Month: August 2014

Morgon och jag går ner till frukosten, för tidigt skall tilläggas, och jag har en dyr champagnebaksmälla som inte står jordens undergång efter. Det är när jag fyller min tallrik med omelett som jag känner jag en fast hand på min axel. En sådan där svärmoder-tycker-är-trevlig ung man står där och ler med helvita räta tandrader som upptar halva hans ansikte och måste ha kostat en slant att få sådär perfekta. Han har sånt där hår som de där männen har som kvinnorna alltid faller för i filmerna och fråga om det är jag som är Lars. Jag hör att han har amerikansk brytning direkt. Det visar sig att han är flygare, kommer från Amerika men bor och jobbar i Schweiz. Han skall flyga över ett dubbelsittsigt Gripen till Lidköping nu på morgonen – en av de där de inte ville ha i Schweiz – och han undrar om jag vill åka med eftersom han hört av Elton att jag ändå skall hem till Sverige idag. Resa från Lidköping upp till Arlanda och hämta bilen skall väl ändå gå att ordna. De går ju lite snabbare de här planen så vi lär vara i Sverige innan det reguljära flyget ens hinner lyfta. Sen är det ju en upplevelse dessutom. “Har jag flugit jet förr?” Nejeh. “Du kommer att gilla det. Vi drar vid tio om du vill hänga med.” Och det så såklart att jag vill det. Så vi gör upp om att träffas en timme tidigare för avfärd till det militära flygfält där planet står och väntar.

Ja resten av tiden fram till dess letar jag i mig lite mat. Hejar på alla människor, fast det finns inte så många uppe. Elton såklart. Han är alltid pigg och far omkring som en sådan där Duracellkanin. Blirr och Peter Stormare tog planet över till Los Angeles ikväll. Stormare har film att göra och Blirr behöver lite spänning i livet så han hänger på. Om de tre brunetterna följer med har jag inge aning om. Men borta är de i alla fall någongång under natten när jag befinner mig i de dyra champangnedimmornas paradis. Så Elton och jag kramar om varandra. Vi hörs på telefon och vi syns igen. Det blir fler fester och jag säger att det fotograferande bombnedslaget kanske hänger på nästa gång men utan kamera. Kul säger Elton. Han är alltid lika intresserad av att träffa nya roliga människor. Sen bara kindpussar och iväg.

Att lyfta med ett jetplan, när efterbrännkammaren drar igång, är som att få en spark av en häst i magen. Ni vet den där kraften som man känner när ett passagerarplan drar igång. Multiplicera den kraften med etthundrafyrtiosju. Man trycks bak i sättet trotts tryckdräkt och marken försvinner under en som om…  ja jag har faktiskt inget att jämför med. Med andra ord, vi är uppe på hög höjd innan man hinner blinka och en disig och molnig morgon är såklart som vanligt en solig härlig dag där ovanför molnen.

Jag sitter där och njuter i stilla ro av det vi ser. Det är helt fantastiskt och jag har det betydligt bekvämare än jag någonsin haft det på en flygtur. När vi kommer ut över öppet vatten dyker min glade vän till pilot helt plötsligt rakt ner genom molnen. Inte ett sådär glidande dyk utan mer som en spik som tappats från en byggnadsställning högt upp på ett fjortonvåningshus och nu borrar sig rakt ner genom luftlagren. Snart är vi nedanför molnen och där väntar vatten, men planets nos pekar fortfarande rakt ner mot det där vattnet och det går fort som fan den närmar sig med rasande hastighet den där vattenytan. Känslan är liksom densamma som när man sitter bredvid någon som kör bil och man närmar sig en annan bil med alldeles för hög hastighet utan att föraren bromsar. Man letar liksom den där bromspedalen på golvet utan att finna den och i brist på bromspedal så trycker man båda fötterna mot golvet som om det skulle hjälpa ett endaste dugg.

