Month: August 2014

Dagarna rusar på som ett gammalt och slitet och skenande expresslok utan förare på nedlagda järnvägsspår som bara går utför och bara utför i de franska alperna och där man inte vet om spåren längre fram har blivit upprivna eller inte. Man har liksom inget val annat än att åka med. Hoppa av går ju inte. Men bromsa vill man och det är så jag möter den här onsdagen. Redan onsdag. Veckan är för i helvete slut snart. Det är däremot inte allt som jag skulle få klart den här veckan. Det mesta ligger faktiskt och väntar på att bli gjort. Det är för jävligt. Ändå har jag suttit här och jobbat i mitt anletes svett all vaken tid utom för paus under nyhetstimme varje kväll. Men det är som det är. Man får göra så gott man kan för att hinna med det man inte hinner. Vi, eller i alla fall jag, är bara dödlig. Med alla brister och skavanker som kommer med det.

Ute är det höst. Den liksom bara störtade sig över oss. Även om det är bra för jobbandet så är det inte bra för gräsmattan som ligger där ute oklippt och väntar på åtminstone en regnfri dag när undertecknad kan brumma fram över den och slå ner gräs som med rätten på sin sida  kämpar för att växa upp och ta över. Finns ambivalens där såklart. Det borde få växa men korta grässtrån är så sköna under bara fötter så jag drar igång den där vrålande saken med jämna mellanrum och försöker hålla stråna korta. Skäms när det är klippt. För jag borde inte.

Det är inte så många dagar kvar till valet heller. Man måste bestämma sig. Det är inte ett lätt val. Jo egentligen. Jag är socialist av hela mitt hjärta. Men jag är också Europé och företagare. Så gör jag de där valtesterna hamnar jag alltid bland något av mittenpartierna. Centern, Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Av någon anledning dyker också Sverigedemokrater upp i de där undersökningarna fast jag inte fattar vad vi ens i periferin kan ha gemensamt med varandra. Det är något riktigt konstigt över det där. Jag menar varför dyker inte Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna upp som de självklara valen i de där undersökningarna när jag matar in det jag tror på.

Ja delvis beror det såklart på EU. Är man vänster så är man emot EU rent generellt. Det är dåligt. Men som jag ser det så är jag Europé i första hand och Svensk i andra hand. Jag behöver den där större spelplanen för att inte hemfalla åt eget navelskåderi av Sveriges härlighet och “bästhet” och nationalismens spökerier. Dels är vi så lika, dels är det ett fredsprojekt. Dessutom ett måste för att möta de stora. Det finns inget annat sätt. I solidaritet med varandra över hela Europa måste vi med medmänskliga synsätt samarbete för att göra det där till en bra grej. Sudda ut de där högersammansvärjningarna gör vi bara genom att samarbete och på så sätt bli starka. Inte av att sitta och pilla i våra egna navlar med tron på vår egen överlägsenhet.

Sen är det det där med företagande. Vänstern ropar ofta “jobb åt alla”. Men ingen fattar att jobben kommer från företagen, att fyra av fem jobb idag skapas av små företag som mitt. Företag som kommer till för att någon satsar hus och hem och familj på spelplanen. Att alla kulturarbetare som man säger sig värna om egentligen är egna företagare nästan hela bunten. Att vi inte alls bara vill ha lägre skatter för att öka våra vinster i första hand. Vi vill överleva och göra det där vi tycker är skoj och som vi är bra på. De flesta betalar med glädje skatten. Eftersom vi tror på det samhälle vi har. Men fåmansregler och andra regler som är konstruerade för storföretag slår hårt mot oss. En person som blir sjuk kan sänka ett litet företag, nog borde vi ta ett gemensamt samhälleligt ansvar där. Det flesta små företagare lever nära sina anställda och deras familjer också utanför arbetet. Man vill inte säga upp någon vars familj man träffar i affären och på gatan på lösa boliner då. Men finns det inte jobb så finns det inte jobb. Ett större företag kan omfördela och flytta men ett litet företag har inte den möjligheten. Effekten blir att man inte anställer som småföretagare. Hundratusentals jobb finns där. Visst, också anställda i småföretag måste få anställningstrygghet men kanske måste vi där istället hjälpas åt att skapa den tryggheten och inte lägga den på den som är svagast och har mest att förlora. För den skiljer sig markant från att vara anställd i offentlig sektor eller i ett större företag.

