Month: August 2014

Så sitter man här med tekoppen igen då. Med en ny oskriven dag framför mig. Två ton pellets skall in idag också. Trappor ner, trappor upp med varje säck. Det känns. Men på ett skönt sätt. Jag är resultatorienterad som det heter på på managementspråk så att bära säckar från punkt A till punkt B är mycket enklare för mig än att sitta i en gymmaskin och pumpa en vikt upp och ner till ingen nytta. Det är bara så. Jag har svårt med allt det där som bara är tidsfördriv också. Spela kort för att få tiden att gå har aldrig varit min grej. Eller dötitta på tv. Det finns alldeles för mycket roliga saker att göra för att jag skall ha tid med rena tidsfördriv. Ja, ja , ja jag fattar, man är trött och orkar inte annat och det är för sällskapets skull osv men det där fungerar inte för mig. Det är inte svårt i någon egentlig mening att förstå att den kan vara så heller, eller hur?.

Funderar på Eltons fest på fredag. Åka eller inte åka. Skulle ju vara roligt också såklart. Skulle behöva lite avkoppling, få göra något annat. Alternativet är då alltså gräsmattsklippning och lingonplockande. Ett svårt val alltså. Men det finns tid att tänka på det där ännu. Det går många flyg till London.

Vänta lite jag skall bara lyfta ur tepåsen och ta en första klunk ur min Earl Grey kopp… Såja. Tänk att samma tesort dag efter dag kan smaka så förbannat gott. Bergamott. Mmmm….

Det skall bli soligt några dagar framöver sägs det. Man får suga åt sig allt som går av den där solen nu. Snart är det bara mörker, ett mörker som letar sig in i själen och sätter sig i en fåtölj där liksom för att stanna. Ja tungsinnet sitter i fåtöljen mitt emot. Konstigt nog så är jag som mest produktiv när de där två sitter där mitt emot varandra. De stoppar ändå liksom inte upp några flöden där i huvudet de där surkartarna. Men samtidigt åstadkommer de något slags lugn som ger mig arbetsro när de sitter där. De vildaste tankarna mildras och jag kan jobba i lugn och ro med de som flyger på lägre höjd. Därför gillar jag hösten. Jag blir lugnare då eftersom det är färre måsten. Visst, jag jobbar nästan jämt under den perioden men bara för att jag inte kan annat. Precis som farsan. Rakt nedärvda skador av arbetsarkomani.

Åt mitt första äpple från de egna äppleträden igår. Det finns massor på alla våra träd och de är hur goda som helst. Tyvärr är den sort som är mest av ätäpple så känslig för frost att äpplet blir i det närmaste oätligt efter den första frosten. Blir mjöligt och mjukt. Så man får liksom passa på och njuta nu. Men inga äpplen går till spillo såklart. Vi lämnar dem när de faller ner och rådjur och en och annan björn mumsar i sig dem med god aptit. Det finns inte ett spår av några äpplen efter vintern.

Bara en liten slatt kvar nu i koppen. Arbetshögen är däremot hur stor som helst. Så jag skall väl hälla i mig det där sista av min Earl Grey och ge mig i kast med dagens uppgifter. Göra det jag älskar mest. Behöver åka till Willmars också och göra lite kakinköp eftersom min krönikeredaktör lovat att hälsa på. Han är uppe i Lo(o)s och intervjuar Lotta (LottaBoden) som är Lo(o)s hopp och framtid med sin sylt och sina glöggkok. En duktig kvinna den där. Väl värd all uppmärksamhet.  När Lotta flyttade hit så var jag i full gång med D of Scandinavia AB (DOSILOS som företaget hette i folkmun). Då var vi fem anställda här. Det var full fart. Hälsinglands största postkund.  Någon kom och berättade att en av hyresgästerna som vi då hade här i huset hade en ny tjej från Hudiksvall och att hon skulle börja sälja kläder i egen butik. “Det går ju inte i Lo(o)s” sa jag såklart. Dock inte till henne. Men som vanligt är det så att allt beror på människan bakom varje projekt. Det går alltid om den som sitter bakom iden är villig att jobba för den. Krokigt såklart, så är det jämt. Men man vet liksom ingenting om varje ny människa som startar en verksamhet. Vilka deras idéer egentligen är och vad planerna går ut på. Det gick bra för Lotta och jag hade såklart fel. Ett fel jag gärna äter upp med hull och hår. Jag antar att ni får läsa om denna duktiga kvinna i en tidning nära er rätt vad det är.

Då tar vi en sista slurk ur tekoppen och kör igång den nya dagen.

