Det är underligt hur hjärnan spelar en spratt. När den här bilden togs kände jag nog mig tjockare än jag gör idag +30 Kg. Den är inte att lita på den där självbilden. Synd att man inte visste det då.
Nyligen bortgångne kamraten Lars Jonsäll längst till höger förresten.
Jag har tre barn. Jonas som är 25, Niklas som är 22 och VSCP som fyller 14 idag. Jonas och Niklas klarar sig bra och kommer så att göra. De flyger själva. VSCP gör det däremot inte. Behöver jobbas mer på. Alltid mer.
VSCP är i och för sig bara ett projekt. Jag har jobbat på det där projektet snart varje dag i fjorton års tid nu. Tänk dig själv att du skall skriva en bok eller ge ut en skiva och jobbar på det dag efter dag i fjorton år. Ibland blir det tungt, man måste bita ihop för att orka en dag till. Det hjälper att vara besatt och galen. Att tro på det man gör över rimlighetens gräns.
Men det är klart. Man borde ha gett upp, gett upp som alla andra ger upp runt omkring en varje dag, gjort det för länge sedan. Det vore bäst för alla. Egentligen. De där drömmarna om succé – att andra skall upptäcka hur bra det där man håller på med är – la man ju åt sidan för en sisådär sju år sedan. Det händer inte det där, jag tror inte det längre. Det är i det läget man får börja jobba på riktigt. Lära sig att verkligen förstå varför man gör det där jobbet dag ut och dag in. Är det för att man vill ha lovord från omvärlden så är det ingen ide att fortsätta i det läget. För det får man inga, i alla fall inte när man själv behöver det, och man vet det när man har passerat den där punkten av förlorande. Skall man jobba vidare får man alltså lära sig att jobba med bara målet att se en ide realiseras framför ögonen. Bara det. Sen kan projektet glömmas som Buddhistisk sandkonst. Det där man håller på med är snarare en inre resa mot excellence och något högre man tror på än ett sökande efter världens godkännande och segrar i traditionell mening. Man lär sig att resan verkligen ÄR målet eftersom man befinner sig i den med hela sitt jag och vet att den aldrig någonsin har ett slut. I alla fall inte innan man själv lämnar den här världen.
Det som andra ser som ett misslyckande och noll och utan värde kan ändå vara värt allt det där guldet som omvärlden använder som måttstock på det lyckade. ja så är det faktiskt. Så grattis på dig projektet. Du min kamrat genom livet. Ja man skulle väl till och med kunna kalla dig mitt livsverk.
En kamrat åker förbi Esrange i Kiruna och jag kommer ihåg hur nära det var att jag hamnade där som nybakad fysiker eller vad jag nu var efter fyra år i Uppsala. I sista stund tackade jag nej. Men kanske skulle det ha varit roligt också, men vintrarna och mörkret hade i ännu högre grad tagit död på mig där uppe. Det är ju knappt så man klarar vintrarna här i Hälsingland, så hur skulle det gått där uppe. Illa trolige. Det hade blivit flaskan man fått trösta sig med, den och ensam i 120 knyck på en vrålande skoter som for genom vinternatten utanför alla skoterleder, eller också hade man fått tillverka en sjujävla raket sådär lite på sidan om, bjudit in några vänner, räknat ner 10-9-8- 7-6-5-4-3-2-1 Shhhhhhhhhhhhhiiiiiiiiiiiiiishhhhhh och så iväg långt ut i universum på upptäcktsresa utan returbiljett
Men om sanningen skall fram så hade jag säkert bott i samma bubbla där som här. I allt väsentligt hade allt varit detsamma. Jag hade älskat det jag befann mig i men samtidigt längtat bort av hela mitt hjärta. En olöslig ekvation det där. Lika lite som man skulle kunna skylla det på de andra Kirunaborna om man varit där, kan man göra det på Lo(o)sborna här. En del av oss är alltid mitt emellan. Det sitter i huvudet det där. Man får försöka undertrycka de där tankarna om flykt. När man orkar. Andra gånger får man längta iväg, till öppna landskap, till städer med mängder av människor, till platser där någon förstår vad man pratar om när man berättar vad man jobbar med.
När min bäste krönikeredaktör ringer på klockan idag så låter den ovant och vackert. Jag stillar mig lite istället för att omedelbart rusa iväg och öppna. Den pinglar inte så ofta den där ringklockan. Det är inte så många besök. Och de flesta Lo(o)sbor går bara in. Ropar högt när dörren till kontoret är låst. Har aldrig sett en ringklocka. Redaktör Fredrik är mer van ringklockor. En väluppfostrad herre. Bonus med hans besök idag är alltså att jag fick reda på att batterierna till detta välljud fungerar.
När Fredrik åker österut så tar jag röjsågen och går över till grannen och röjer av lite sly. Ibland är det det enda man kan göra när det man skall göra inte riktigt fungerar. Men ganska snart sitter jag där igen framför skärmarna. Jag blir alltid lite okoncentrerad när jag väntar på nån eller skall iväg. Det är svårt liksom att komma in i det där tillståndet man måste vara i för att programmera bra om man väntar på besök eller skall iväg någonstans. Jag tror de flesta med kreativa yrken känner igen sig.
Den där elefanten jag skall äta upp är så jävla stor. Skall man äta en elefant så gäller det ju att ta en tugga i taget. En efter en. Koncentrera sig på de där tuggorna i stället för på hur förbannat stor elefanten verkligen är. Men ibland, som idag, får man inte på sig de där skygglapparna och det enda man ser är den där jättestora elefanten. Tuggorna växer liksom i munnen sådana dagar och det är svårt att svälja. Lågdagar. När man gör bättre i att sitta på ett fik i New York, Stockholm eller London istället för att sitta i ett stort gult hus på en kulle i Lo(o)s. Lite deppdagar liksom. Fast jag gillar egentligen det där också. Att vara lite nere och inåtskådande känns skönt ibland. Idag är en sådan dag. När ingen tycks förstå mig. När jag ville baka trunnbrödkakor istället för programmera konstiga elektronikgrejer för att folket skulle nicka och jakande säga att det där de begriper de sig på och det där är gott bröd det. Nu söker jag istället efter enkla krystade förklaringar på vad jag gör som aldrig någon enda gång slår rot utan istället ger trötta, trötta ögon och munnar som vill gäspa. Och det värsta av allt är att jag förstår var och en av dem. Förstår precis.
Men ny dag imorgon såklart. Men iväg österut efter lunch. Månadsbunkring och hamburgare. En eftergift åt ledan och skogligt boende. Ja vi sviker den lokala affären när vi gör det där såklart. Men det är antingen den eller vi och till slut måste man vara sig själv närmast om man vill överleva. Ähhh jag tror jag tar lillkatten under armen, hon som ligger här på en stol och sover, stänger igen kontoret och går upp och lägger mig och drömmer om något roligt, häftigt och skönt. Nödvändigtvis inte i den ordningen. Godnatt!