Month: July 2014

Min monitor är svart när jag tar mig ner till kontoret efter nyhetstimmen.  Bakgrundsbelysningen verkar ha gett med sig. Den har blivit skrot och den får fara väg utan böner till skärmarnas himmel. En större händelse i min värld såklart än en Almedalsvecka och ett fotbollsvärldsmästerskap adderat. I alla fall Almedalsveckor är journalisternas navelluddsplockande och eftersom just dom ägnar sig år att plocka navelludd just där och just då så hänger alla andra mediakåta med också. Som vanligt. Flocken rör sig i en riktning, alla åt samma håll, livrädda för att inte vara med när nästa riktningsbyte sker. Det är så tråkigt alltsammans att en sån som jag blir kräksjuk på alltihop och mycket möjligt skull vomera över närmaste tv-apparat om inte min monitor, den som alltså är trasig, upptar all min uppmärksamhet. Den som är köpt på Tradera för tvåhundrafemtio spänn för några år sedan och därför antagligen måste anses ha betalt sig. Men det blir liksom besvärligt i alla fall. De två i studion vill man ju inte röra. När andan faller på så vill man att de sitter där och fungerar när de slås på. Tillräckligt mycket tekniktrixande där ändå för att dra bort skaparglädje från det känsliga kreativitetskontot. Så det får bli den som sitter på servern. En liten skit med konstiga färger. Den får duga tills jag hittar en ny. Så får det bli.

Termometern där ute är under tio grader som vanligt. Det vill sig liksom inte med den där sommarvärmen som kropp och själ ropar efter. Jag behöver öppna fönster och ljumma vindar som far genom kontoret och skänker hopp. Gärna Pavarottisång också. Massor av den. Låt Lövsångare, Bofink och Koltrast sjunga från det att o-cool gubbe vaknar tills o-cool gubbe går och lägger sig. Ni andra får lyssna med såklart. Nu är det bara tystnad som före en jordbävning eller en Tsunami. Kanske håller det på att gå åt helvete. Håll i er allesammans, turbulens föröver. Men jag är inte en sådan där som hänger på mig sandwhich-skyltar som förkunnar jordens undergång så fort tecken på motigheter syns. Tillräckligt många andra springer omkring på gatorna med de där skyltarna och delar ut “ordet” och förkunnelserna om att det går åt helvete. Jag föraktar dem alla. Jag kan vara rädd om tingen utan att vara rädd för dem. Som 1800-talets domedagspredikande präster är de de där hottentottpessimisterna. Jag tror på jämvikten och livet. Inte de som motsätter sig det. De kan fara åt helvete. Nu, på en gång.

Kan vi inte ta alla särskrivningsfascister, och de som frivilligt går med i Mensa, alla domedagspredikanter, alla som vill minimera sin sort till “synd om”, och skicka iväg dem hela bunten till en annan planet. Jag är säker på att de skulle ha fullgott utbyte av varandra. Vi andra skulle hamna i Edens lustgård i verkligheten. Inget tjafs om småsaker längre. Vi skulle kunna ta tag i de stora frågorna. Leva gott sen. Tillsammans. Alla för lika och som en. Utan översittare och petimätrar. Ja, man kan drömma om det såklart. Det enda negativa är ju att det inte blir lika roligt att skriva en medveten sär skrivning då och då, de som öppnar de halvläkta magsåren hos särskrivningsfacisterna.  De som gör ont hos dem också djupt ner i deras ytliga själar och är så härliga att skriva just därför. Nu var jag bra stygg, det erkännes, men ibland känns det gott. Fascister i alla former kan alla dra åt pipsvängen om du frågar mig.

Vem skulle spela huvudrollen i filmen om ditt liv? Vad skulle du svara? Ingen är mitt svar. Den skulle bli för deppig och tråkig den filmen tror jag… fel! är jag ganska säker på att den skulle bli tråkig och deppig. Man skulle få ljuga för mycket för att få upp lite tempo i den. Förnöjsamhet gör sig inte på film. Ungefär som i filmerna om Steve Jobs. Skittråkigt! Då tror ändå de festa att han gjorde något som påverkade mänskligheten till skillnad från mig. Det är ingen slump att det är de gnälliga som skriver böckerna som faktiskt blir utgivna och får filmer gjorda om sig. Folket orkar inte med det vanliga länge – eller har kanske aldrig gjort det. Vad fan vet jag. Jag vet bara att det är hos de vanliga som både hjältarna och de verkligt intressanta historierna finns. Det är bara så att de som har till uppgift att berätta, inte längre lyssnar på de röster som inte skriker “se hit, det är synd om mig”. De kan helt enkelt skita på sig, men kan antagligen inte det heller efter som de är så förstoppade. Så de får låta bli. Vilka “de” nu är? “Vi”?

