Month: August 2014

Ja inte för att jag känner mig bättre idag men skall inte trötta er med min sjukdom. Igår, en dusch och två Alvedon och sen iväg till vänner för middag. Höll på att inte orka hela vägen dit, sackade och stapplade betänkligt. Men väl framme hjälpte mig trevligt sällskap, gott dricka, god mat och mycket prat genom det som blev en oerhört trevlig kväll. Sjukvården borde satsa lite mer på att få folk att glömma bort att de är sjuka, jag tror att det fungerar för mer än stunden faktiskt. Livsgnistan och glädjen är en del av både läkandet och hur man mår också när man inte mår. Alltså borde varje sjukhus ha ett gäng komiker, musiker och annat löst folk anställda, i alla fall i en numerär överstigande präster + kuratorer + psykologer. Det skulle göra skillnad, det är jag helt säker på.

Att ha vänner och kunna sitta och prata med vänner en hel kväll är en ynnest. Speciellt om de är sådana som man kan vara helt avspänd tillsammans med. Blir det märkvärdigt och pretentiöst slår jag direkt bakut. Igår var det bara trevligt. Nu är ju den här en riktig svikarfamilj ändå såklart. Flyttar härifrån i höst. Mot folket och bebyggelsen. De är de enda vi har umgåtts med här uppe sen vi flyttade hit. De kom också hit från Stockholm. Vi är utanförskapsfamiljer här uppe. Lever i våra bubblor. De kommer att bli saknade. Väcker såklart tankar om att vi borde ha dragit vi med för länge sedan. Frankrike, Italien, Portugal eller Hälsingekust. Räddat i alla fall några år.  Men huset och kullen gillar vi såklart. Markerna, folket med för den delen.

Men ändå kan man såklart inte vara annat än glad för deras skull. Varje räddad själ är en själ att ropa halleluja för. Ja om man nu är lagd åt det hållet. Det räcker lite för mig att få gokänsla i bröstet. Då vet jag liksom att det är OK. Och det känner jag för just dessa våra vänner. De gör rätt och får ett lyft i sina liv. Där är jag helt säker för gokänslan finns alltså där. Man får inte vara egoist.

Frun i huset har bott i kollektiv med Persson och berättar en del roliga historier från den tiden. Per som lär Niklas att spela gitarr och Niklas som blir bättre såklart. Direkt. Känner jag inte igen det. Hur många har jag lärt?  Poeten tittar fram där då och då också, men då som en medlem och låtskrivare i annat hitmakande band. Världen är full av kopplingar och det är jag så tacksam för. De dyker upp när man minst anar det. Sen är det alltid roligt att höra lite skvaller. Jag för det däremot det sällan vidare, speciellt om det handlar om folk som jag känner.  Heder kallas det men är väl okänt för de flesta nu för tiden.

Idag får det följaktligen bli lugnt och stilla här på kullen med det stora gula huset. Jag undrar ibland hur allt blivit om man stannat i Edsbyn. Haft de gamla vännerna omkring sig. Jag drömmer nämligen ganska ofta om att ha vänner som kommer hem och går till kylskåpet och tar sig en macka eller en öl utan att fråga. Ja och att man gör detsamma när man är hem till dem. Men flyttar man runt så klipper man så många band till människor som man en gång var nära. De flesta andra människor man möter har egna band till andra. Det är svårt att komma in i de där slutna sällskapen. Fast kanske beror allt det där ändå på att jag är en person som vandrar mina egna vägar varje steg ändå. Har alltid varit ensam, men det har varit en vald ensamhet. Människorna har funnits där men jag behöver mycket egentid för att orka gå på. Det har nog varit tur att Karin funnits. Annars har jag nog levt helt isolerat och bortvänt från världen. Men ibland kan man ju tänka också på det som ett paradis, men vet ju att det inte är det i långa loppet. Jag älskar människor ändå. Att studera dem alla. Att lyssna på deras historier och livsöden och få leva mig in i dem och få fantisera vidare i hur det går eller i hur det kunde ha gått om det inte gick som det gick. Kanske är alt bäst som det är och blev ändå. Jag har haft ett bra liv och hoppas på några dagar till.

Imorgon är det Miss Li på Freluga-scenen. Hoppas att det som surrar runt i min kropp är borta tills dess annars får man väl stödja sig på herr och fru Alvedon då också. Nästa vecka Perssons Pack i Alfta. Lite motvilligt sådär men känner ändå att jag vill uppleva miraklet i alla fall en gång innan allt är över för deras del. Blir väl till att stå där och grinande titta ut över folkhavet som alltid. “Det skulle ha varit jag”. Men med den där gokänslan i kroppen ändå. Jag sålde mig aldrig. ALDRIG. När man summerar är det bara det som räknas ändå.

När jag är sjuk så stiger liksom vansinnet där inuti mig fram på scenen och tar över showen. Drömmarna är Kafkanoveller var och en av dem och för mig, som nu är satt på parkett, enbart som åskådare i mitt eget liv,  är de som de är verkliga. Jag skall inte trötta er med detaljer, inte den här gången. Men kanske är det i febern som jag skall skriva mitt mästerverk. Ut och bada i en isvak, sen sitta där blöt och låta kylan äta på en tills febern kommer och då gå in och sätta sig framför datorn och skriva den medans lunginflammationen sprider sig i lungorna och febern äter av de sista av ens krafter. Men bara skriva, skriva, skriva till det sista ordet är skrivet i dimmiga töcken och sen dramatiskt falla ihop där över datorn. Låta sig tas till sjukhus. Kanske gå att rädda – eller inte,

Ja det blev en film igår. Ojobb. En Norsk rulle där integritet är temat. Den är riktigt bra. Jag är sjuk då såklart men den väcker frågar och tankar som blir kvar i en och tränger igenom också ett sjukt och oskarpt sinne. Vid tio, när dess sluttexter rullar fram, så stapplar jag i säng och sover till nio nu på morgonen. Drömmandes diverse konstiga drömmar då som sagt. Som vanligt när jag är sjuk. Är inte yr när jag vaknar, mest susig i huvudet, bestämmer mig därför för att ändå prova att arbete. Får väl ge mig om det inte fungerar. Leta en ny film och somna in där på soffan.

