Day: 2 June 2014

Jag har ögonen fulla med tårar när jag skriver det här, jag som inte ens kunde gråta på min egen mammas begravning. Det är så jävla konstigt hur man reagerar. Men jag får höra att Jompa är död. Det har han varit ett år, men jag får alltså reda på det idag. Skit, skit, skit, skit tänker jag för jag skulle så gärna velat träffa den där idioten en gång till. Jag hörde rykten om att han höll på med droger, att han var illa däran, men att det gick bättre nu. Men så får jag höra att han är död idag. Min uppgift är tydligen att skriva dödsrunor över mina kamrater och de jag håller av. Det här håller inte. Jag orkar inte hålla på så här och lägga namn efter namn till min upprepavidgravarnalista. När jag går ut och hämtar in tvätten så “kokoar” i alla fall en gök i öster. En trösterjök,  ja jävlar.

Jag skrev en låt, Jompa och jag för ett tag sedan. Tillägnad den där idioten. Nu är jag glad för det såklart. Glad att jag fick till den där låten. Jompa hörde den antagligen inte och det är kanske inte det viktigaste ändå. Den var till en vän lik förbaskat. Helvetes skitvärld! De bästa går först och nollor som jag blir kvar. Det känns verkligen så. Det är orättvist.

Första gången jag träffade Jompa var i en avsatts på stentrapp på Celsiusskolan. Marmor på golvet, betong på väggarna, en “perfekt” replokal.  Men den repa som fanns tillgänglig just då. Jompa med sitt gäng från Ovanåker och jag med mitt gäng från Edsbyn. Det fattades folk i båda, vi skulle slå oss ihop. Troligen bråkade vi redan på första repet. Vi var för lika. Ville styra och ställa, “all in” gällde eller ingenting alls. Vi försökte spela ihop i olika konstellationer efter det också men det fungerade aldrig. Jompa drog åt sitt håll och jag åt mitt. Vi var som olja och vatten när vi befann oss i samma replokal.

King Sonic, som bilderna i det här inlägget är ifrån var nog det sista försöket. Sen bröt vi helt. Han blev danspjatt med de sina och jag gick mot hårdrocken och egna låtar. Men många nätter efter danserna och festerna så jammade vi från de olika konstellationerna långt in på morgontimmarna. Då var det hårdare musik som gällde. Dansmusiken var ett sätt att få spelningar och att kunna leva på musiken. Visst fattade vi som inte var danspjattar det också. Men jag tycket nog att det alltid var lite av att sälja sig. Men jag är säker på att Jompa och hans gäng hade hjärtat med hela vägen i det de gjorde lik förbannat.

Men utanför de där replokalerna så var vi vänner, goda vänner. Alla tjejer älskade Jompa. Alla! Det fanns alltså gott om anledningar att vara avundsjuk på honom för en sån som mig som inte hade hans utstrålning.  Men det kändes aldrig så. Vi kunde inte spela ihop i ett band men i allt annat var vi vänner.

Vi har smugit in på matineförställningar med barnfilmer, nån Astrid Lindgren grej minns jag speciellt, alla utom vi två var under tio. Vi gillade ABBA när alla andra förkastade dem. Smög in på ABBA the movie också och tyckte den var bra. Pengar hade han aldrig. Inte ett öre. En gång öppnade han plånboken vid Huberts korvkiosk och en mal flög ur den. Det var det enda som fanns där. Jag fick bjuda på en tuffing som vanligt. Bilderna bara rasar över mig. Sista gången jag såg honom så ville han slå mig på käften. Jag hade gjort lumpen. Han hade plockat flickan jag älskade, sådär bara, snäpp, nu hängde guldhjärtat jag gav henne omkring hans hals. Jag hade sagt vad jag tycket om det och nu var hon ledsen och Jompa skulle slå och försvara. Men så blev det aldrig. Vi gick år varsitt håll och sågs aldrig igen alltså. Jag stack iväg och efter vad jag förstår gjorde han det också senare.

