Month: August 2014

Jo tack. Det har varit en skaplig natt. I alla fall om man bortser från att jag vaknade vid tretiden rätt svetting av att en av mina goda kamrater från förr försökte slå ihjäl mig med en käpp när jag kom in genom lägenhetsdörren. Hade jag inte vaknat vet jag inte alls hur det skulle ha gått. Drömmar är underliga och jag förstår sällan mina och minns dem ännu mer sällan. Att uttyda dem lämnar jag åt drömtydarna. Det handlar väl om balans det där också. Har man ett händelselöst liv som mitt så blir drömmarna mer våldsamma och tvärt om.

Så jag sitter här med min tekopp igen och tekoppsskriver. Har övergått på försök från stor kopp till en mindre kopp. Vi får se hur det påverkar texterna i fortsättningen. Om det nu blir några. Sånt vet man aldrig. Men antagligen kan jag inte hålla mig. Jag är en lustdriven människa hur det nu än är.

Ute hänger en tät fuktig dimma över kullen med det stora gula huset. En sådan där som omsluter världen och säger “tänd en brasa och stanna inne idag”. Brasa har jag då tyvärr ännu inte här på kontoret, även om jag har kaminer. De står där omonterade ännu. Det där måste lösas. Vet inte hur. Pengar är dilemmat som vanligt. Men nu den här tiden på året  skulle det vara mysigt att kunna peta in några vedträn ibland och ha den där kontrollerade elden sprakandes. Hjälper till med att värma också då såklart. Men rätt vad det är så är det där löst också. Man får prioritera sig vidare genom livet och se så positivt man kan på utvecklingen av det som komma skall.

Nils-Olov, vår pelletsleverantör, ringer precis och vill köra över tio pall pellets. Mycket pellets blir det på en gång med jag behöver motionen som det ger att bära in den, det är helt säkert. Så det blir nog bra. Men ännu ett tag får den nog ligga oeldad, i alla fall får man hoppas det. September brukar vi kunna hanka oss fram igenom också innan Hulken, vår pelletsmaskin, körs igång på allvar där någonstans i frostens Oktober. Tänk vad skönt det skulle ha varit att bo i ett land där man slapp frysa under halva året. Där en kofta ar enda eftergiften för vintern. Men nu bor man där man bor. I alla fall för tillfället.  Det ligger en oro också över de där vintermånaderna. Jag lever i någon slags symbios med den där pannan under den där tiden. Känner när det är något fel. Pratar med den och donar med den. Och även om jag kan laga det mesta så vill man ju inte att det skall gå sönder. För när det gör det så händer det alltid när det är som kallast, är natt eller när man har fullt upp med andra grejer. Men med också detta är det som det är. Man får stå ut och kämpa på,. Inte fundera så mycket.

Ja tekoppen är urdrucken. Det finns jobb att göra. Så varför inte hugga i och köra igång den här dagen. Jag tror ändå att det blir en bra dag. Det känns så, även om tungsinnet lurar där uppe i huvudet och vill sänka mig. Man får trycka undan och koncentrera sig på jobbet. Det fungerar för det mesta. Det är en flykt det där såklart. En flykt jag hade gemensamt med min far. Skit samma, nu kör vi.

En gång tänkte jag att jag skulle samla alla dåliga recensioner och alla andra misslyckanden i en låda, sätta upp de värsta på väggen, ja ni fattar. Men det blev såklart bara för mycket. Bara att titta tillbaks ett antal år fyller lätt en vägg här på kontoret. Och då skall man vara medveten om att väggarna här är jävligt stora. Så jag gav upp de där.

Numera spar jag inga klipp eller annat. Inte de få segrarna heller. Det får gå till förgängelsen. Min eftergift till behovet av att lyfta mitt ego är en mapp på datorn som heter “uppmuntran”. Där har jag klippt ut från skärmen när folk har sagt några vänliga ord i ett mail eller på facebook eller annorstädes. Tanken har varit att jag skall kunna använda det där den dag när mörkret är så kompakt att det är svårt att ta sig ur det. Hittills har det bara varit en mapp  på min dator som sakta fylls på och med lite tur kommer jag aldrig att ens behöva den i det syfte den skapades.

