Month: July 2014

“Jag är en idiot” tänker jag när jag går där barfota i gräset sent på eftermiddagen. Man kan inte vara annat om man byter bort allt detta underbara, känslan av de där ljumma vindarna genom håret och mot huden, gräs under de bara fötterna, solen som värmer. Ja, sitter inne framför en dataskärm och en lödkolv istället för att vara här ute här i det fria, i verkligheten. Bara idioter gör det bytet.

Men jag har faktiskt haft en semestervecka i år, nära doften av tång och måsskrik. Sett havet och annat möjligheterna av nytt spännande oupptäckt där bortom horisonten. Men såklart stannat tryggt på land. Seglar gör jag fortfarande på Blocket och på bryggor.  Det var visserligen under den kallaste tiden i sommar jag var ledig, men ledigt från allt var det. Jag hade inte ens det obligatoriska blocket med mig. Nej, nej, nej, jag är inte den som koketterar med att jag aldrig har semester. Så skadad är jag inte. Jag sitter framför den där datorn eller lödkolven för att försöka realisera drömmar och för att jag inte kan annat. Jag måste nå en punkt där åtminstone en förstår. Men jag kommer väl antagligen aldrig dit såklart. Det är ju så med drömmar. Och kanske sitter jag där ändå en dag senare livet, om en sådan dag kommer, och undrar varför jag satt där och försökte realisera ouppnåeliga drömmar istället för att vara med i verkligheten. Men det är väl så det är med oss drömmare. Vi har inget val. Vi drömmer och drömmarna är alltid större än verkligheten. Det som slutligen gör oss till idioter vi då är.

Men igår var det alltså skönt. Jag skall vattna blommorna men lägger mig en stund i hängmattan för att söka energi för uppgiften som egentligen inte kräver det men någon ursäkt för att slänga sig i hängmattan bör man ju ha. Pavarottis son sjunger för mig där jag ligger och på något sätt gör den där sången ont i hjärtat. Jag tror det är för att den är så förbannat ohemult vacker. Men jag är rastlös denna dag. Det har inte gått bra att jobba heller. Jag kan inte ligga där så länge eftersom kroppen mullrar av något obestämt fast jag samtidigt också är så trött så trött. Nog anar man sensommar i luften? Det händer något med ljuset och luften nu när vi närmar oss Augusti. Skolstartsväder. Man kan liksom sniffa sig till det. Kommer på att det är farsans födelsedag. I alla fall om han levat. Hade blivit 92 idag. Ja jävlar! Vallmon har knutit sig. Pionen tappar blommorna, Jag tar ett körsbär från en av den gamla damens grenar. Får sträcka på mig för att nå det. Det är sött och smakar sommar på riktigt, mer så än en jordgubbe. De flesta bär sitter högt upp mot väggen, är fåglarnas om man inte anstränger sig och tar en stege för att nå dem. Snart är de borta också. Allt det där tillsammans säger att sommaren går mot sitt slut. Augusti och sen höst tar vid. Gillar båda. Kanske är ändå hösten min favoritårstid ändå. Om jag slipper frysa. Men den första pelletsfakturan inför vintern ligger redan där och väntar på att betalas. Tydligare hösttecken kan man inte få.

Hela dan blir värdelös jobbmässigt. En av Sveriges mest kända IT entreprenörer hör av sig. Vi har pratat mycket tidigare men det var länge sedan nu. Han är på banan igen, har slickat sina sår några år. Vill vinna världen igen. Bra. Men kanske är jag för hård mot honom. Han får höra sanningen och droppar av. Jag slickar ingen enbart för att man är en av Sveriges mest kända IT entreprenörer. Man får ha något att komma med också. Då kan man kanske få en slick.

En bortkastad dag alltså. I de flesta avseenden. Bestämmer mig för studio istället för att jobba på kvällen. Visst blir det en ny låt. Men ägnar mest tid åt att  leka med det tekniska. Försöka förstå hur det fungerar. Har inte tålamod med det annars. Vill göra musik. Teknik håller jag på med hela dagarna ändå. Men måste försöka ibland såklart. Måste lära mig bit för bit. Men det blir en rätt oinspirerad kväll där också och en halvtimme efter tolv stänger jag ner vandrar upp och flyr in i min bok istället. I alla fall där känns allt bra, OK, och lugnt och schysst och prefekt. Det sista jag tänker innan jag somnar är att det får bli nya tag imorgon. Om man får vara med. Det är det vi får se om det blir nu om en stund när tekoppen är tom.