Kanske trettio meter från ytan svänger min gode kamrat upp planet och planar ut över vattnet. Vi färdas kanske tio meter ovanför havsytan och jag har aldrig tidigare i mitt liv färdats snabbare. Jag ser en fiskebåt en bit på sidan om oss men den är borta innan jag ens hinner fokusera på den. Jag minns när jag gjorde lumpen i flottan och det var övning och jag stod på bryggan och en värnpliktig som stod och tittade på en radarskärm skrek “attackflyg” och sen tog det bara några sekunder innan två plan var över oss och lika snabbt borta igen. Ja det var såhär det kändes ut deras perspektiv. Härligt. Ja i alla fall tills min hårfagre vän vände nosen uppåt i en skarp vinkel igen och som en raket for genom molnen, gjorde en looping följt av en roll där uppe i solen så att frukosten var en ansenlig bit upp i halsen men där jag bara kunde skrika “woooooow” åt alltihop. Varför blev man aldrig flygare liksom?

Sen dröjde det inte länge förrän han pekar ut Gotland. Vackra Gotland, jag skall dit någon höst igen. Det är på hösten Gotland gör sig som bäst. Turisterna har aldrig fattat det turligt nog. Eller de andra, jag är ju en själv. Fast det låtsas man ju aldrig att man är. Det är där någonstans, som från ingenstans egentligen,  som två ryska plan, var och en med två jetmotorer vardera dyker upp ovanför oss. Det går på några sekunder. Det smäller till där bak. Akterut kanske det heter på en flygfarkost. En av rysarna har kört in i oss. Full gissar jag. Jag hör, “Vi måste hoppa” och som sen smäller det igen. Glaset som finns omkring oss försvinner och kalla vindar som i en hård storm omsluter oss.  Allt tumlar omkring där ute och tydligen rullar vårt plan som placerat i en torktumlare. “Beredd” skriker piloten och strax en smäll till och jag och stol och jag vet tamefan inte vad mer far iväg ut i tomheten utan upp och ner. Kraften är så jävla intensiv att jag måste ha tryckt ihop till min halva längd.En halvocool gubbe liksom från och med nu.  Ryggraden kan inte klarat det där. Så en smäll till. Stolen lossnar och jag känner att jag dras uppåt som av guds hand och tänker att nu är jag död men när jag tittar uppåt för att möta min skapare så ser jag att en svart, inte vit – var är alla vita nu för tiden -, fallskärm vecklar ut sig ovanför mig. Långt bort mot Gotland ser jag en till. Piloten med den vita tandraden hoppas jag. Längre öster ut faller ett brinnande plan med en röd stjärna på stjärtfenan mot marken och nedanför mig ser jag det plan jag nyss satt i falla rullande ner mot vattenytan. Själv kan jag bara hänga här och titta på. Men visst verkar det som om jag driver in mot Gotland. Jo minsann. Det gör jag.

När jag driver in över land utan att till synes ha förlorat höjd så känner jag mig räddad. Ja till slut skall väl den här tingesten ta mig ner mot marken och det verkar ju som andra som far mot marken i fallskärm överlever, så varför inte jag.  Men som om händelserna denna dag aldrig skall ta slut så hör ja ett vrål och upp mot mig från backen vrålar ett passagerarplan. Javisst det är en flygplast där nere, det ser jag nu. Det måst vara Stockholmsplanet på väg mot Arlanda.  Och nu vill det sig då inte bättre än att min fallskärm hakar fast i stjärtfenan på det där planet och med ett ryck släpas jag efter. Det är kallt som fan kan jag meddela. Den värme som jetmotorerna levererar når inte mig som hänger och dinglar i en fallskärm som sitter fast i ett SAS plans stjärtfena. Det är inte alls en bekväm färd. Verkligen inte.  Speciellt inte när vi når marschhöjd och det blir riktigt jävla kallt. Men efter fyrtio minuter ungefär så  sänker sig planet genom molnen igen och av den turbulens som uppstår så lossnar min fallskärm igen och jag känner att jag faller där genom molnet. Utan att se ett endaste dugg såklart. Dimma. Men fallskärmen verkar veckla ut sig efter en stund. Guds han som drar mig uppåt igen. Men det tar en stund att ta sig igenom molnen, men när jag till slut gör det ser jag ju att det är Arlanda där nere. Javisst är det det. Sicken tur. Och bara minuter efteråt så landar jag på  den västra långtidsparkeringen. En familj som lite flygtrötta och med bilen fullastade med souvenirer, väskor och kräkandes barn får tvärbromsa när jag landar precis framför deras bil. Jag vinkar förbi den när jag väl fått ordning på allt det där tyget. Det skall jag ta hem och sy lakan av förresten. Och när jag vänder mig om så vad ser jag då om inte vår fina röda Renault stå där parkerad och väntandes. Sicken tur igen. Det är bara att betala avgiften sätta sig i bilen och fara upp mot Norrland. Är väl hemma om några timmar. Det skall bli skönt att få sätta sig och jobba igen i kontoret inuti det där stora gula huset på kullen där jag ändå trivs som allra bäst.

