För första gången på mycket länge så börjar det suga i studiotarmen. Alltså måste jag snart sätta mig där inne och göra det man gör där inne. Att det är “musik” jag kreerar är möjligen kanske en aning överdrivet uttryckt i sammanhanget, det instämmer säkert både dragspelaren och poeten i, men glädje då, ett fyrverkeri av glädje, hör man inte den i mitt skrammel så är man dum i huvudet eller också väljer man att inte ens lyssna för att man som huvuddumma gör redan vet att det inte är något att lyssna på, alltså det ultimata tecknet på att man är riktigt dum i huvudet.
Men en underbar dag ute har gått mot sitt slut i bemärkelsen “ute”. Jag har flyttat in på kontoret igen. Alla fönster är öppna. Fågelsång där ute. Ljumma vindar också in på dammigt kontor. Det där dammiga är inte Kurts fel. Han kör omkring här som en uppladdad vettvilling utan mål de flesta dagar eller i alla fall så länge hans batterier räcker eller tills en sladd – och det finns det många av här – sätter stopp för hans – robotdammsugarens – framfart. Nej det dammiga kommer sig av min avsaknad av damning. Ja, försök själv när det står en elektronikpryl eller ligger ett kretskort på i princip varje ledig yta. Här är det inte lätt att damma. Så är det bara. Men med korsdrag löser det där sig på bästa sätt. Många korsdrag skall det bli i sommar och därmed dammfritt till hösten.
Men nu skall jag cadda kretskort tills fönstren inte går att hålla öppna längre. Det är nu och här drömmar börjar realiseras för sådana som mig. Först ligger de där i huvudet och mognar till sig lite som en tomat ungefär som går från grön till rödfläckig över till helröd, sen ner på papper för att se om det man funderat på verkligen borde få födas, och sen in i ritprogrammet och iväg till Kina för tillverkning. Ja, sen väntar man några veckor på det där paketet som vår suveräne lantbrevbärare levererar, eller för att inte vara en skitskalle, nån av dem, för de kan vara flera, fast på olika dar, alla hur bra som helst. Sen löda ihop och testa och i bästa fall är något nytt fött som inte har några större defekter. I det läget återstår bara att ge den där grejen en hjärna, skriva koden, fixa manualer, testprogram och en massa, massa saker i en oändlig räcka som är längre än man vågar och orkar tänka på när man startade det där projektet. I bäste fall blir det alltså “klart” också någonstans där borta. Då börjar man med nästa. Kör bara. Men ikväll alltså cadda kort. Kineserna är förberedda. I mitt fall heter den där förberedde Kinesen Janice. Janice heter hon därför att hennes riktiga namn Wu Zhou Jiao är svårt att komma ihåg och svårt att könsbestämma för en dum västerlänning. Därför får Jiao bli Janice – låter lika – när man pratar med de där barbarerna i väst, de som jag alltså också är en del av. Men Janice är bra. Så är det.
Men cadda var det alltså.
