Month: August 2014

Först är det lite irriterande. Jag vaknar med en jävla huvudvärk och sovrummet lyser upp som om huset låg efter E4’an utanför Solna och Stockholm håller på att evakueras. Sen börjar det smälla och braka också. Tätt kommer de, blixtarna. Tät, tätt, tätt, boom, boom, boom, braaaaak, kabooom. Huset skakar. Den hemavarande sonen har varit ner och dragit ur routern. Internet är livsviktigt för de unga. Först, rädda tillgången till Internet, sen liv, sen egendom. Jag håller med. Möjligen liv före då. Kaboom igen. Elen går ner efter varje större smäll. Japp, de måste ha installerat något nytt Fortum. Det verkar dessutom fungera för strömmen kommer alltid tillbaks. Är som en sådan där boxboll på en fjäder, Kabooom, ström av, 1-2-3, ström på, i en oändlig räcka. Jag tar ficklampan och vandrar ner och drar ut lite skrivare och andra grejer. Kommer ihåg att dra ur i studion också på vägen ut. Räddar det som går att rädda. Marginalerna är små. Men Fortums nya grej verkar göra sitt jobb ändå. Verkar effektiv.

Så avtar det. Vandrar bort. Det mullrar inte lika mycket längre. Men blixtarna lyser fortfarande upp himlen. Jag kryper ner i sängen igen. Lillkatten kryper ner under täcket. Lägger sig nära, söker trygghet. Frugan snarkar redan bredvid mig. Men inte fan går det att sova. Rummet lyser upp på samma sätt som tidigare. Kanoner på D-day. Det är dessutom inte slutblixtrat på något sätt tydligen. Åskan närmar sig igen och snart är allt över oss med full kraft. Värre, hårdare och häftigare. Mitt i krigszonen nu. Det går liksom inte att göra annat än att ställa sig i ett fönster och beundra de här krafterna som är lössläppta över oss här på skogen fast det är långt in på småtimmarna och gamla o-coola gubbar borde sova sin sötaste skönhetssömn. Det är fascinerande. Jävligt häftigt och jag tillåter mig att stå där och njuta av skådespelet. Det som sker det sker. En direktträff eller nära träff är alltid förödande. I ett hus i närheten sprutade alla proppar i proppskåpet  ut på väggen på andra sidan av rummet efter en smäll. Gjorde hål i väggen. Men det var några år sedan. Grejer gick sönder här då också. Man skyddar sig inte från sånt. Då kostar det pengar att laga saker efteråt. Har man små marginaler som vi har så får man förlita sig mer på turen. Jag ber inte till han/hon/det/gud. Jag hoppas verkligen att han/hon/det/gud, om “det” finns, har viktigare saker för sig.

Skådespelet pågår väl en timme sen vandrar det intensivaste åskväder jag någonsin varit med om iväg bort mot Dalarna och Norge. Det har släppt sin last av energi här, den jag letade efter igår – vi får se om jag också kan använda mig av den – sen har det gett sig av utan att vänta på ett tack. Mäktigt är ordet och jag går och lägger mig. En ensam moped far genom byn. Det hörs att den är trimmad. Där någonstans slumrar  jag in. Om något är trasigt får vi ta hand om det imorgon. Jag kan stänga av när jag vill. Oron äter inte av mig. Jag har rum där jag kan låsa in den. Tacksam för den förmågan.

Sover sent idag, men stapplar upp till slut. Varmvatten fungerar. Hemmabygge såklart efter att den gamla elektroniken i varmvattenberedaren brann upp i ett annat åskväder. Det har hänt att jag fått plocka upp den sensor som känner av vattentemperaturen ur varmvattenberedaren och den bara är en förkolnad klump i änden på en sladd. Nu verkar det OK. Internet verkar dock inte fungera uppe. Svenskan kan jag inte läsa till frukosten. Förra åskvädret tog en port på en switch. Kanske så igen. Men på kontoret fungerar Internet. Datorer och skrivare verkar också ticka på som de skall. Hmmmm… Den där nya grejen som Fortum verkar ha installerat måste fungera. Om det nu är en ny grej, Det måste det vara. Måste fråga.  Det är bara att jobba på och vara tacksam för att man fått i alla fall lite spänning i en gammal o-cool gubbes liv såhär i slutet av en sommar och ett liv.

Jag letar energi. På vägen för att finna den gör jag allt tråkigt jag kan komma på. Bokföringen för Juli. Monterar en elkontakt och drar en kabel. Städar lite. Plockar om i lagerhyllorna. Monterar en ny kniv i etikettskrivaren. Lyssnar igenom en ny låt. Mellan uppgifterna känner jag efter då och då om den där inspirationen och energin kan anas någonstans där långt inne i mig, men det gör den inte. Det finne inte ett spårbart uns av den där inne. Det är som hela jag är på sparlåga och jag vet att jag egentligen helt enkelt gör bäst i att hämta en bok och slänga mig i hängmattan och sen stanna där ett par dagar. Men jag fungerar helt enkelt inte så som människa. Det är så jävla mycket som måste fixas och inte fan kan man ligga där då. Oron väller upp i mig bara jag tänker på det. Och det är nog just där problemet är. Ett berg av uppgifter som skall lösas och förbannat lite tid. Skall man äta en elefant så måste man ta en tugga i taget. Det vet jag ju. Det där är jag ganska bra på. Men jag är skitdålig på att komma till skott och ta den där första tuggan. För att till slut lyckas ta den måste jag kämpa på samma sätt varje gång. Jag är en slow starter helt enkelt.