Men jag är glad att jag har den. Inte för de goda orden i egentlig mening. Men såklart att de också värmer. Men mer glad för människorna som orkar säga de där uppmuntrande orden. Just de människorna är lite bättre än alla andra. Inte för att de säger dem till just mig. Jag är nämligen helt säker på att just de här människorna säger sådana ord till andra i sin omgivning också. De är helt enkelt bättre människor. Som vill gott. Jag kan bara hoppas att i jämviktens namn flödet tillbaks till dem är detsamma. Kärlek och upplyftande ord är de värda var och en av dem. Men det är inte en rättvis värld. De som ge mest får oftast minst. Jag önska av hela mitt hjärta att det inte var så just för de här människornas skull. De som defacto är bättre än oss andra.

Den andra gruppen är såklart så mycket större. De som inte orkar säga något positivt, de som alltid tycker att de själva kan bättre, de som alltid tycker att allt är skit om inte en upphöjd, en av dem, eller en av dem godkänd, inte själva producerat. De som sparkar neråt och slickar uppåt. Mänsklighetens gissel. För utan dem så skulle dikterna som ligger bortglömda i byrålådor världen över nå ut till folket. De fantastiska historierna om liv, glädje och djup misär som får oss att gråta och skratta,  spridas över världen. Musiken som aldrig någon endaste en glömmer efter att ha fått lyssna på skulle  ljuda i världens alla högtalare. Uppfinningar som vi inte ens kan drömma om dyka upp och bli synliga. Utan dem så skulle vi helt enkelt ha en bättre värd. Om folk sa “kör, det är en förbannat bra ide'” när någon försiktigt berättade om en. Eller när någon ville lyssna på den där försiktigt blygt framviskade dikten. Eller om någon vill läsa den där historien om en mormor som levde ett liv, eller om någon lyssnade tre gånger på en låt som förtjänade tre gångers genomlyssning fast ingen endaste en visste vem som framförde den.

Jag har vänner som skriver, musik, texter, dikter, fler än vad jag trodde när jag började skriva själv. De är såklart genier till skillnad från mig. Jag gör inte anspråk på det. Det är bara därför som jag vågar lägga ut mina texter. Mina ord är bara ord i sin egen rätt. De läses nästan aldrig. Oftast inte. Men ändå fler gånger än mina vänners texter eller musik som oftast inte ens är skriven. Visst det är dåligt och tråkigt för det mesta det jag skriver. Det är jag den förste att erkänna. De tar en tekopp eller en kaffekopp att skriva. Också jag kan såklart skärpa mig och fila och fila. Men de, mina vänners verk, läses eller lyssnas inte på av någon. De ligger där i huvudet som ofullbordade mästerverk, eller också ligger de där i lådor tillsammans med tretton refuseringsbrev och tankar om att vara oförstådd och mästaren som ingen ser. De ges inte ut på eget förlag för att “det inte är på riktigt”, de läggs aldrig på en blogg eller på Spotify för att det är som att kasta bort mästerverken. I alla fall i det är jag fri. Jag som alltid varit så rädd för vad folk skall tycka. Nedärvd bondängslan. En dag vaknade jag upp och det där var borta. Jag behöver inte just den kärleken för att överleva och göra det jag vill. Vad än jag gör så kommer 99% att tycka det är skit och dynga. Man måste själv välja om man skall lyssna på den enda procenten och faktiskt göra något eller hålla tillbaks och tryckas ner av elefanten i de 99% som egentligen inte bryr sig om något endaste enda dugg än det de själva gör i alla fall. Det som alltid är bäst.

