ut och stoppa de där styrkorna. Elton både suckar och småskrattar där i luren. Han behöver Champagne av bästa sort för att lugna nerverna säger han, och lägger därför på för att leta upp en flaska. Vi får prata sen, när nerver är lugnade.  Själv går jag ut och försöker förklara så gott det går. Det går sådär som ni kanske kan förstå.

Första delen är här.