Oj vilken skön kväll det varit med vänner. Först åt vi en middag med bara vegetarisk mat som var helt överdådig och så gott att jag höll på att falla igenom golvet. Champagne är vegetarisk, också dyr dito, tur det, så jag passade på att skölja ner alla goda rätter med ett par glas. Sätter sig gärna i benen när den dricks i tillräckliga mängder. De bli geleaktiga. Varför vet jag inte. Inga andra drycker gör det på samma sätt utan att samtidigt också påverka huvudet. Men man kan känna sig helt nykter efter ett ansenligt antal glas champagne, men när man reser sig vara fullständigt geleig i bena så att de viker sig och man sitter där igen och det återstår bata en sak att göra dvs dricka mer champagne. Ikväll gick det dock inte gå så långt. Gig, även om det är ett nöjessådant, kräver viss skärpning.

Så hemlig spelning på klubb då. Det är ljuset som får allt att upphävas. När det där ljuset slås på så ser man nämligen inte alla människor längre. Man står där själv liksom. Det finns inte längre något att vara rädd för. Man kan släppa fram samma person som man är när man står naken i ett badrum med låst dörr. Det är ju liksom ingen skillnad. Det är samma sak. Så sjung säger man till sig själv, dansa säger man till sig själv, spela gitarr som du stod där hemma i duschen med den där 57’an Stratocaster, den som är värd mer än huset hemma. Och det gör man. Man är själv där, det finns inget farligt. Så tar låten slut då och då, folket på en klubb i London, applåderar och skriker som galna. Och du är en del av det där de skriker och applåderar som galna åt. Får energi av det där, så du gör det där igen, en till låt. Det är kärlek där på scenen med andra som deltar i samma kärleksakt som du är med i och det är alldeles, alldeles fantastiskt. Vad gör det att alla de andra på den där scenen är världsstjärnor och du själv bara är en ocool gubbe från Lo(o)s. Inte ett skit. Det är lika mycket din seger som deras. Och när du smyger ut från den där klubben så misstar alla de där människorna som står där utanför dig för en roadie, fotograferna misstar dig för en roadie, men vad fan gör det. Du har gjort ditt bästa ikväll och dom som lyssnade älskade dig. Du kan leva på det minnet länge. Kanske för evigt. I alla fall så länge din evighet sträcker sig

Så sitter du där i limmon tillbaks till det stora huset. Tomheten inom dig växer till en flyghangar utan ens en flygmekaniker. Nej ännu värre. Inte ens flygmekanikerns verktygslåda syns till i någon endaste liten del i den där tomheten. Det är bara du. Den måste fyllas med något den där tomheten. Men det finns inget mänskligt att fylla den med. Droger och sprit kan döva den.Men inget, inget kan fylla den. Bara döva, lite.

Så du festar. Dricker, dansar och låtsas vara glad. Alla andra som var med gör samma sak. Men egentligen är ni bara tomma vrak som gett bort allt ni hade inom er till dem som ville ha ännu mer. Men ett glas till, en dans till. Skratta åt Elton. Festa hela natten för att glömma den tomhet som är kvar när strålkastare slås av. Så inatt festar vi alla i Eltons hus. En dans med djävulen och döden. Och vi är så underbart glada både fjollor och de som inte ens kommer nära ens att vara det. Vi ler men ögonen och ögonens tomhet avslöjar oss alla.

Ligger och vilar lite i mitt rum i Eltons hus efter en skön solig dag ute bland grönsakerna. Tänk Midsummer. Engelsk landsbygd är så vacker. Ja man skulle rent utav kunna tänka sig att bo här om man bara fick bo ute på landet. Och det är inte bara allt det gröna – det som verkligen också är grönt – som är fint utan alla vackra hus som finns här vill man liksom bara flytta in i på en gång. Det finns hur många som helst av dem. Massor. I alla storlekar och alla färger, varenda ett med prunkande trädgårdar som fullständigt tar andan ur en. Jag vill bo i dem alla. Blir girig och vill liksom äga alltsammans.