Så när man står där i valet om att göra något eller inte göra något har man bara sig själv att gå till ändå. Man skall inte fråga sig om det man gör är “bra” eller “dåligt”. Det förändras ändå över tid och är ändå bara tyckande. Det är bara de som inte ännu lever som vet vad som verkligen är bra idag. Så man får lita på sig själv. Känns det bra så är det OK. Kör bara. Det är rätt. Genom att köra på så utvecklas man dessutom. Man blir inte ett geni utan att göra en jävla massa dåligt. Det är bara en villfarelse av de som är så slöa och som inte är beredda att jobba sig fram mot det som är bra. Det krävs slit om man vill bli geniförklarad.

Tänk om alla gick ut högstadier med övertygelsen om att allt är möjligt för mig, att hela världen ligger öppen för mig, JAG KAN ALLT JAG VILL. Att det var just det som var inträdet till arbetsmarknad och högre studier istället för betyg som baseras på rätt eller fel. De som trycker ner istället för att lyfta. Tänk om vetgirigheten hade bevarats intakt till högstadieexamensdagen. Vilken champanjekorkssmällsdag den examensdagen skulle ha varit för alla ungar. Nu är alla dörrar öppna, ge er ut och ta för er. Ni kan göra precis vad ni vill. Ni duger precis som ni är och ni är alla underbara.

Jag kommer ner sent till kontoret och högen med jobb som väntar. Vi sover länge trotts att vi la oss tidigt, galet tidigt, igår. Efter, en som vanligt lång, lördagslyxfukost läser vi och suger i oss varsin tekopp i varsitt hörn av grön IKEA soffa, somnar sen, var för sig, men nästan samtidigt, i varsitt hörn av samma gröna IKEA soffa. Vaknar vad det lider.Det hinner bli lunchtid och efter det. Kommer in på resor. Bestämmer oss för att möta våren i Paris. Bokar en helg. Det kostar inte många kronor. Skall man göra av med pengar skall man göra av med dem på resor. De lever kvar hos en tills man inte minns mer. Ger minnen som kan plockas fram när allt annat står stilla.

Egentligen vill jag till London. Men det är mer en höststad för mig och just nu behöver jag jobba. Behöver snåla. London är dyrt. För dyrt för mig om det inte är jobb då såklart. Men visst skulle man kunnat tänka sig att ha en lägenhet där någonstans i London. Alltså varför finns det inte något slags andelssystem för det. Man är x personer som investerar i en kvart och får sedan boka den till självkostnadspris under perioder. Själva investeringen i lägenheten bär sig ju liksom själv. Är en bra investering. Jag kan väl knappast vara den enda som tänkt på det?

Ja men Paris först alltså. Vi har fler storstäder som står på tur i Europa. Men kanske en helg i Stockholm i höst ändå. Teater drar. Gator fulla med bilar och människor likaså. Kalla snålvindar som jagar en efter de där gatorna också. Men jag älskar Stockholm. Skulle kunna ha en kvart där också.  Ja i New York också när man ändå är på gång. Lo(o)s, London, Stockholm och New York och en avstickare till San Francisco då och då för hummern ner vid Fishermans Warf ute på en av pirerna, den jag inte äter nu som vegetarian då såklart, men i alla fall. Pinglande spårvagnen som måste, MÅSTE kunna bromsa, annars går det år helvete, i backarna ner dit. Sista biten genom barerna där blusens flödar ut på gatan från öppna fönster och man vet att det är liveband med pårökta för detta hippies som pantat sina instrument fler gånger än de firat jul, som står där inne och lirar. En underbar stad. Med undergång, jordbävningsundergång, svävande över sig som ett mörkt åskmoln. Men en man vill till igen. Kärlek.

Hur som helst blir det skogen också i höst. Till största delen i alla fall. Mitt liv är här i bubblan. Jag är inte en del av Lo(o)s i någon vidare mening. Hejar på en massa människor jag inte känner ens efter tjugoåtta år. Mitt fel säkert. Som inte ens försökt bli en Lo(o)sbo. Det är en flykt vårt boendet här ändå. Gick det så skulle vi antagligen dra. Vart vet ingen. Men närmare pulsen. Det är den sista timmen resa upp hit som dödar en. Annars fungerar det bra. Jag älskar den här kullen och huset i bor i. Tro inget annat. Älskar det som fången älskar sin fängelsecell.