Month: August 2014

Borde arbeta med riktiga saker men hamnar i studion efter nyhetstimmen. Den jag somnar till snarkande under uppe på soffan. Jodå det fragment till låt som jag hittade på lunchen utvecklades till en helt annat låt när jag sätter mig där bland rattarna och knapparna. Det blir alltså två tillblivelser på samma dag. Jag blir alltid lika förvånad över var de kommer ifrån de där sångerna.  Men jag tänker mig en urgröt som svävar omkring där i universum och som innehåller all visdom och alla ord och alla låtar och att man när man sätter sig sådär som jag gör ikväll kopplar till den där gemensamma banken av allt som finns. Tar för sig av det som passar för stunden och liksom kidnappar det där och för ner det i ett liksom materialiserat tillstånd. Det är där agnarna skiljs från vetet. John Lennon och dom tappar(de) samma saker som en nolla som jag gör men de kunde också göra materialet rättvisa. Men det viktiga är att John Lennon och de andra och jag och vi andra känner (kände då i Lennons fall) samma skaparglädje i den där processen. Det där med att det blir omtyckt är ändå sekundärt för de flesta av oss. Att hitta guldet är nr 1. Att sälja det 2. Andra vänder på det där. Men de har ingenting fattat.

Det där är liksom inget att känna sig storvulen över. Alla kan göra det där såklart. Om man vill. Och alla gör det också. Men vi plockar ner olika saker. De bästa behöver inte ens lyfta ut det de fångar ut ur sina huvuden. De kan låta det snurra runt där inne rent och oförstört. De är de som har kommit längst. Sådana som jag som måste skriva blogg, krönikor, lägga låtar på Spotify och annat trams, för att överhuvudtaget synas, “se mig mamma och pappa”, är skräp och skadade – sekunda – varor som skulle ha återlämnats till tillverkaren om det nu funnits en ångerrätt. Men nu finns det inte det.  Därför kan vi fortsätta. Jag liksom alla andra. Och jag ber härmed om ursäkt på min och andras vägnar för det. Men, eller M E N vi kan inte annat. Kan inte bättre. Förlåt oss.

Kvällen är över för min skull. Jag skall lyssna igenom mina grejer en gång till, sen skall jag ge mig för ikväll. Anledningen är att jag har en så förbannat bra bok på nattduksbordet. Det är härligt det med. Men förr skulle jag såklart kört på hela natten.Tills det var klart och sen jobbat som vanligt. Men det är slut på det nu. Synd men kanske rättvist.

Här kommer en tekoppstext igen. Vit rymlig kopp idag så det borde bli mer än 2500 tecken. Men ibland vet man inte. Orden tar i alla fall sällan slut, det är snarare viljan att skriva för er ungefär hundra personer som antagligen läser det här idag som under andra dagar. Ni borde skaffa ett liv allihop. En minut eller vad det nu tar att läsa den här texten är en minut som kan användas till att bygga en pyramid eller ett tempel eller ett annat minnesmärke över er själva. Så att man minns er. Betänk det. Det är kanske det ni skall ägna er åt istället för att läsa tomma ord här som varken kommer att göra till eller från i era liv. Eller i mitt. Nuförtiden lever orden bara i millisekunder. Högst en dag. Sen är det borta. Skrivare hade det lättare förr. Folk läste mer än rubrikerna.

Regnfronten har bromsat upp någonstans där söderut men skall ändå vara på väg enligt prognoserna. Strålande sol ute men kanske synes lite svaga slöjor där uppe, regnets budbärare. OK är det ändå, alltså med regn idag.Jag jobbar och skall jobba i mitt anletes svett. Svårare än så är det inte. Men nog fasiken har man njutit av solen den här sommaren. Ja, ja, ja, jag har suttit på ett kontor och haft en ledig vecka vid kusten när det nästan var minusgrader, men solen fyller ändå på sinnen  under en lunch ute i trädgården, ett varv runt ägorna eller genom solvarma vindar genom ett för varmt kontor. Jag har njutit. Massorna verkar börja jobba idag. Så jag får väl peta i en högre växel jag med. Onjuta från och med nu. I alla fall lite.

Igår var det fullmåne. Den hängde där sådär augustistor över huset när vi kom hem. Som ett omen som förtäljde att det där huset det borde ägarna dra iväg ifrån så fort som möjligt. Rädda sig från mer olycka och sorg. Men det kan inte hjälpas. Den får antyda vad den vill den där månen över det stora gula huset. Visst har jag fått min del av skiten sedan vi flyttade hit och före det också för den delen. Mer än de flesta. Men kanske är det bara det kända faktum att jag är dum i huvudet som får mig att ändå känna mig rätt nöjd med tillvaron. Mer än nöjd. “Jag har haft ett bra liv” skulle jag nog (som Sture)  sammanfatta alltihop med om jag skulle ge mig  nu om en stund. OK. Visst finns det så oändligt mycket mer jag skulle vilja göra och se, ja och få, eller ta, med för den delen. Men liv är nu ändå så förbannat korta. Man börjar ju fatta det i den här åldern. Man hinner inte så förbannat mycket. I alla fall om man skall göra det på riktigt. Känna. En gång kändes det ju som om man hade all tid i världen för livet.Det gick att sitta en stund och vänta på att det skulle börja. Det skulle ju ändå bara fortsätta och fortsätta och fortsätta där bortåt framtiden. Men så är det alltså inte. De droppar redan av en efter en där runt omkring mig. Och jag hör ofta dödens steg utanför min egen dörr, hoppas varje gång att han/hon/det går vidare eller vänder utan att lyfta portklappen. Men rädd!? Noop. Jag är alltså rätt nöjd, nöjd för det mitt hjärta har samlat på sig. Halvnöjd över minnenas arkiv där upp i huvudet. Det finns mycket gråt där som man borde kasta ut. I hjärtat finna det mest glädje dock. Man kan ändå välja från vilken del man hämtar inspirationen att leva en dag till. Valet är alltid ens eget. Där går det aldrig att skylla ifrån sig.