Ute är det sol, det är ju solen som liksom är temat den här sommaren. Skönt trotts att jag jobbat den mesta av tiden. Pavarottis son sjunger inte längre. Det betyder sensommar. Man ser det också på sädesärleungarna som med livet som insats tävlar i vem som kan sitta kvar längst på vägen när det kommer en bil. De som blir kvar och klarar det där är de som klarar katter och andra rovdjur son som ingenting. Och tametusan om det inte skrattas och fnittras i de där sädesärleungsflockarna.

Tråkigt är det såklart att man inte kommer att få höra koltrastsång förrän nästa år. Jag spelade in Pavarottis son här i sommar så att jag skulle kunna lyssna på honom under vintern när svårmodet klämmer mig hårt i sitt skruvstäd, men sen återställde jag min telefon som krånglade och sen så fanns såklart inte inspelningen med oss längre. Med den försvann väl ett tretttiotal “nya låtar” som låg där och mognade till sig också. De som låg där och väntade på att få väljas ut för att bli med på nästa skiva. Men sånt vet jag att det finns mer av. Ni vet den där nästan synliga gröten som flyter omkring i universum som vi alla kan plocka idéer ifrån eftersom den är vår gemensamma gröt och kunskap. I det avseendet är copyright och ägande bara floskler. Alla borde egentligen få en varsin spänn från de pengar som en hit genererar eller en uppfinning för den delen. Vem kan egentligen ha mage att säga att man äger något sådant som per definition bygger på det som är allas.

Jag skall dricka upp resten av min tekopp, ja innehållet,  här på kontoret och sen skall jag försöka koda lite. Ikväll är vi bortbjudna. Det händer inte ofta. Vi har inte så många vänner. Men det är ännu en anledning att hålla sig frisk. Bli frisk. Dom är iof svikare hela den där familjen eftersom de flyttar ifrån byn nu. Men man kan såklart inte annat göra än att gratulera till det. Ett bättre liv väntar i en annan dalgång. Vi skulle ha dragit om vi kunde det vi också. Så känns det oftast. Visst vi älskar huset och den här kullen och sig själv kan man aldrig fly ifrån. Men det är den där sista biten när man är på något evenemang, resa eller annat. Edsbyn – Lo(o)s, Färlia – Lo(o)s, Orsa – Lo(o)s, Östersund – Lo(o)s som nästan alltid tar knäcken på en.  Färden i andra riktningen är alltid en glädjeresa. Folket och trakten likaså. Men aldrig den där sista biten genom helvetets utmarker där allt ropar “vänd om”, “vänd om medans du kan”. Men vi gör ju aldrig det vi Lo(o)sbor. Men vi borde.

Det är lite segt här idag och nu är det snart mat. Efter att ha ätit all medicin som frugan haft med sig så är jag inte direkt hungrig, inte frisk heller för den delen, men möjligen behöver den verka över natten. Vi får se imorgon. Nu är den stora frågan om man skall stiga upp på hästen igen efter nyhetstimmen (efter Alvedon påfyllning) eller om man skall spendera kvällen i soffan. Jag värdesätter ändå tanken att skall man falla så skall man fall på sin post, inte i en säng eller i en grön IKEA soffa. Men å andra sidan värdesatte farsan samma tankegångar men ändå låg han där till slut död och oandandes i tvsoffan. Får fundera på det där.

Pratar med Yngve i telefon på eftermiddagen. Vi har vandrat parallellt med varandra många år nu. Aldrig riktigt jobbat ihop men alltid nästan gjort det. Han är CAD personifierad och en man som alltid har bra idéer,  Gillar människor som har bra idéer (han har dessutom många andra bra företräden) och samtalet nu var såklart inget undantag. Idag hade han bra lösningar för offentliga toaletter. Världen skulle ha sett bättre ut om sådana som Ynge uppskattades efter förtjänst men tyvärr sitter det istället en massa idioter i vägen som  tror de är av samma kaliber som världens Yngvar, men som i själva verket inte ens når upp till knävecken på den riktige.  Han tipsar om Beatleskväll i Färila som jag skall titta närmare på. Musik gillar vi båda två.

Sture åker på sin sista resa genom Alfta idag. Det är såklart sorgligt men på något sätt härligt på samma gång. Han var nöjd med sitt liv. Precis sådär skall en del gå helt enkelt. Sådana som Sture. Det behövs liksom fanfarer,  Andra, sådana som mig, kan smyga iväg lite försiktigt genom bakdörren. Hur som helst har det varit för jäkla mycket död, sorg och elände nu ett tag. Men principen om jämvikt säger att liv nu alltså måste födas. Så jag förväntar mig att nytt liv och att ljuv glädje uppstår runt omkring mig den närmaste tiden. Kompenserar för sorgen och tårarna. Jag vet att det döda också vill att vi som lever skall leva.

Kopierar lite filmer till en sticka utifall jag inte orkar gå ner igen. Man får liksom förbereda sig.