Elton ringer här på kvällen och vill prata. Det är fest hos honom i helgen och han vill att jag tar flyget över på Fredag eftermiddag. Lite tveksam är jag såklart. Det skall plockas lingon och klippas gräs här i helgen och vad är en fest i London mot det.  Han lovar att champagnen skall flöda, också den där sorten som jag gillar så mycket och som kostar £170 flaskan. Jag vet såklart inte vad den heter. Varför skulle jag lägga det på minnet? Själv skulle jag aldrig dricka en sådan dyr champagne. Men ser jag den så vet jag vad det är. Är den gratis så dricker jag. Gärna tills den tar slut och benen svajar. Man får säga vad man vill om Elton, men snål är han inte, och har aldrig varit. Han bjuder stort på sina fester och alla är där. Jodå det är inte bara bögar och transor på Eltons partyn. Många hetro också. Men alltid bara roliga människor. Mest folk från musikbranschen.

Just det där med att alla är där är ett problem för en sådan som mig som inte känner igen en endaste kotte. Jag menar David Bowie och Mick Jagger kan man kanske känna igen i alla fall en bra dag, men där någonstans tar det slut. Men jag skiter såklart i det där. De är bara vanliga människor alla de där snubbarna också. Jag har spelat gitarr med Eric Clapton och sjungit med både Boy George och han den där Live Aid figuren på Eltons partyn utan att ha någon aning om vilka de varit.  Men å andra sidan har inte det vetat vem jag är heller så det har jämnat ut sig. De är nästan alltid så att de små stjärnorna är betydligt mer upplåsta än de riktigt stora. I alla fall är det min erfarenhet. Inte skulle man kunna jamma med Per Gessle. Eller med Orup för den delen. De är alldeles för stora för det.

Elton börjar gråta efter en stund. “Är vi inte kompisar?” och “Det blir liksom inte samma sak utan dig?”. Nu skall man veta  att Elton har väl haft tio fester sedan jag sist var där så det där är bara prat och en del av hans övertalningstaktik det där. Lätt att bortse från när man varit med några gånger. Men visst, vi hade det skoj förra gången, riktigt “kuligt”. Han vill till och med skicka ett specialchartrat plan för att hämta mig på Dala Airport, men jag kan liksom inte riktigt bestämma mig. Lingonberg och gräsklippare eller fest liksom? Ett tag funderar han, mitt i gråten, på att förlägga partyt här i Lo(o)s istället, men det lyckas jag avstyra. Vårt hus är inte riktigt i samma klass som Eltons lyxiga vitrappade kåk med kolonner jätteträdgård och allt. Och vad skulle grannarna säga om hela kullen här fylldes med Eltons jublande fjollor. Jag skulle behöva jobba med min image i Lo(o)s under resten av mina levandes dagar.

Efter en stund slutar Elton att gråta och det går att prata med honom på riktigt igen. Han har en ny skiva på gång säger han, det går trögt med låtskrivandet. Kunde ocool gubbe kanske bidra med några låtar. Men jag säger såklart “nej” som jag alltid gjort när han ställt den där frågan. Allt den där mannen tar i blir till hittar och det sista jag vill ha just nu är en hit. En gång gick det så långt att han spelade in tre av mina låtar i lönndom som jag hade som snuttar på min telefon – han lånade dem när jag låg champanjeavsomnad under det stora kastanjeträdet i hans trädgård –  men dom fick han såklart radera. Han grät då också. Men där går gränsen. Annars har vi en rätt bra vänskap. Hans snubbe är också mycket trevlig, kul och bra. När de var hit  under midsommarhelgen åt vi gott och spelade monopol och bonde och blev fulla.  Karin vann alla alla omgångar som vanligt. Hon gör det. Och varje gång då också håller Elton nästan på att börja gråta. Men vi fyller bara på hans champagneglas så blir han genast på bättre humör och vill spela en omgång till.

Så efter en timme när vi pratat igenom ditt och datt – mina fula glasögon är en sådan fråga som alltid kommer upp, borde jag inte byta? – och han insisterat med emfas på att jag tar flyget på fredag så avslutar vi samtalet. “Please” är det sista han säger innan jag trycker bort samtalet. Men vi får som sagt se. Jag har annat att göra i helgen. Men man kanske skall klara av de där sakerna på torsdag iof och åka i alla fall. För lite kul vore det ju ändå.

När klockan ringer vid sju, eller det är ju så jäkla exakt nu för tiden så det är inte “vid” utan verkligen klockan sju den ringer, så hör jag den som om den var så fjärran som om jag var en drunknande som motvilligt dras, halas in, till livet igen. Det tar en bra stund innan jag fattar vad det är som låter, men när jag väl gör det så söker vänsterhanden sig över till nattduksbordet (varför heter det det?), söker av ytan och hittar telefonen till slut. Efter ytterligare fipplande får jag av den där signalen också. Trött alltså. Helt utan väsentlig anledning. Gårdagen var inte jobbigare än någon annan dag. Livet gick vidare en dag till.