Så vad skall man välja då? Ja inte blir det alliansen. Kan man vara tröttare på deras politik än vad jag är nu? Knappast. Återstår gör miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern. Vänstern har inga som helst företagspolitiska tankar och är emot EU så hur skall man kunna rösta på dom. Bort. De kan sitta och navelskåda. Synd eftersom grundsynen är precis den rätta. Miljöpartiet har inte heller mycket till företagspolitik. Viktiga kärnfrågor såklart. Men EU!? Ja man är väl emot, så bort också. Återstår alltså Socialdemokraterna de som verkligen inte heller har en småföretagarpolitik men som i alla fall har en halvhjärtat positiv syn på EU. Men så pratas det om Göran Perssons comeback och hela jag ryser. Men kanske är de ändå det minst sämsta av ett antal alternativ då. Den traditionella balansgång som Sverige vandrat, mitt emellan socialism och kapitalism, gillar jag, det har varit bra för det här landet. Gjort det till ett av de bästa i världen. Mycket tack vare socialdemokratisk politik. Men jag har inga större förhoppningar på dagens socialdemokrater. De som alla säljer sig till kapitalet bara de får den minsta chans att göra så. Vart tog tron på ideologierna vägen? Så vi får väl se de kommande veckorna vad det till slut blir. Ett är då sant, att småföretagare de finns inte i den socialdemokratiska världen heller. Inga andra små heller om man tänker på det på allvar. Just det är synd och skam. Tycker jag då.

 

Man kan tycka vad man vill. I alla fall gör jag det tills männen (och kanske kvinnorna) med de där underliga leendena som får ögonen att brinna på det galna sättet som i sin egen skepnad skrämmer bara de, när  kopplar mig till fuktade elektroder i en källare och sätter på strömmen. Då håller jag antagligen med. Håller med om allt. Jadå, jaaaaaa, “Hälsingegårdarna är värda att vara världsarv” kommer jag skrika ut då så att också de i fängelsehålorna utanför tydligt hör. Bron över Voxnan i Edsbyn likaså. Vad är Taj Mahal mot det? Ett vitt jävla kärlekstempel är väl inget mot en skrytbondes hus. Och jag är skyldig, S K Y L D I G till vad och allt ni vill. Men snälla jag har inga namn, det var bara jag… Men de tror mig inte såklart. Det dins alltid namn. Det är ju inbyggt i den där galna blicken att inte tro på sitt offer så att man får plåga mer och mer och mer tills det inte längre finns någon att plåga. Att de där människorna finns är bevis nog på att han/hon/det/gud inte existerar. Behöver någon mer bevis?

Det jävliga är att det där pågår runt omkring oss just nu i detta ögonblick. Jag orkar inte ens tänka på det. Kan inte tänka på det. Hur skall man överhuvudtaget kunna leva och jobba vidare om man tar in det förskräckliga. Det går inte. Jag måste sätta upp alla skyddsmurar jag har och stänga ute med pansarplåt. Betala till Amnesty, men inte klarar jag av att läsa berättelserna de bjuder på längre heller. Delete. Hur kan det få fortgår. Hur! Jag kan inte acceptera allt det där hatet.

Ja jag vet att de vandrar bland oss här också de som skulle bli de där männen och kvinnorna i våra egna källare om de bara fick chansen att inta dem och verka där ifred. De bara bidar sin tid. Jag ser dem ibland. För många gånger i mitt liv har jag varit nära dem och genomskådat de där sneda försöken till maskerade leenden när det går åt helvete för någon. Det mest skrämmande är att var och en av dem bara är vanliga mammor och pappor som kommer hem till sina familjer och där blir älskade. Det svartvita goda och onda finns bara på Hollywoodcelluloid, eller kanske är det bara ettor och nollor också det numera. Noll för ont och ett för gott, eller kanske är det tvärt om.

Vår uppgift är att inte hata tillbaks utan sprida det där gråa, det som är mellan svart och vitt så att också de där människorna innefattas och inte hamnar ute i det extrema. Så att de neutraliseras. Låta den där kärleken de ändå har inom sig sätta rot, gro och växa.  Eller varför inte fylla färgpaletterna och sprida alla färger som en symbol för livet, sända ut dem över världen. Låt regnbågsflaggor vaja. Inte bara för bögarna utan för alla på jorden.  Ett folk, en jord, gemensamma resurser och vi står alla stadigt vid varandras sida kämpandes för rätten att leva det liv som alla har rätt att leva. Utan rädsla, utan svält, och med rätten att säga och tycka vad man vill. Inget FN-handlingskraftslöst. Inget liv skall kränkas.

Men det går inte såklart. Inte när ett par nya dojor är viktigare än andra människors liv. När skygglapparna är på hos oss alla och vi bevarar vårt goda samvete genom att vi tittar bort. Men jag kan inte hjälpa det. Är inte den som vet men inte handlar precis lika skyldig som den som utför illdåden. Nog i helvete är det så allt. Kan vi leva med det?

 

“Det är Kalle” säger rösten där i telefon när jag svarar, det är ingen röst jag känner igen direkt, men eftersom mobilmasten är riktad över byn och vi därmed har urusel mottagning så låter alla röster främmande när de hörs ur en telefonlur här uppe i byn.

