Day: 10 June 2014

Man är klar med det där stora jobbet. Nu jävlar skall man få tid för lite egna grejer. Så man börjar jobba. Men helvete vad seg den där förbannade Windowsburken är nu igen då. Aldrig Linuxmaskinen, den som står bredvid, den bara kör på som den alltid gjort. Det händer aldrig där. Alltid är det den där förbannade Windowsburken som sirapen samlas i. Ett år håller Windows 7 sen måste man installera om aset. Jadå det är bättre än det var förr. Men ändå. Det tar två dagar att få till en någotsånär användbar miljö igen. Två bortkastade dagar som man kunde gjort riktiga grejer på. Och javisst skulle man köpa en disk där man hade ett vanilla system på och bara kunde tjoffa dit det igen, men med veckovisa, månadsvisa uppdateringar av programvaror så håller inte det heller. Man får ändå sitta där och greja och installera som en vansinnig datoromstartnings- och  CD inmatningsmaskin.

Visst jag har mängder av programvaror på min maskin. Men jag behöver det för jag jobbar med en jäkla massa saker. Och nyinstallerade så fungerar alla de där grejerna som de skall. Det är efter en tid som gyttjan smyger sig på och sen liksom lamslår hela maskinen som om den inte orkar mer och man sitter där och svär åt aset och önskar Microsoft och Bill Gates och hela jävla Redmod åt helvete. Bill har förresten gjort gott på sistone så han är förlåten, men resten av det där förbannade skitställets personal skall in i stupstocken för det här.

Och så önskar man såklart att inte alla andra körde det där förbannade jävla skitoperativsystemet så att man slapp jobba i den där miljön. Men det gör ju alla såklart lik förbannat, så där sitter man. Formatterandes, installerandes, installerandes i all oändlighet, amen, och med en halv dags installerande ytterligare uppepå det. Konstant svärande dessutom såklart över Redmonds oduglighet tills allt är på plats efter två intensiva dygn med för lite sömn och man skall försöka hitta den där tråden som låg där som en gata av guld framför en för två dagar sedan men nu mer liknar en oinspierande blöt toalettpappersrulle. Så man svär på Windosprogrammerare, på Redmond, Seattle, alla Amerikaner och hela jävla mjukvaruindustrin i ett par timmar för att toppa den där värdelösa bortkastade tiden med något ännu onyttigare som lite strössel uppepå meningslösheterna.

Efter det är man ganska nöjd, man tycker nästan om den där skiten,  tills nästa år då proceduren upprepas igen. I alla fall om man hittar tråden igen.

Tulpiner var det något av barnen som kallade Lupinerna. Det namnet har fastat hos mig sedan dess och jag använder benämningen Tulpiner lika ofta som Lupiner för dessa Amerikaner. Ibland vet jag faktiskt inte vilket som är det riktiga. Lite som Svante Turesson eller Ture Svantesson. Börjar man fundera så blir det förbannat svårt.

När vi flyttade hit försökte vi få de att ta sig på det ställe vi bodde på då. Men icke. De ville inte. Amerikaner i skepnaden Tulpiner/Lupiner, behöver vilda västern för att trivas. De skall stå i sanden efter vägarna, där prästkragar och blåklockor förr trivdes och där de tränger bort de där skönaste med den starkes rätt och på samma sätt som vilda västerns Amerikaner gjorde det med indianerna.

Men visst är de vackra. Vackra på det där lättintagliga sättet. Fotomodellsättet. Amerikanskt tydligt, stort och skrytsamt. Man måste vara död för att inte uppskatta dem.  Men jag gillar det sublima mer utan att utesluta dem. Det är bara så. Så varje blåklocka, prästkrage och allt vad de nu heter som växer bredvid smultronstänglarna fyller den o-coole gubbens hjärta med värme som de självklara inte kan konkurrera med. De lever också här på gården i sitt lilla indianreservat såklart. Försupna på gödning javisst, med vid liv. Dit når inte Tulpinerna levandes, de som det finns mängder av här på den gamla skolgård som de har invaderat och gjort till sin egen. Sand och singel. Den vildaste av alla vilda västerns.

När vi flyttade ifrån det andra huset. Det som Kronofogden “tog hand om” efter konkursen, tittade en liten förskräckt Tulpin upp ur jorden lite försiktigt där uppe. Då först var väl klimatet tillräckligt kyligt och jävligt för en Amerikan att vara med och leka. Med pickadollerna laddade stod den där som den värsta revolverkvinna. Redo att på Amerikanskt vis skippa rättvisa med kulor från sina två sexskjutare. Men jag pratade lugnt med den – “Låt idioterna spela sitt eget spel, det är bara pengar ändå och  ett hus är bara ett hus och inte ens det för en bank som skiter också det om bara principen, den viktiga principen får gälla i evinnerlig tid. Amen”. Och med det lät den sig nöja. Och jag med. Nästa år stod de första av hennes väninnor och vaktade hela sommaren utanför vårt hus här på kullen. Varje sommar efter det också med pistolerna skjutklara och redo att avfyras om behov uppstår. Eftersom åren har gått har de blivit fler och deras män, revolvermännen har anslutit sig. Det är bra och tryggt och lugnt tycker ocool gubbe som bor på en kulle i Lo(o)s.