Men dagarna är inte bara dagar som går mitt liv. JAG VET att jag är på RÄTT plats. JAG VET att jag gör exakt RÄTT saker just nu. Jag liter på den där känslan som säger “ja ja ja” och som får mig att le varje morgon när jag öppnar dörren till kontoret. Det är rätt det här även om ingen annan tror på det. Jag vet också att jag har många mil och ännu fler uppförsbackar kvar att gå innan jag kan lämna det här av fri vilja. Besatt, ja visst. Besatt av en ide men just det är nu min natur. Har jag inte alltid varit den som älskat utan förbehåll.

Jag orkar inte försöka övertyga folk längre. Det är en av mina stora brister som människa. Dumskallarna får hållas. Alla de där som inte orkar tänka ett varv till utan kastar sig över det enkla och sen utropar sig till genier är nämligen dumskallar i min värld. Hela bunten. Ganska ofta får jag själv ansluta mig till den där högen av dumskallar. Oftast om man tänker efter. Men jag brukar sansa mig. Göra om. Göra riktigt. Nästan alltid så. Där finns en skillnad som till och med gör att jag kan  avlägsna mig från hopen, i alla fall när jag har bra dagar. Väl medveten dock om att den som skriker “dumskallar” antagligen är den som sitter där med dummerstruten och dessutom är värd den.

Men jag sätter mig och jobbar alltså. Därför att jag brinner för det jag gör. En annan man skulle tagit med sig sin älskarinna på planet till London under förevändningen “affärsresa”, avnjutit den otroliga konserten på den lilla klubben, njutit av en god middag på en av stans mysigaste ställen och sen åkt hem till hotellet och hängt upp “do not distrub” skylten och låtit den hänga där tills man två nätter senare är tvungen att ta planet hem igen. Inte vilja det ens då, men vara tvungen. Men inte jag alltså. Jag sitter istället på en plast som ingen känner, den som är granne med Dalarna, Jämtland och Helvetet. Som en värste sortens Don Quijote av La Mancha anfaller jag väderkvarn efter väderkvarn här i tron att jag gör något stort. Precis som honom är jag övertygad om det. Mina väpnare, mina bönder Sancho Panza’s är spridda ute i världen. Vårt syfte är ädelt och rent. Det går inte att tvivla på.

En sak är jag nämligen helt övertygad om. Jag har aldrig någonsin tvekat i det. Brinner man för något så är det rätt det man gör. Då följer man den väg som är ens natur. Det är samma mekanism som skapar den känslan som drar bort handen från det som bränner. Man måste bara lära sig att lita också på sin inre röst. Ingen minns längre Lim-Johans belackare. Just det kan man minnas när man tvivlar på den där rösten som säger “kör!” och “gör det!”.

Jag sitter på kontoret och skall knyta ihop påsen, alltså skicka över koden till USA. Skall strax lämna över de gamla skollokalerna till de eviga kvarsittarna och de gamla lärare som aldrig släpptes härifrån. De som bedriver sin undervisning under natten i samma lokaler som jag kodar i på dagarna. Oftast är det inget problem vårt delande av samma rum, det är bara ibland som det inte riktig funkar, när jag sitter här för länge på natten. Då känner jag de arga blickarna i nacken när jag släcker lyset och går ut genom dörren. Aldrig någonsin har jag vågat vända mig om innan jag stängt dörren de kvällarna. Men en dag kanske jag har det modet, då skall vi samtala med varandra den natten istället för att gå åt varsitt håll.

Första natten vi bodde här i Lo(o)s var en riktigt jobbig natt. Känslan att någon såg på oss var så otroligt tydlig. Ni vet den där känslan man får när man känner att någon i ett rum tittar på en och vänder blicken mot den där personen och får det verifierat. Så var det hela den natten. Både Karin och jag kände det där och jag var alldeles kallsvettig framåt småtimmarna. Det gick liksom inte att stänga ögonen. Närvaron av någon annan var så tydlig. Men framåt morgonkvisten när det började ljusna somnade vi då äntligen. Efter den natten fanns inget av den där känslan kvar. Det var precis som någon godkände vår närvaro i huset och kom fram till att vi trotts allt var OK.

Kanske är det inbillning allt det där. Eller också är det en känslighet för något som finns. Gammelmormor var den kloka gumman, morsan hade sitt. Men var och en får såklart tro på det man vill när det gäller sådant här. Jag litar på institution och känslor, kan inte annat. Utan dem finns inget liv. Nu känner jag att det är dags för mig att ge mig iväg härifrån. Godnatt!