Kate åker med mig i den lilla öppna Morrisen ut. Tack och lov inte den där efterhängsna Winslet utan Moss. Hon är lätt att prata med Moss. Ren numera från droger. Hon berättar om åren med heroinet hur det och all annan smörja hon sög i sig drog ner henne rakt ner i helvetet. Ett tag vägde hon under fyrtio kilo. Konstigt nog var det också då som hon var som populärast som fotomodell. Vägen tillbaks var ett helvete. Som en bakvänd foxtroot med djävulen. Ett steg framåt och två steg bak. Målet, att bli drogfri, tycktes bara mer och mer avlägset ju mer man försökte att nå det. Döden alltid närvarande och som en vän som i barmhärtighet och värme kunde ta bort den där längtan efter mer och mer droger och glömskan från det som ständig gjorde så ont i sinnet. Och konstigt nog var det just där i dödens närhet som allt vände. En överdos, hjärtat slutade slå, hon mötte gud, ja det måste ha varit gud i allt det där ljuset, men han – för det var en han – satte upp handen som en polisman. Hindrade henne att gå närmare. Hon ville skrika, ville verkligen in i det där ljuset. Hon kände så starkt att där skulle hon för första gången i sitt liv få känna sig verkligt älskad. Men sen känner hon att något rycker tag i henne med en kraft som var omöjlig att motstå. Drog henne därifrån som om två vakter släpande henne hårdhänt bort från det där ljuset och sen blir allt bara svart. Att hon varit nära att dö får hon reda på sedan. Att hjärtat stannat och att en adrenalinaspruta skjuten rakt in i ett stilla hjärta fått det att slå igen. Den spruta som ambulanspersonalen gett henne direkt när de kommit upp till hennes lägenhet och märkt att hon saknat puls. Men hon glömmer aldrig det där ljuset. Kärleken som strömmade från det. Inte från han som hon upplevde som gud, utan  bara från allt det där som fanns bakom honom. Det var som om alla man känt som velat en väl fans där i det där ljuset och fortfarande ville alla de där en allt väl i världen fast bara tiotusen gånger starkare… Hon sköt aldrig in en ny spruta eller tog en tablett efter det där. Var ren. En frälsning kanske även om den inte innefattade varesig böner eller kyrkbesök.

Jag blir tagen såklart. En helt vanlig tjej sitter och berättar det där bredvid mig där i bilen. Underbar vacker landsbygd susar förbi på båda sidorna om vägen. Mina egna helvetesår efter en konkurs, eller ja ett helt förstört liv om man så vill, för visst fungerar det ändå så att man blir förlåten till slut för ett mord och en våldtäkt och alla andra brott men aldrig för ett felaktigt beslut som företagare. Men det ter sig såklart litet och bagatellartat när jag hör Moss berättelser. Hon som är den lyckade och jag som är den misslyckade. I slutänden, om man lär känna människorna så är vi nog ganska lika varandra ändå. Vi bär alla på den där jävla bördan som tynger oss ner till marken. En massa skit som vi har som uppgift att släpa på. Något som ingen kommer undan. Speciellt inte de som går där mitt ibland oss och ler som mest. Jag har lärt mig att de där ständiga leendena är ett tecken på den största sorgen. Den som finns bakom vita tänder. Kate håller med. Visst det är så. Innan hon kliver ur bilen efter att vi är framme lovar hon att hälsa på i Lo(o)s.

Ja sen är det snittar och massor av anat gott på filtar ute i grönskan. Själv får jag såklart hålla mig ifrån den dyra champagnen och dricker alkoholfri cider istället. Fjollorna rusar som vårbetesystra kossor där i det gröna och alla färgglada kläder som flyger omkring där runt omkring oss får mig en stund att känna en stark overklighetskänsla. Förstärkt är den av en augustisol från en blå himmel som nästan inte har ett moln på sig och jag känner en stund att det måste vara såhär det är att vara på en LSD tripp och hela världsaltet känns liksom nära min enkla bonnsjäl och min kropp flyter där en bit över filten och vill egentligen och verklige fara upp till ett där ensammaste molnet som hänger över en trehundraåriga ek som växer alldeles  i närheten. Och om inte Elton svettig och andfådd dumpit ner bredvid mig så hade jag nog farit iväg helt enkelt då och där. Jag blir nästan lite irriterad av att han avbryter men sansar mig när verkligheten åter omfamnar mig. OM det nu är verkligheten. Hur kan man vara säker på det.

