Month: July 2014

Jag åker ner mot Ovanåker ganska tidigt. Vill ha tid på mig utifall sprängfyllningen plockar fler däck. Men det går bra. Kommer ned med god marginal. Jag är på väg till en gammal väns begravning. Skall sjunga två låtar – med Peter Subäck på komp. – på Lars Jonsälls begravning. Förra gången jag sjöng skrek min unge son “Pappa, pappa, sluta sjunga, hunden kräks” och den här gången gråter alla. Man borde kanske fundera på att lägga sångkarriären på hyllan, Bäst för allas trevnad liksom.

När jag åker ner har jag en Scorpions CD inplockad i spelaren. Den är repig och ful och hoppar så in i helskotta men tametusan om inte Lars är med där i bilen, åker med mig till sin egen begravning och vi sjunger tillsammans, skriker tillsamman i de där låtarna vi hört så många gånger båda två. Och fast det är bara glädje i den där musiken så kommer tårarna när jag sitter där ensam (eller om det nu är med Lars Jonsäll) i den gamla bilen. Jag har liksom tagit avsked från Lars – klarat av det –  när vi kommer fram till Ovanåker.Vi behöver inte ens säga hej. Vi syns sen. Det blir min tur. Det vet vi båda. Jag stänger bara av bilen och med det så tystnar också cd-spelaren och Scorpions. Han har barnbarn, barn och andra kära att finnas nära en stund och ta farväl av och jag, ja jag skall väl jobba. För det är ju ändå så det är också med kulturarbete som detta.

Det är sorgligt såklart – som alla begravningar. Jag säger åt prästen att jag helst inte vill se honom alls igen men gissar att de får man ju. Han skrockar. Vi har träffats några gånger de senaste åren Gjort det med jämna mellanrum och kommer sannolikt göra det framgent också. Kön är lång också till himmel och helvete. Han gör också ett jobb här, liksom  kantorn och folket från begravningsbyrån. Men allt är ljust och fint. Lars är innerligt älskad av så många. Det vet jag att han är värd. Ett farväl i ljuset blir det. Han kommer att vara med på listan jag räknar upp i mitt huvud på den här kyrkogården när ljus tänds vid gravar och jag går igenom den allt längre lista av bortgångna som jag har i mitt huvud. Jag glömmer alltid någon numera. Får fylla på med de glömda när jag färdas mellan Edsbyn och Lo(o)s. Alltid blir det några som blir bortglömda. Det är bara minnet som sviker. Respekten och saknaden är densamma.

Jag sätter mig och pratar med Jompa lite före. Gör det efter också. Sitter där på bänken i skuggan i minneslunden. Ja, man blir sådär om man jobbar själv för mycket. Sitter där på kyrkogårdsbänkarna och pratar med dem som inte syns. Någon reunion blir det ju inte för Södrangänget, två borta nu, men han tycker det vara OK, sjungandet. Nog fasiken har vi sjungit tillsammans förut allt. Ja nog hade han sjungit lite annorlunda här och där, det hävdar han bestämt, han var ju sångare för böveln. Men ibland behöver man inte lyssna på de döda. Göra som man vill ändå. Men inte ens jag är så tokig att jag sitter där någon längre stund. Man måste vara bland de levande om man lever. Jag tar farväl av de som är döda och åker hemåt men stannar på systemet i Edsbyn och köper en whisky. Det behöver jag ikväll. Lite mat också på ICA. Upplyfts återigen av alla de unga tjejer som sitter i kassorna på systemet och ICA i Edsbyn. De är så förbannat vänliga, omtänksamma och glada (och snygga med, men det är sannerligen underordnat i just detta fall). De gör tametusan min dag när de orkar avfyra ett äkta leende både mot den tunne gråe mannen framför mig, mot ocool gubbe som mig, mot dem bakom och gör det hela dagen lång. Heder åt dessa tjejer, för de är tjejer, Aldrig någon annanstans har jag träffat fler än här och som är såhär förbannat bra. Otrötta. Glada. Pigga. Så man blir pigg själv. De är som att se unga skott gro och ta fart de här tjejerna. Heder till dem. Stor heder.

Men uppbrott. Jag vet att Lars är på väg mot nya äventyr. Sådana man har efter döden. Det är bra så. Jag la en hajfena på kistan så hittar han en gitarr kan han alltid släppa iväg några ackord. Men kanske behövs inget plektrum där han är. Man bara tänker hårdrocksriff och så uppfyller det världen. Det har i alla fall varit en ära att en gång fått lära känna honom, på samma sätt som det var en ära att få sjunga på hans begravning. En gång satt vi i en bil mellan Bollnäs och Söderhamn med en massa andra. “Snygga tjejen åkte med”. Men vi kom snart på att vi båda två  hade suttit och hållit henne i handen hela vägen till Söderhamn. En varsin hand. Vi garvade åt det och gick vidare. Hon var inte värd vårt trånande.  Så var vår vänskap. Spänningsfri. Hejdå Lars. Ha det gott i evigheten. Fan vad det lätt pretentiöst. “evigheten”!!!  Ähhhh “ha det bra” får duga. Vi syns vad det lider.