Pavarottis son, koltrasten, sätter sig och sjunger i den gamla damen, körsbärsträdet, utanför mitt kontorsfönster.  Musiken får vara av och jag sitter där bara en stund och lyssnar. Lyssnar så länge som han behagar stanna kvar där strax utanför, bara några meter ifrån mig, sin beundrare. Det är lite som han läst min krönika och nu vill höras till fullo. Har han läst noga så kanske han flyttar över till den andra sidan snart så att han, som sin far före honom, börjar förgylla mina tidiga morgnar.

Po förgör förutsägbart Norrland i sitt sommarprogram. Hela kultureliten applåderar. De är alla bara en hög osäkra zombies på jakt. När de är klara har inget förändrats. Det de missar är att Norrland bara håller på att förändras, inte gå under. Liksom alla andra platser på jorden förändras och ständigt gör det. Världen är närmare nu, mindre, och inte fan är Bollnäs så mycket mer ocentralt än Silicon Valley i förhållande till världens människor. Dessutom missar han att Norrland långt ifrån är en enhet. Hur många Hälsingar känner sig som norrlänningar annat än per definition. Man måste inse det och verka utifrån det. Dystopiernas Norrland finns i hjärnorna på de som älskar dystopierna. Kanske måste inte det urbana vara målbilden. Man kan i alla fall finnas mitt i världen i Lo(o)s, det vet jag i alla fall.

Men egentligen vet jag såklart ingenting? Jag har ingen röst som Po och de andra i medierna. Så jag skiter i det där. De har fel och tiden kommer att visa att de har fel. Precis som varje annan domedagspredikant med sina sandwitchplakat på bröstet alltid haft fel. Problemet är bara att de lurar så många på vägen, får dem att tro att det går åt helvete med alltihop. En del tror på sånt där. En del vill till och med att det skall gå käpprätt åt helvete och eldar på den där brasan just därför. Jag är inte en av dem. Verkligen inte. Koltrastsång och obruten horisont håller mig kvar i verkligheten.

Hursomhelst gick det att lyssna på Po’s program. Ja, jag stängde alltså inte av. Svenskan skriver idag att det var P1-klass på det. Kollegor gillar kollegor och alltid kan en ryggdunk vid rätt tillfälle ge en ryggdunk tillbaks när den behövs.

Försöker se på Allsång på Skansen igen igår. Det som blivit en kalkon hela konceptet. Jag somnar snart ifrån eländet. Vaknar lagom till Midsummer som nästan når upp till sin gamla klass. Ocool gubbe skiner liksom igenom här eller hur? Det är hur tydligt som helst när man läser de rader jag skriver idag. Det är surt och gnälligt liksom. Men det är ju så vi gamla gubbar över femtio är och förväntas vara. Det skall gnällas och det var bättre förr. Så vad förvänta sig?

Min indiske vän har läst en artikel om att “muslimerna breder ut sig i Europa”. Vi har samma problem här säger han och menar Indien. Han liksom Po slår ihop och etiketterar. Linneiska läror har fått fäste. De flesta muslimer är som de flesta kristna och hinduer eller vad det nu är för etiketter de får satta på sig. Strävsamma människor som vill andra väl. Sen finns det kristna idioter, muslimska idioter, men inte ens de kan etiketteras under “idioter” för också de är helt olika. Att etikettera är att förenkla. Man skall vara försiktig med det. Jag framför det till min Indiske vän och han håller kanske med eller inte, ämnet släpps i alla fall.

Ja nu hittar jag inget mer att gnälla på idag och kommer av mig helt eftersom Pavarottis son sätter sig i den gamla damen igen och sjunger sin tröstesång för ocoola gubbar. Hänförd avslutar jag därför denna text å det snaraste.