Elton undrar om allt är bra och jag kan bara le som svar. Han vet såklart när han ser att jag sitter där och ler. Vi behöver inte säga mer till varandra. Han är bög och jag är strait men vi förstår varandra precis. Kanske är det ett liv som glasögonormar som har skapat den där samhörigheten. Så vi sitter där bredvid varandra som de gamla vänner vi är och tittar på alla de andra när de leker där ute i gräset och vi gör det utan att säga ett endaste enda ord till varandra. Och till slut tar han mig kamratligt om axeln med sin vänsterarm och pekar på Keith Richards som jagar en afrikansk brud som är vacker och svart och överjordiskt skön. Och så faller jag i gråt där vi sitter och Elton ser att jag gråter och låter mig gråta som om det var det naturligaste i världen. Det är det här att sitta där med vänner som vill en väl omkring sig som tar tag i mitt inre. Jag är inte van det. Alla andra vill ha något av mig utan att ge något tillbaks helst. Ja inte Jan från Järvsö, hen ger mer än han får, som jag, men de andra. De skiter egentligen i mig. Men här vill var och en mig bara gott. Ja, bara gott. Och när jag tänker just det så börjar jag stortjuta och Eltons grepp om min axel hårdnar och vi sitter bara där tills allt är bra igen.Tills tårarna är slut. Tårar över en morsa som dör utan att jag kan gråta, Jompa som dör utan att jag får veta, Lars en kompis som bara försvinner en natt efter en Scorpions konsert. Tårar över allt som gått åt helvete om och om igen. Tårar massor av tårar tills inga finns kvar.

Nu när jag ligger här ensam i sängen och vilar, gör mig redo för att äta middag och sedan åka iväg och spela så blir jag tårögd när jag tänker på den här dan. Det är så enkelt när man har vänner omkring sig. Riktiga vänner som inte behöver en massa ord men förstå precis ändå. Jag är så ovan. Varför i helvete blev det så?  Varför blev jag den där som alltid måste gå lite på sidan om alla andra. Varför stannar jag inte i detta. För att jag inte kan? För att jag måste leva i det där ensamma egna? Jag vet inte. Jag har inte de svaren. Kommer kanske aldrig ha dem. Imorgon åker jag hem till det där igen. Skogen, bergen och tomheten. Minns några dagar i ljuset och dyker in i arbete som är mitt heroin, det som en dag stannar mitt hjärta efter en överdos av det som jag älskar så mycket, mest av allt,  stannar ett hjärta där ingen ambulanspersonal med fyllda adrinalinsprutor hinner fram. Går till det ljus Kate Moss berättade om och blir förhoppningsvis insläppt in i kärleken till slut ändå.

Men förfan, fest ikväll. Här ligger jag och vilar och blir deppig. Så kan vi inte ha det.  Upp och hoppa alla gamla ocoola gubber.  Nu letar vi upp ett glas dyr champagne och festar loss hela natten lång. Här skall ocoola gubbars klackar slås i tak efter tak efter tak och göras det i takt.

Har ätit en sen frukost, ja eller det är väl brunch det heter vid den här tiden, med Clintons, en trött Hillary och en ännu tröttare Bill. De var båda riktigt på gasen igår och stundtals värre än alla fjollor ihop. Men de vet såklart att alla är diskreta här och att inga detaljer kommer ut. Hillary skall tydligen köra för President i USA nästa period, men det fick jag visst inte säga. Ännu viktigare alltså att vara diskret också med vad som händer med en ämbetskvinna som henne när hon fått i sig två flaskor dyr champagne. Bill spelade mest saxofon med ett annat gäng som jag inte kände igen. De är säkert också något slags världsstjärnor, men det är så tröttsamt allt det där så I could not care less.

Kate Winslet följde efter mig överallt jag gick igår som en hundvalp och i morse hittade jag henne sovandes utanför min dörr. Att en kvinna kan snarka sådär, med öppen mun, salivsträng och allt, inte klädsamt alls. Antagligen ligger hon där fortfarande. Jag flyttade bara undan henne lagom mycket så att jag fick upp dörren och kunde ta mig ner till frukost.