Det här är min låt till Lars

Det skall åkas ner till Radio Gävleborg idag. Kommer iväg i tid men Lo(o)svägar mixtras med i dessa tider och nu är det Edsbyvägen som står på tur. Sprängmassor läggs ut.  Asfalt tas bort. Men jag måste fram. En massa arbetsfordon, stopp, stopp, stopp, jag blir senare och senare. Men när det släpper får man väl stå på. Så jag gör det. Bollnäs, Kilafors, Tönnebro måste in och pissa på Hacke. Men det har man inget för. Endast för kunder. Låst med kodlås. Macken bredvid är fortfarande en av de hederliga.  Jag kan lätta mig och far ut på E4’an igen. Kommer till bron över Testeboån och då smäller det. Punka, vänster bak. En kvart kvar till direktsändning. Hmmm… Ut ur bilen, Hissa upp. Skruva av. Hämta reservdäck, Sätta på däck. Blir skitig men det syns ju inte i radio. Slänga in hjul som är uppskuret i sidan av sprängmassor. Sju minuter. Iväg. Jodå jag hinner. Men lite jobbigt var det allt.

Sen pratas det bok en halvtimme och lite till och sen får man fara hem, eventuellt lite klokare. Lugnare nu, Köper två lådor vegetarisk Sushi på Sakura. Kylväska är med så det funkar. Hemmavarande son vill ha pizza så beställer en i Edsbyn. Jag vet att det är crusing men den skall sluta klockan sex men icke då. Man hamnar i allt det där med den röda Renulten. Jag höjer såklart  stereon på högsta volym, öppnar alla fönster och försöker se cool ut bland alla de där bilarna och i den vita burnoutröken. Inte så lätt om man är en o-cool gubbe från Lo(o)s, men man får försöka, bjuda till, pizza blir det till slut, upphämtad hos svettiga pizzabagare som idag med säkerhet har sin bästa dagskassa någonsin (raggardagskassa) och sen blir det Lo(o)s i ett rakt spår (så gott det nu går) och i full fart. I alla fall så snabbt som en gammal röd Renult kan prestera. Här återstår bara resten av arbetet och att äta upp sushin. Men det hinns nog med det också. Sommarnatten är lång så lång.

Halv åtta, en stor tekopp på skrivbordet  och det är svalt och skönt på  kontoret som har haft de flesta fönster öppna i natt. Ute sjunger Pavarottis son sin koltrastsång så att hela vår kulle och dess innevånare liksom hamnar i ett sakralt tillstånd men där inga av människor byggda guds hus behövs. Jag bara sitter där och lyssnar en stund. Det finns jobb att göra, jobb som jag borde kasta mig över för att få gjorda, men koltrastsång går liksom rakt in i mitt hjärta och stillar mitt sinne. Den där klara sången som liksom har ett inbyggt reverb också för att helt fylla upp världen helt och fullt när den framförs. Och visst lyckas den med det. Varje gång.

Kontoret är fullt av insekter av alla de slag. Skalbaggar, nattfjärilar, harkrankar och alla andra möjliga häftiga invånare som också har sitt hem här på kullen precis som vi har det. En skalbagge får min tepåse på sig när jag lyfter den ur Earl Grey koppen, hamnar upp och ner och sprattlar med alla sex ben i den lilla tepöl som bildas. Jag måste såklart rädda den och lite omtumlad rör den sig sen på skrivbordet en stund och gör det till synes planlöst. Men den  torkar upp, suger åt sig teiner, knarkar, tills jag lyfter upp den igen och sätter den på en pelargon i ett öppet fönster. Där får den mer fäste. Den undersöker bladet en stund och låter sig sedan teinrusig fall ut på fönsterbrädan i ett bungyjump utan lina med en “plonk” och sen på studs fara ut i gräsmattans skyddande gräs.Jag mumlar “lycka till” och hoppas att också denna min tidigare okände granne kommer att njuta av dagen som verkar bli en av de vackra och ljuvlig. Må Pavarottis son och min nye skalbaggeväns vägar aldrig mötas. Hur man ser på koltrastar beror på vem man är. Absoluta begrepp är reserverat för ismernas livsbegränsade hopar.

Själv skall jag ner till Gävle idag. Prata böcker på SR P4 efter fem. Jag kan inte tänka mig att det finns en enda en som orkar lyssna på något sådant, men det är roligt att prata, och har man nu sagt ja så har man. Försöker hålla mig från att överanalysera. Hatar det. Jag vet ju så väl att den där analysen bara ändå kan utgå från en själv, att den säger mer för en psykiater eller psykolog om den man själv är än om boken och dess författare, att det liksom inte går att gissa vad en annan människa – författaren i det här fallet – hade för avsikt med orden när hen skrev dem. Det är ju samma med musik. Man skriver en låt som handlar om något man upplevt och sen tycker hela världen att det handlar om något annat som hänt i deras eget liv. Vi har så lätt för det där. Dessutom är det precis så konst skall upplevas. Den skall väcka saker i oss som vi hade glömt eller som vi inte ens visste fanns där och göra det utifrån känslor inte från ett analytiskt sinnelag. Men akademierna gillar såklart när man måste läsa en text mer än en gång för att den skall bli bra. Så är det med dagens text. Man måste läsa den fler gånger och då ser man annat och mer. Lyssna om du orkar, fast läs hellre en egen bok på en badstrand nära dig. Du får helst säkert mer utbyte av det.

