Month: August 2014

Nån jävla idiot på planet! Eller två. Helvete…

Vi skall snart landa i London och vad får man se utanför kabinfönstret!!!

Elton ringer och gråter igen här på morgonen. Ja han lovar att till och med Lennon, Curt, Michael och Elvis kommer på hans fest. “Alla kommer.” Jag tycker såklart att han överdriver det där med “alla” men säger inget. Han är så känslig när han gråter lille Elton. Men han tycker verkligen att jag skall åka över till London idag och vara med på hans, nej inte lilla, utan jävligt stora fest. Och fast jag egentligen bestämde mig redan igår för att jag skall åka så håller jag honom på halster ett tag till. Lyssnar flinande – ja jag är en elak människa – på hans böner och hans snyftande gråt och berättelserna om vilka som kommer, hur mycket god vegetarisk mat det kommer att finnas och vilka kopiösa mängder skitdyr champagne han har inhandlat. Och såklart får jag mitt vanliga rum. Ingen tvekan om saken. Det bästa gästrummet är det ju och egentligen skulle väl Mick ha haft det där rummet, nu när han ändå skall komma, men han får ett annat strax bredvid istället. Rum finns det många i Eltons vitrappade stora hus. Inget av dem är speciellt återhållsamt möblerade, är snarare onödigt lyxiga, och de duger, vilket som helst av dem, för en ocool gubbe och antagligen också för en cool Stones medlem som också är gubbe, cool gubbe liksom. Men Elton, ja han vill det bästa för alla. Alla skall känna sig välkomna och speciella på hans fester. Totalt är det visst över femtio rum i den där kåken. Efter vad jag förstår blev det en del skavsår när Elton och hans partner skulle inviga dem alla efter att de flyttat in.

En fullt utrustad studio finns det såklart nere i källaren av kåken. Instrument lite överallt. Och eftersom det är mycket musiker så blir det såklart också massor av musik. Det spelas lite varstans i den där kåken. Men sen är det ju politiker och en massa annat löst folk som brukar komma också. Jag brukar hålla mig i närheten av de långhåriga som i de flesta fall är musiker. Då blir man alltid medbjuden på något jammande. Antingen där man står i den konstellation som råkar uppstå eller mer organiserat nere i studion eller när det är som bäst ute under ett av Eltons stora kastanjeträd.

“Clintons kommer förresten” säger Elton och jag kan liksom inte hålla honom på halster längre – lite snäll är jag ändå i mina bästa stunder – utan berättar att jag skall komma. Då gråter inte Elton längre. Utan ropar till alla som är där i rummet tillsammans med honom att

“Lars is coming, Lars is coming”

och strax efter hör jag en champanjekork smälla och sen Elton förklara för någon att jag skall resa dit inte komma på “det viset” och sen skriker han

“YEEEEEEEEEEEEEESSSSSSSS THIS WILL BE THE FUNNIEST PARTY EVER… YIIIIIIIHAYYYYYY”

så jag får hålla luren en bit från örat. Sen lovar han såklart att hela gänget kommer och hämtar mig ute på Heathrow klockan sex när jag är framme. Alla bilarna såklart. Fem vita limmos. Jag åker med honom. Vi kollar in i stan och tar en drink innan vi åker ut till huset och “FEEEEEESSSSSSSSSTARRRRRRR”. Ja det där sista är Elton också och sägs på Engelska.  Kanske kan vi till och med ha en magmätartävling fast vi hade en alldeles nyligen. Visst vore det kul? Han har lagt på sig lite säger han och jag säger att det har jag också. Jag kan fortfarande ge honom en match. Det är helt säkert. Så med Eltons “YEEEEEEEEEEEEES” i örat ringer jag av.

Så nu skall jag packa min lilla väska, säga hej till katterna och till fru (hon skall skriva omdömen hela helgen) och sen drar jag iväg helt enkelt mot Arlanda och flyget mot London.  Tror det blir skoj. Ja det tror jag.