Någon frågar mig vad jag vill ha betalt och jag borde svara. “Ta guldmyntet du har i din börs under den fattigaste tiden av ditt liv. De är alltså de sista som finns där. Du behöver det till mat åt din familj. Ge det till din lille son eller dotter och låt honom eller henne lägga slanten i tiggarens bössa. Det är betalningen jag vill ha. Inget annat är gott nog.” Men jag svarar såklart inte sådär. Jag är inte Jesus utan bara en vanlig människa. Jag tänker bara på det där sättet för att just sådär hade en guldtia gjort nytta för fler än om den hamnat i min plånbok och senare bytts mot en isglass som jag slukat på trettiosju sekunder en varm dag. Pengar må va ett måste men det är också medkänslan. Man blir rikare av att ge än att ta och föräldrar liksom barn måste lära sig läxan genom att ge när det är som svårast att ge.

Jag sover för länge idag. Trött. Har jävligt ont i en förstorad prostata. Men är lycklig. Inte dåligt det. Jag behöver tydligen sova den där extra timmen idag. Man får ta det där. Inte stressad springa ner för trapporna till kontoret utan sitta där en stund med frukosten och Svenskan på plattan i alla fall. Läsa om eländet och stoppa in yoghurt och macka i gapet till magen säger OK. Om man kan då såklart. Frun som rusade iväg i ottan så gott en sakta läkande rygg förmår hade säkert legat kvar en stund hon också. Utan henne hade inte jag kunnat sitta här. Det blir hennes tur också. Vi jobbar mot samma mål.

I världen ställer separatisterna och nationalisterna till problem som vanligt. De som klarar sig själva, de som älskar “vi och dom”. De som är desamma som EU-motståndarna här hemma. De som inbillar sig att vi är så jävla mycket bättre än resten av Europa här i Sverige så att vi klarar oss själva. Att freden på den här kontinenten är andras problem. Men ingen klarar sig själv. Ingen kan bara stå utanför och se på.  Man måste samarbete. Kompromissa. Också över gränserna. Det borde kriget som igår började för exakt hundra år sedan vara en stark påminnelse om. En slakt till ingen nytta. Första världskriget. Följt av andra världskriget därför att hatet fortfarande fanns kvar och aldrig ens försökte släckas. Det är bara försoning som kan ge fred. Inte förstår Israeler det där nere i Gaza. De hatar. Hamas hatar. Generationer efter dem som dör idag kommer att hata. Nationalister och separatister. De som är bättre än andra föder det där. Alltså som EU-motståndare här hemma i Sverige. Det finns ingen skillnad i förlängningen.

Man skall välja också i höst. Tror man på mänskligheten så finns det bara vänsterlinjen att välja. Men ingen inom vänstern förstår företagarnas villkor. Trotts att varje kulturarbetare och de mest lågavlönade i samhället skriver in sig i företagarnas led. Jodå det finns de som tjänar stora kulor också. Oftast välförtjänt. Oftast mindre än vad en industriarbetare tjänar lik förbannat om man tittar på uttagen timpenning över tid. Lägger man risktagande till det så blir det helt enkelt skrattretande. Ändå är det den här gruppen som skapar jobben och därmed samhället. Visst tillsammans med alla andra, men om sjuksköterskor och lärare skall kunna få högre löner så är det i grund och botten företagarklimatet som måste vara bra. Och det handlar inte om låga skatter. Men det har aldrig vänstern fattat. Ja inte högern så jäkla bra heller för den delen. De snackar alla i storföretagstermer medan de företag som skapar jobben är de små. De som skall bli de stora är också små. När uppstod ett nytt Ericsson i Sverige sist? Säg inte Spotify för då har du tappat förnuftet. De har aldrig gjort vinst. Aldrig! Det gör däremot den största delen av Sveriges små företag. Vinster som genererar välfärd och jobb. Så vad skall man välja i höst? Man får helt enkelt ta en tärning till hjälp antar jag. Som varje val före detta.

Men nu återstår jobb. Jag skall dyka ner i mitt några månader nu. Ut kommer jag antingen helad eller ännu mer skadad än förut. Lycklig hela vägen, jo det är sant. Men det är bara dåren som alltid är lycklig. Man måste komma ihåg det. Frågan blir ändå vilket som är bästa att vara – den lyckligen dåren eller den olycklige och respekterade. För aldrig mötas de två. Man får välja vem man vill vara. Bestämma sig.