Visst, jag kan sätta mig och skriva något. Då far jag iväg från världen och min fantasi har aldrig semester. Eller också kan jag sätta mig i studion. Musik blir det ju. Det finns ett flöde där också. Men grejen är att jag inte jobbar med det där. Det är programmerare och elektroniksnubbe jag är. I alla fall under veckorna. Annars är min identitet mer flytande. Men om jag saknar ambitioner när det gäller texterna och musiken så gör jag det inte när det gäller mitt “riktiga” jobb. Där vill jag och skall jag förändra världen. Enkelt eller hur? Nu förändrar ju de flesta inte världen ändå till slut. När barnbarnen är döda – om man har sådana – så är det ingen som minns en längre. Men om jag nu skulle ha en begravningsplats och en gravsten så kunde det gärna fått stått “Han försökte förändra världen” med ett litet tillägg i en mindre font under med texten “men ingen förstod”, Sen en smiley såklart. Det får inte bli för allvarligt, speciellt om den egna personen.

Men gravsten, begravning och grav det vill jag inte ha. En annons kanske så folket vet att man är klar. Kan höja en fredagsgrogg och säga “tjena”. Några få minns mig väl. Men annars in i ugnarna med den här kroppen bara och frigör den. Fick jag välja så skulle jag sen vilja hällas ut  i Voxnan. Färdas en sista gång förbi Edsbyn och sen ta mig vidare ner mot Bollnäs, Alfta, Ljusne och ut i Östersjön. Bli en del av de sju haven. Till slut bli en liten del av någon läcker fisk eller varför inte en brännhet västkustsk manet. Fast det får ju bli som det vill såklart med det där också. Jag är här nu och de som inte bryr sig om mig nu behöver inte göra det sen heller.

Jag har fått så många goda ord på sistone skickade åt mitt håll. Jag är så tacksam för alla som orkar skriva ner något positivt eller säga några positiva ord. Jag vet inte om jag alltid är värda dem men oftast är det ändå så att man hör många, många fler negativa saker, så de där positiva orden är som de russin i kakan som räddar ens själ. Men samtidigt händer något konstigt i mig. Jag blir lite smådeprimerad. Man borde ju bli glad men inte jag alltså. Jag blir liksom ledsen istället. När någon säger negativa saker vaknar kamplusten i mig istället. “Helvete jag skall visa dig din jävel” liksom. Men alltså inte när jag får beröm. Jag vill nästan gråta. Kanske är det bara ovanan. Jag vet inte. Eller en felkoppling i hjärnan. Jag har många, så i så fall är det bara ännu en i högen.

På en mapp på min hårddisk sparar jag positiva saker som folk skriver. Mappen heter “uppmuntran”. Den är ganska full numera. Men jag har aldrig gått igenom de där “klippen”. Tanken är att jag skall ha den där som en livräddningsplanka en dag om allt skulle bli fullständigt mörkt omkring mig. Jag ber till han/hon/det/gud att jag aldrig behöver den. Egentligen är jag inte speciellt intresserad av det som var. Ja det är ju omöjligt i egentlig mening när man har levt ett liv så här långt som jag nu har gjort. Mycket av det som är ens liv har liksom varit. Vad jag istället menar är att jag inte är den där som jag var då. De gamla tidningsartiklarna eller radioprogrammen var en annan “jag”. En omognare en som inte kunde så mycket om världen. Också de som skrevs förra veckan.  Så jag läser inte de där artiklarna eller lyssnar på dem för den delen. Jag är en annan person dan efter att de är gjorda. En mycket bättre människa. En som förstår världen på ett helt annat sätt än han gjorde som uttalade sig då och där.

Hmmmm… Pirrar det inte lite där bakom vänster öra nu. Lite inspiration? Hmmmm… Skall öppna lite program här på datorn och se vad som händer. Kanske ta den där första tuggan av elefanten. Händer det inget får man väl dra lite nätverkskablar eller nått. Livet går vidare tills det inte gör det. Enkelt och ganska självklart i alla fall för den som lever det. Så tycker i alla fall jag. Att stå där med sänkt huvud inför frälsare och gudar och få sin dom får de som bär på skulden göra. Själv är jag tametusan skuldfri för jag gör bara så jävla gott jag kan och kan inte annat. Duger inte det åt han/hon/det/gud så får det vara. Men jag är tämligen säker på att det gör det. Det där har mer humor än de som försöker belägga oss med skuld tror. De kommer de att bli varse en dag och kanske då till slut kan de släppa loss med vin, musik, kärlek och skratt. Vi andra passar på nu, eller hur, som det var menat från början. Var rädd om varandra och allt som lever bara.