Jag vaknar upp till ännu en dag och känner som vanligt samma euforiska känsla över att få ynnesten att finnas till en dag till. En timme i taget, en minut till i rörelse framåt, så fortsätter livet. Att ännu en dag få bygga på mitt livsverk, min, även om jag levde i evigheter, ofärdiga, ofullständiga skapelse. Det är inte dåligt det där. Känslan alltså. En gång för länge, länge sedan gjorde jag avtalet med han,hon,det,gud

“OK, jag lever tills jag dör då…”

Motvilligt tog de där orden form. Mer motvilligt kunde de inte sägas. Det är bara i det där jag lever idag också. Tills jag dör. Mitt liv har inte varit lättare än någon annans såklart. Man kan gnälla eller leva. Jag lever för att jag har ett avtal, punkt. Sen dör jag. Förväntar mig inga fördelar för att jag höll mitt avtal. Tror inte att de som inte gjorde det drabbas av religionernas påstådda straff. Allt bara är. Gott och ont är påhitt av människor och Hollywoodproducenter. Jämvikten är det enda jag tror på.

Jompa och en hel hög andra är inte med längre såklart. Jag får gråten i halsen varje gång jag åker förbi kyrkogården där i Ovanåker och vet att en den jävla lille älskade drummeln ligger där. Jag vet inget om hans avtal med han/hon/det/gud. Men han har inte längre en sådan här morgon som jag har just idag. Visst, jag är trött när jag kravlar mig upp ur sängen. Jag borde sova en timme till. Jag la mig sent igår och läste för länge. Men jag längtar ner till kontoret. Och snart står jag där och knappar in koden vid dörren. Sesam öppna dig.  Gokänsla finns i bröstet och ett leende i mungipan. Jag är där jag vill vara. Jag behöver inte mer än detta. Inte ett uns mer.

Kina skall skicka en låda kretskort till mig idag. Om allt fungerar som det skall. Man är tre dagar sen. Det paketet färdas över en hel värld och innehåller mina drömmar. En del av dem i alla fall. Det börjar bli varmt nu i Shenzhen. Ingen av mina kontakter där har sommarsemester. De får jobba på trotts att deras ledare säger sig jobba för de små. Ledarna har säkert själv en lång lyxig semester. De upphöjdas semester. Jag tvivlar inte en sekund på det. Min Polske kamrat har semester också efter den här veckan. Skall åka till Östersjön och bada och leva gott. Han från Litauen också. Hårdvarugurun. Min vän i Accra med. Bankmannen som en gång levde i Londons finansdistrikt. Till och med min revisor har semester snart. Skall cykla på Gotland. Jag önskar honom medvind. Ljumma medvindar. Kan man säga så. Såklart. Ingen blixt träffade mig när jag skrev det där. Jag har haft semester jag med. Vid samma Östersjö som min Polske kamrat. Jag den motvillige semesterfiraren. Den som egentligen behöver slödagar men helst alltså jobbar som en Kines.

Men det där drömbygget byggs inte av sig själv. Jag ritar redan på nästa batch. Det finns alltid mer att göra. Jag älskar det. Resans varje minut. Eller nästan varje i alla fall. Kanske skall det vara varannan minut för jämviktens skull. Egentligen är det nog så. Men jag förtränger de där minuterna som bara är svett och gråt och anspänning. Hänger mig kvar som en galning i de där med glädje och eufori.

Beställde trummor igår. Inte ett sådant där fysiskt set. Det har jag inte plånbok till. Nej, elektroniska trummor. Toontrack EZ Drummer 2. Har kört ettan som piratkopia i många år. Dags att betala tillbaka. Så fort det blir varmare skall jag sätta mig i studion och få till den där skivan som skulle släppts i våras. Musiken för jämvikten. Pennan har med det där att göra också. Kärleken, musiken, orden och drömmen i en slags fyrenighet. Jag kan inte leva utan en enda av de där. Lägger, man till det, behovet av att se ut över Hälsingska böljande berg som rullar bort i fjärran och försvinner där borta med löften om mer och vatten som slår in mot en strand efter att ha färdats där bortifrån den obrutna horisont man inte kan slita blicken ifrån, så blir det något slags “komplett” av den här personen som är jag. Nej, inget märkvärdigt. Ingen stipendiemottagare eller upplyft.  Andra finns i det där märkvärdiga, upphöjda och trivs så bra där. Bättre än vad jag någonsin skulle gjort. Jag lever bara en dag till eftersom jag nu har ett avtal med han/hon/det/gud att jag skall göra det tills mina dagar tar slut. Bara tills dess. Inte en sekund till.