Halva tekoppen urdrucken. Så man borde väl skriva mer. Smörja. Skit. Bajs. Eller inte göra det då. Val. Jag har en värld att förändra där ute också. Den är rätt stor den. Så det tar lite tid. Speciellt om man skall göra det med finess och utan att sälja sin själ.  Men vem är jag att tråka ut er med sånt. Ni har också den där uppgiften. Att lyssna uppmärksamt på honom/henne som ni flyktigt möter idag. Hen som har drömmarna. Säga “Gör det”, “GÖR DET!” med entusiasm. Hjälpa igång. Tröghetskrafterna är ändå stora för de flesta av oss och vi behöver hjälp att rulla igång också i tankarna. Det som alltid händer är att någonstans långt långt där framme kommer det där tillbaks till dig. Men det är aldrig för det du skall hjälpa. Utan bara för att du kan just idag.

Det är bra. Det är bra. Det är bra. Nej, de är det inte, det behövs nog en, nej, kanske två, Alvedon ändå för att klara av den där konserten. Eller inte, Skit i det. Stoppar en karta i fickan för säkerhetsskull.

Dragspelaren behöver hjälp med att starta gräsklipparen. Jag med en axelprotest är väl kanske inte rätt man för jobbet (jag har problem med vår egen) men ställer väl upp. Men med lite choke startar han själv så där snyggt och smekande som bara en dragspelare kan starta en gräsklippare. Man tror nästan att det skall strömma sköna harmonier också ur den där motorn men tyvärr gör det inte det. Det är inte ens Sex Pistols som ljuder, så jag flyr därifrån. Boxar dragspelaren  lätt i magen, ger tummen upp eftersom hans står där sammanbiten och redo för takeoff för farligt uppdrag över fiendeland och jag vandrar fegt iväg istället för att delta, den korta biten hemåt. Jodå min egen gräsmatta skulle behöva samma behandling. Borde ha fått det igår när jag låg i hängmattan och slöade. Men får det inte idag heller alltså. All energi för Miss-Li idag, allt som finns kvar i den stora gamla trötta programmerarkroppen, jag är rädd att det kanske inte räcker. Men det måste det.

Det regnar så in i helvetet inatt. Härligt sådant där “singing in the rain” regn som man liksom vill rusa ut i och galen dansa naken i så länge det pågår. Men som vanligt hindrar frun mig. Vill inte hon dansa runt där med mig så får det vara såklart. Men jag ligger en stund och lyssnar på regnet. Att ligga bredvid  sin fru och lyssna på en regnfront som passerar kan vara romantiskt det med. I alla fall om båda är vakna. Men regnet avtar, det är som om filminspelningen är avslutad och alla är på väg hem. Sist går ljuskillen med sin lampa. Bara gardinen guppar där i vinden. Ibland utåt i vid båge och ibland sugs den fast i myggnätet. Vinden som kastar där ute och som far in genom ett av fönstren och ut genom ett annat. Tar med sig min andedräkt som luktar grill och gott vin och kaka med röda vinbär med kaffe och bär ut den över världen och ropar “han är lycklig” den ocoole där inne. Och det är han ju. För vem kan vara annat när man ligger där och lyssnar på ett sommarregn. Bekymren skickade jag iväg i en raket vid nyår. Skall göra detsamma, nästa och nästa nyår, tills jag inte producerar fler.Då spelar det ju ingen roll. Då skall jag bli den där fjärilen. Då skall jag flyga en sommar över ängarna under solen och bara njuta av att vara en av de levandes.

Jag passar på att svara på några frågor från en Amerikan och en Indisk snubbe när jag ändå sitter där på kontoret sen på morgonen. Det finns inget slut på frågorna och ibland undrar jag hur något jag konstruerat kan åstadkomma så många frågor. Ja, jag har dem själv också numera. Jag får ofta slå upp och läsa i mina egna manualer hur jag tänkte den där gången. Man blir lite gud liksom. I den bibel man skrev finns sanningen men sen tolkas den kanske inte alltid så som det var tänkt från början. Den tjugoåttonde är det fjorton år sedan projektet startades, bara en sjuk människa kan fortsätta och fortsätta. Men det är väl i alla fall en liten förmildrande omständighet att jag i alla fall inser det. Men är det mitt livsverk? Nä, knappast. Vi är gudar i de världar vi alla skapar själva, utanför dem är vi bara de där skeva snurrande små kugghjulen som snurrar på och på tills vi byts ut. Alla ganska lika och med samma patina mot slutet. Man får vara nöjd med det