Ja, jag saknar den där idioten. Jag kommer alltid att sakna den där förbannade lille snubben med den där sneda framtanden, han som varenda tjej i Edsbyn ville ha. Den där rösten som han använde till att sjunga skitsånger med. Bortkastad om du frågar en hårdrockare.  Danspjatt var han, men stod för det. En danspjatt som saknas mig så in i helvete. Finns det en himmelsk orkester så har de fått en jävel till  kapellmästare nu i alla fall. En liten ettrig en som vet vad han vill. Hoppas medlemmarna i den där orkestern kan ta det där bättre än vad jag kunde. All in Jompa, det var alltid all in som gällde i allt – eller hur?

Jompa är han i mitten på bilderna.

Jag kliver upp vid sjutiden ungefär som vanligt. Frun stänger, börjar sent och slutar sent och har därför sovmorgon, så hon sover lugnt vidare. Ute är det tyst. Inga gräsklippare, inga vedklyvar. Dragspelare och fru sover också. R & B kanske också i sitt till saluhus eller också har de nått fram till frukost. Om det vet jag intet men de syns i alla fall inte till när jag hämtar tidningen. De i lillstugan inhyrda polackerna stack till skogs för flera timmar sedan. Dom är helt enkelt piggare. Inte många Svenskar hänger med i deras tempo. Granskott skall hämtas in, de som skall bli marmelad och sylt hos vår flitiga Lotta och säckar skall fyllas med vitmossa som skall lagras fram till advent när folket ropar efter den. En svart ekonomi varom länets landshövding inget vet. Eller vit om man ser det så…

Här inne caddas det vidare. Två kort igår, tre idag om allt går vägen. Nu kör vi. Hela serien skall på plats. Tråd, trådlöst, can, Ethernet, wifi och Bumblebeez. Dit jag ville komma. Återstår sen att försöka övertyga att de är värda att inhandla. Det svåraste av alltsammans. Men helvete om det inte skall gå på något sätt det också. Det är jag värd, det kan ingen ta ifrån mig. En motsägelse, icke, där min hatt ligger där är jag också lycklig.

Innan jag somnade igår så tänker jag på studion och de sex låtarna som borde skrivas för att få ihop ett till album. Det som egentligen skulle ha kommit i höstas. Det är sex dagar alltså, sex dagar när man är på humör. Måste se till och bli det endera dan. En låt håller jag på med redan förresten, så funderar man på saken så är det väl fem. Fast egentligen borde man inte ge ut. Om en låt av misstag skulle bli en hit så skulle hela mitt liv bli förstört. Nä det är inget koketterande. Ett faktum. Jag skulle bli historiens mest motvillige one hit wonder, det är ett som är säkert. Det skulle bli svårt att få mig att ställa upp i det där glansiga som en del drömmer om. Vi har det rätt bra här på kullen, Pavarotti, frun och jag. Men pengarna skulle jag behöva såklart. Till att kunna ta mig härifrån.

Förresten, det där med album är ju gammalt och unket och förlegat. Men man är intvingad i det där ändå av ekonomiska skäl. Vill man ha låtarna på Spotify och Itunes är det enda rimliga alternativet att ge ut ett album. Att publicera låtarna var för sig kräver att man har mer pengar än man vill ha i plånboken. Det är sjukt egentligen. Tiden borde vara en annan. Men de hippaste är oerhört konservativa fortfarande. Det skall vara lika som det det alltid har varit liksom. Så man får ge ut på det där sättet. Tills de där lufthjärnorna hinner med tiden.

Men jag har inte tid med sånt här skrivande. Halva tekoppen tog det idag. Den andra halvan får drickas ur utan knapptryckningar. Jag har ett jobb att göra. Det skall jag påbörja när den andra halvan av tekoppen är urdrucken.