Solen tittar fram en stund idag och det Hälsingska folket liksom faller på knä i vördnad. Och visst är det skönt. Jag hämtar paket under den där timmen den tar sig igenom tjocka moln och jackan åker faktiskt av, bilfönstret upp. Men när paketen är hämtade, inburna och öppnade svartnar det igen över vår kulle här i Lo(o)s med det stora gula huset. En stund senare faller regnet igen. Det smattrar mot rutan. Hälsingarna faller med det där regnet rakt ned i vemod och svårmod som de kanske aldrig kommer hämta sig ifrån igen. I alla fall inte under detta års semester. Själv jobbar jag vidare. Bar ner ett gammalt element igår så kontoret går helt säkert att jobba i även om man har ett stillasittande jobb som mitt. Regnet bryr jag mig inte om, det är kylan som tar sig in i mitt sinne. Jag har suttit för många dagar i kalla lokaler.

Verkar som om en fladdermus har bosatt sig här på kontoret. Hur får man ut en sådan? Kanske genom att öppna fönstren en natt. Men det går ju inte nu när man vill bevara varje uns av värme kvar inne i huset. Kanske är det Dracula som bor där under ljudisoleringen under taket. Kanske en kompis till honom. En som väntar på att få anfalla en o-cool programmerare när han minst anar det. Ett bett i halsen och sen skall man ut och jaga ungt blod själv titt som tätt om nätterna. Värre än gubbsjuka kan tänkas. Gissar att min vän här, eller är det vänner, längtar upp till sina kompisar i någon av de två andra fladdermuskolonier vi har på vinden. De man kan ställa klockan efter. Kvart över elda är det ut och jobba om man är fladdermus här i huset. Tror dom har det bra där. Katterna når inte dit. Vi låter dem vara i fred. Men musiken är bättre här nere. I alla fall vissa dagar. När jag spelar andras musik. Måste nog kolla igenom taket där uppe imorgon och se om jag ser min nye kompis.

Är märkligt trött. Märkligt eftersom man borde vara pigg efter en veckas semester. Men så är det alltså inte. Försöker pigga upp mig genom att Blocket-segla, men inte hjälper det. Segelbåtarna är iof billiga, men segla kan jag inte. Kurser i segling ges för tioåringar i optimistjolle. En jolle som skulle sjunka som en sten om jag satte mig i den.  Varför i helvete låg man och sov i sin binge när man gjorde lumpen. Skepparexamen bjöds som gratis tidsfördriv där ute på Muskö. Men man var för slö såklart. Ville bara hem och vara “rockstjärna” igen. Alla dessa hemligstämplar på en flytande stab bara tröttade ut oss allesammans. Brudar, cigaretter, musik och längtan efter muck var det enda som intresserade. Tog faktiskt en kurs i ellära där det där året. Det var i alla fall ambitiöst. Det var nog där det vände. Tanken att börja plugga istället för att leva tro-att-man-är-rockstjärna började gro inne i tröghuvudet. Men det är klart det behövdes ett till år av Träförädlingspennalism för en verkmästares son innan jag kom till skott.

Lumpen förresten. Vi smugglade in en kvarting första helgen på logimentet i Karlskrona. Vi två som inte kunde åka hem. Som bodde långt bort.  En sjöman och jag. Åkte fast såklart. Det där var allvarliga saker i det militära. Man pratade om civil rättegång. Jävla pajaser var de hela bunten. Man borde ha skickats hem. Men så blev det då inte. En stol på staben och de där jävla hemligstämplarna, SÄPO och mer hemligt hysch, hysch. Samma pajaskonster såklart. En hemligstämpel ditsatt för att någon skulle känna sig viktig. Fulla befäl, guldet som chefen för kustflottan hade på axlarna och som inte lämnade utrymme för streck, det dagliga småsupandet bland de med grejer på axeln, choklad från femtiotalets förråd, det vansinniga med alltihop kompenserade lite för det där. Man kunde skratta år alltihop. Tills chefen hittade några brev jag kopierat upp till Atmosphere in Rock i min skrivbordslåda. De som skulle skickas till skivbolagen när jag kom hem. Femtio ex. Ett jävla liv igen såklart. Folk med mer guld på axeln än vad som är nyttigt skällde tills de blev röda och jag satt där med sänkt huvud. Kopiorna kastades såklart, jag gjorde nya en vecka senare. Tog med mig båtens tredelade flagga som hämnd när jag drog. Den som skulle saluteras som om den var guden själv.

Men jag skickade aldrig de där breven till skivbolagen. Antagligen för att vi var utan basist igen. Kapitelbyte och nytt liv där någonstans. Att aldrig någonsin höra till någonstans efter det.  Ett Edsbyn som blev mer och mer en dimmig plats av minnen som också de sakta bleknade bort. Minnen kan vara goda att ha, javisst, och de blir mer  och mer så idag som gammal gubbe. Men det finns ett “nu” som är viktigare. Jag har i alla fall ingen längtan tillbaks eftersom jag vet det som alla borde fatta, att det där man minns inte längre finns. Reunions och sådant trams bara förstör och trasslar till saker. Det är bäst att låta gammalt vara och traska framåt istället. Bygga nya minnen.

God natt!