Blirr försvann upp för trapporna vid tretiden när vi fortfarande satt och läste dikter. Han och Peter Stormare och tre brunetter. Vågade grabbar det där. Vad som till synes är en vacker och sexig brunett här på festerna kan snart via sig vara nått helt annat. Hur de gick för de två herrarna och tillhörande “damer” har jag ingen aning om, för varken dom eller “damerna” har synts till ännu. Roligt att han är här i alla fall. Blirr var ju liksom gitarridol när jag var ung där i Edsbyn. Så för mig står han högre upp på stegen än Clapton, Keith och alla de där andra gitarrgubbarna i en hög.

Det är konstigt med alla dessa homosexuella människor. Att de defakto är så mycket roligare och mer frisläppta än oss andra. Det är något speciellt lekfullt liksom som ligger där på ytan hela tiden hos dem. Bill och jag är överens om att det är på sådana här partyn som man har riktigt roligt. Var man med utvecklad så skulle man väl vara åtminstone bisexuellt. Det måste ju vara det som är det naturligaste tillståndet liksom. Jag menar, man älskar allt och åt alla håll. Att det är kärleken som är viktigast.  Ja och just kärleksbiten är väl inget problem. Det är väl så det är med relationen till de riktiga kompisarna. Man älskar dem. Ja på riktigt alltså. Men det är om man börjar tänka på den sexuella biten som det blir jobbigare. Känns svårt det där med att smeka en kuk  med samma fascination som man tar sig ann ett kvinnligt kön. Men man kanske skulle kunna vänja sig eller också behöver man helt enkelt ett till liv för att nå så långt i utvecklingen att man bortser från detaljer som kön. Varken Bill eller jag vet.

Idag skall vi åka ut mot Folkstone och ha en picknick i det gröna. Ni kan ju tänka er själv. Tio vita limousiner fulla med fjollor ute på en partytur. det blir en syn för gudarna. Elton rusar runt här och arrangerar saker och har gjort det sedan tidigt. Han kan inte ha sovit många timmar den illern. Verkar kunna gå runt på någon annan slags energi än vi andra. Ja, jag vet att man kan tror att det är uppåttjack inblandat i det där men jag råkar veta att han är renare än en sjukhusmacka. Droger har han klarat av. Det är en passerad grej för honom. Det kan man såklart inte säga om många andra här som både håller sig vaken en timme extra genom att sniffa något in i en näsborre och somnar när det är dags för det med en röd tablett och sen vaknar pigg och alert med en gul dito. Elton och jag  sträcker oss så långt som till dyr champagne. Ja jag tar ju gärna en whisky också då och då men det “är alldeles för gubbigt” tycker Elton och spretar med lillfingret.

Men picknick skall det alltså bli. Jag funderar faktiskt om jag skall låna Eltons lilla öppna Morris när vi drar. Det är nämligen så jävla soligt och fint här att köra ut dit i en öppen bil låter som en skön tanke. Dessutom är det en riktigt cool bil. Riktigt COOL! Neutraliserar lite av det där ocoola jag har inom mig. “Gubbe”-delen är det inte så mycket att göra åt. Den får man stå ut med. Ja jag tror tamefan att jag gör det. Låter som en bra ide’. Bara man kan klara sig undan den där efterhängsna Kate. Vill inte ha henne sittande där i bilden flinandes och blinkandes åt mitt håll. Här  England har man ju dessutom nog med vänstertrafiken. Måste koncentrera sig liksom. Skulle det händer det något med bilen, som var jävligt dyr i inköp har Elton bedyrat, så lär jag inte vara populär här sen. Fast iof vår vänskap står nog över det där. Pengar alltså.  Hur skulle det kunna göra annat eftersom jag saknar dem helt och Elton har massor. Ja tametusan om jag inte gör så. Skall parat direkt med Elton om saken.

Ikväll förresten skall vi spela på en klubb som heter Ruby ute i Shoho. Ett litet överaskningsgig sådär. Brukar vara riktigt ösigt. Ja ni fattar ju. Man går som helgledig medborgare ut för att ta sig en bärs och lyssna på ett halvmediokert lokalt band och sen helt plötsligt så dyker merparten av världens stora stjärnor – ja och så  jag då som katten bland hermelinerna – upp där på scenen. Det brukar bli tryck liksom. Det gäller att klara av det där snabbt. För inom en timme så är gatan utanför full med människor som också vill in (eftersom mobilerna går varma och ryktet sprider sig)  och sen är det fotoblixtarna från hundratals kameror som flashar när vi smyger ut därifrån igen. Lite gerillaspelningar liksom. Snabbt in, äntra scenen, gör ett enormt framträdande, segra, och sen snabbt ut därifrån igen och låta festen fortsätta på ett annat ställe. Om Blirr kan slita sig från de där brunetterna så hoppas jag han drar ett av sina berömda solon där ikväll.