Fotnot. För alla Engelsmän är jag “Lars”. Det är den där pricken över “A” som är problemet såklart. De skall krångla till det så förbannat Engelsmännen. Som bäst blir Åke till något hackigt “A ck ee” med frågetecken på slutet och gärna gapande mun till det. Jag har försökt fått dem att förstå att Åke uttalas Ace på Engelska men det fungerar inte heller. Passar väl inte på ocoola gubbar på vift i Storbritannien så “Lars” är det, eller “LArs MArs” som de flesta kallar mig därborta pga min fabläs för just den där energibaren.

Jag har nästan varit i Ryssland idag. Ja i Bollnäs, österut alltså. Började iof med Ljusdal, hämtade upp sonen och drog sen över Järvsö – vinkar till Barbro, Jan, Hans och Sune – med målet Willys och en del andra nödvändiga affärer i Bollnäs. Månadsbunkring. Ett måste för att kunna bo kvar här ute i skogen, granne med Dalarna, Jämtland och Helvetet. Att fylla bilen en gång i månaden med alla de där basvarorna och “bra att ha hemma” burkarna och påsarna, de som innehåller svaren på den ständiga frågan

“Vad skall vi äta idag då?”

När den där turen är avklarad så behöver man bara handla färskvaror resten av tiden fram till nästa bunkringstur. Turen till Bollnäs är väl lite av slöturen. Annars brukar vi varva mellan Sundsvall, Gävle, Borlänge och Östersund.  Det är tjugo mil till var och en av de där orterna från Lo(o)s, vem sa att den här byn ligger ocentralt!? Det blir lite sådär lyxande en gång i månaden i alla fall. Gå på kaffe, göra något annat onyttigt, ha det bra och bara finnas en dag. Handlingen oräknad då. Jag längtar tills man kan beställa allt det där på nätet och få det hemlevererat. Då kan månadsturen ske efter helt andra premisser.Men det kommer snart det där här också. Där ligger nästa butiksdöd. Den slugiltiga. Tugga på den optimister.

Åker inte in i Edsbyn idag. Har inte krafter till det. Men ibland känns det som jag måste det. Men mer sällan för varje år. Lik förbaskat åker jag ganska tvångsmässigt genom byn många gånger. Som jag alltid gjort liksom. Men det är bara minnen kvar. Varje plats har sin tilldelade position där uppe i huvudet. En egen märkt lagerhylla. Det man gjorde där, det som hände där kan återkallas om man vill. Människorna jag ser känner jag inte längre. Jag veta att det bland alla de där som vandrar efter gatorna, åker i bilarna, de som går in på ICA, att det bland dem finns folk jag en gång kände. Dem jag inte längre känner. De rusar fram ibland och säger “Tjena Åke” och jag skäms för att jag inte känner igen dem där jag står och låtsas att jag gör det. För så är det alltid. Jag känner så jävla starkt att jag förolämpar den där personen som kommer glatt rusande om jag frågar vem det är. Så den frågan blir aldrig ställd. Fast jag borde ta mod till mig och fråga. Men jag är för feg för det. Ja, det är nog feghet. Jag har alltid varit en feg jävel. Så jag försöker undvika ICA, Skickar in frugan. Sitter kvar i bilen själv. Feg var ordet.

Men jag vill leva idag så minnena får oftast också ligga kvar där de ligger. Jag är tametusan bättre på allt idag än jag var igår, allt omkring mig är också bättre. Jag känner ingen längtan tillbaks till något endaste dugg. Visst finns det massor av goda minnen från den där byn. Verkligen massor. Men det bästa jag ändå gjort är att åka därifrån en augustidag 1978. Det var den största segern. Jag återvänder aldrig men slutar aldrig hatälska heller. Men kanske måste man bli äldre än vad jag är för att börja längta tillbaks på riktigt. Jag har ändå alltid varit lite efterbliven och outvecklad och det kvarstår väl. En dag sköljer kanske alla den där längtan över en som en flodvåg och man sitter och bläddrar i bilder från förr som en jag vet inte vad. Snälla skjut mig då med ett dödligt skott i tinningen någon – snälla.