Jag skall ta en kylväska med mig på min resa. I den skall jag packa in två tolvbitars vegetarisk sushi från Sakura på vägen tillbaks. Det ljuvligaste som finns i matväg. Ett glas vatten till bara. Man blir sådär lagom mätt. Men Sakura har förlorat lite. Det är inte helt perfekt längre där och Mora har tagit över ledartröjan. Men ägarinnans “Hej, hul äl det” när man kommer in efter att inte ha varit där på flera månader är härligt. Medicin för fruars ryggskott som sakta håller på att ge sig är det också säkert. Mer stanna i Gävle blir det inte denna gång. Ner och hem bara. Här hemma finns mer att göra liksom.

Just det där som finns att göra skall jag rycka tag i nu.  Börja min dag. Tekoppen är nästan tom. Pavarottis son har tystnat där ute och en trana har tutat in att dagen börjar här på kullen från sin myr där på andra sidan dalen. Dragspelaren har fönstren öppna han med. Sover ut. Är ingen älskare av värme precis som de flesta musiker. De som gillar natten och mörka, rökiga, fuktiga källarlokaler, i alla fall de med bra akustik. Låt dagen börja. Den kan bli bra eller den kan bli dålig. Det får man ta men utgångspunkten är alltid “bra”. I alla fall här, för åtminstone där har man ett val.

Jag har avsatt dagen åt bokföring och studio. En lagom avvägd dag i sommaren. Lite roligt, lite tråkigt. Nu börjar jag med bokföringen enligt devisen, tråkigt först. Det är ett misstag och jag vet det, för nu ligger studion på skuggsidan, det är relativt svalt där. När jag sen skall sitta i de lokalerna ligger solen på med full kraft. Det blir svettigt. Men vad gör det? Hur många dagar om året får man lida av för mycket värme egentligen?

Bokföring tillhör annars de där sakerna som man egentligen helst vill slippa, med som när man väl börjar med den fungerar hur bra som helst. Det blir liksom snyggt, prydligt och ordning och reda när man är klar. Man får koll både på röda och svarta kolumner. Det är lite som att städa och diska. Tråkigt när man tänker på det, helt OK när man utför det och jätteskönt när det är klart. Värt en belöning eller två eller tre. Som en sittning i studion då.

Bolagsverket godkänner förra årets årsredovisning efter en liten komplettering. Lite plus blir det till och med. Ett  trendbrott för jag tror att årets resultat också hamnar på ett litet men ändå ett överskott. Som någon som utvecklar en produkt med enbart egna medel är det ändå en bedrift, Det kostar mycket pengar att göra det. Men fjorton år har det tagit om ett par veckor. Envishet eller dumhet. Ja antagligen bara dumhet. För inte får man tillbaks de där pengarna. Man måste bara förlita sig på att det är skoj efter vägen. Och det har det varit. Stora delar av den i alla fall. Men mest kämpa såklart. Ensam för det mesta. Men med vänner över hela världen.

Studiolivet då. Det måste bli mer tid där. Fyra låtar klara. Jag behöver minst sex till för ett album. Hade jag två veckor så var det ingen konst. Men det har man ju sällan. Man får hugga en timme här och en timme där och en hel dag när det fungerar. Men ett eneriladdningscenter är det där. Precis som de här orden jag skriver här är det. Jag antar att jag kunde ha huggit ved också och fått samma effekt. Göra annat räcker.  En treeninghet det där. Orden, musiken och koden. De som utgör den jag är. Just nu. Men helst skall ingen av dem ta över för mycket.

Album förresten. En sån gammaldags företeelse. Man borde släppa enskilda låtar egentligen. Men det gören sig icke för Spotify och liknande är uppbyggda kring album och vill man släppa enskilda låtar så får man också pynta upp en ordentligt mycket större slant för att få ut dem. Album är billigast helt enkelt. Neandertalhjärnor regerar världen och det där är ett anat exempel på det. Andra neandertalare köper ju vinylskivor också idag. De är som de bönder som minsann inte skulle skaffa traktor eller husmodern som ingen tvättmaskin ville ha. Men de dör bort. Det är den enda trösten man har när det gäller bakåtsträvare. Musikbranschen är så full av dem att man kan kräkas. Men folk gör som de vill såklart. Det enda man dock kan vara helt säker på är att tiden faktiskt ändå går framåt. För det mesta. Fast det kan synas som den bästa foxtrot i vissa lägen.

Men som sagt bokföring var det. Inga mer ord.