Men titta här kommer Geldorf med följe. Sliten som vanligt. Jag måste snacka med honom. Han och Hewson är skyldig mig stålar. Ja Paul kallar ju alla Bono såklart. Jävligt löjligt om du fråga mig. Eller inte då kanske. Men skyldig mig trehundra spänn är de hur som helst. Dom vill jag gärna ha tillbaks. Vi hörs.

Efter att ha brottat ner en av kaparna, tryckt ner honom på golvet och kört hans egen kniv rakt genom hans vänstra handflata med all kraft jag förmådde och sen lyfta den bloddroppande kniven och med ett vrål hållit den med båda änderna över hans hjärta och sett honom kallt in i ögonen så gav både han och den andra kaparen upp. Vi hjälptes år att binda fast dem med plast från serveringsbrickorna nåpgra andra passagerare och jag. Jag fick en puss av flygvärdinnorna och sen kunde vi landa bara en halvtimme försenade. Jag menar ibland är det sådär med ocoola gubbar. Vi har ett så tråkigt liv så att kasta oss över en kapare som håller en stackars försvarslös kvinna i ett grepp med en kniv om hennes hals är liksom som ingenting. Vad har vi förlora? Men London, here we come, det blir inget Syrien för oss.

Elton och gänget stod och väntade. De hade hört vad som hänt och Elton som alltid vill vara den store hjälten var beredd att hyra in en privat arme för att frita oss. Det är sånt där han gör den där grabben. Stor kram och stor puss blev det såklart. Ja både från honom och resten av gänget. Jag måste erkänna att jag kände mig lite darrig efter det som hänt. Men så fort jag hoppat in i den första av de vita limousinerna och Elton öppnat den första flaskan dyr champagne och den sprutat över hela mig, kylde ner mig med varenda en av sina dyra droppar , och sen fick jag ett glas fyllt med dem gyllengula bubblande drycken, svept det och fick glaset påfyllt igen så skrek jag rakt ut YEEEEEESSSSS och alla andra skrek YEEESSSSSSSSSSS (som väsande sminkade ormar) och sen startade festen också för mig. Alla andra var såklart flera timmar för mig. Fjollorna kurrar i London.

Nu sitter vi här ett gäng på övervåningen i Eltons hus och läser dikter av Walt Whitman för varandra. Alla är ganska packade så det bli lite sluddrigt men det är stort och underbart. Nyss läste Kate Winslet en kärleksdikt med stor inlevelse stående på knä framför mig och jag blev faktiskt ganska förlägen måste jag erkänna. Ja sen föll hon bara ihop där på golvet och somnade stackarn. Eller dånade kanske. Gör inte tjejer det!?

Det som är riktigt kul är att Blirr, Bosse Hagstedt (Rolands löfte ni vet) tog flyget hit ikväll. Kom hit vid elvatiden i en egen taxi. Han är ju så jävla försynt den där hunken och vill inte utmärka sig med att åka limo. Han hade tagit sig några starka på planet och var ganska bra i gasen den gamle rockaren när han kom – vill ha bärs (ja han skrev det “JAG VILL HA BÄRS”), alltså istället för dyr champagne – och nu sitter han och Keith Richard där nere och skryter över alla tjejer de legat med för varandra. Blirr klarar sig fint som det verkar för Keith gapar förvånat. Vi kommer säkert se honom (Bosse alltså) på någon jävla scen i höst med sin gura och sina snabba fingrar. Peter, alltså Peter Stormare och han är ju kompisar och han är ju också här men det är liksom bara Keith och Bosse som gäller just nu. Kul att han är här i alla fall. Det här blir kul. men det blir lite spela av i morgon på någon klubb inne i stan tror jag. Då kanske vi kan lira tillsammans.

Men det är snart min tur att välja en dikt. Har du sett på fan, Kate börjar röra på sig också. Ja vi hörs. Skål vänner.