“Vilken Kalle?” frågar jag och kan inte annat än fnittra till lite eftersom jag kommer att tänka på sången. Är det “Kalle på spången” den heter? Vill nästan brista ut i sång på en gång när texten kommer till mig i fragment, men skärper mig, det kan vara en kund. Lägger an den seriösa tonen. Eller försöker. Lyssnar.

“Karl Gustaf” säger rösten, det låter formellt sådär, och mitt mudderverk där uppe, ja det kan mer och mer liknas vid ett mudderverk de där sökningarna i hjärnan numera, snarare det än en sökmotor. Namn är dessutom nedprioriterat i mitt huvud till förmån för syntax och algoritmer. Det tar tydligen tid för rösten tillägger.

“Bernadotte”

Nej men “tjena” säger jag redan innan jag egentligen fattat att det är kungen. Lite för hurtigt säger jag det där, men jag är nu hurtig mot de flesta, i alla fall mot dem jag inte känner. Speciellt innan jag vet om de är tidstjuvar eller inte. Men när tankarna börjar formas som undrande säger mig att jag kanske skulle tänkt på tilltalet säger mina läppar

“Knugen?”

“Va?” säger rösten och det med ett tydligt frågetecken.

“Ja, Kungen alltså…” säger jag. “Han som styr och ställer eller skulle styrt och ställd i landet om han kunde och fick”

“Ja precis” säger rösten. Inte alls ovänligt. Lite formellt sådär bara. Som någon från Kronofogden eller Skatteverket. Ja, “Kungen” vad kan han vilja mig?  Tanken är ju inte helt befängd. Det enda vi har gemensamt är väl en fabläss för felstavningar och särskrivningar och att vi inte alltid vet var vi är. Men å andra sidan är jag ju inte ovan vid att de ringer. Har inte både Putin, Löven och Reinfeldt, Obama och kreti och pleti till höger och vänster ringt och undrat och funderat den senaste tiden. De har så jäkla mycket frågor de där jämt och ständigt. Eller egentligen en men en hel livshistoria att komma med innan de kommer fram till den. På senaste tiden har det dessutom tilltagit allt det där. Har blivit allvarliga tidstjuvar. Jag vill jobba med mitt. Inte sitta och prata skit i telefonen med vem som helst. Så när jag svarar

“Ja vad vill du då…”

så kanske det inte låter helt snällt, mest kommer det ut som en fräsning och med utandningen på slutet, den som vår regent antagligen tar för en suck, så låter det kanske till och med som om jag vill avsluta det här samtalet. Innan det egentligen börjat då alltså.

“Ja, jag skall inte bli långrandig” säger han kungen där i telefon, nu lite ängsligare. Som en elev som är inkallad för att få veta att hen inte är godkänd på kursen. “Jag skulle bara vilja fråga…” fortsätter han. Och jag vet ju vad de alla vill fråga. Och jag vet ju att det tar tid att komma fram till den där frågan. Att de måste lirka med sina egna tillrättakommanden och fobier och dyka ner i sitt undermedvetna för att till slut viskande och liksom i förbigående ställa frågan som de alla vill ha svar på. Och visst det är samma sak med kungen av Sverige. Efter en halvtimme och två nedkopplade samtal där Carl Gustaf efter återuppringning lovar att själv kontakta en pålitlig man på Televerket ( ja han säger så) som kan ordna saker som det där, “för sådär kan du ju inte ha det” så kommer han då fram till själva anledning till samtalet. Jag riktigt hör kallsvetten där på hans panna. Ja jag hör sånt. Lite av ett orakel när det gäller svett. Men han får svaret på frågan såklart. Ingen behöver be om det som frågar. Det är gratis och fritt. Jag håller aldrig inne med svaret och han säger med förvånad röst

“Är det sant!?”

kamratligt nu. Ja jag har ju liksom koll på hela hans innersta. Och jag svarar

“Ja så är det, och det har alltid varit så. Det behöver helt enkelt inte vara svårare än sådär.”

och han muttrar något om att han borde ringt för flera decennier sedan. “Tänk om han vetat det på sjuttiotalet. Jag hade haft ett helt annat liv. Tack!” och jag kan ju inte annat än hålla med. Det hade han haft.

“Blir det älgjakt snart” frågar jag istället för att avbryta tackspåret som de nu brukar fastna i i det här läget och kanske lite för att verka som om jag är van att konversera människor. Kallprata som en clown.

“Ja det kan du ge dig på” säger kungen. “Du kanske vill komma? Många bra namn att känna där för en programmerare som bor granne med helvetet, Dalarna och Jämtland” fortsätter han. Men jag svarar att de flesta av de där har ju redan ringt, precis som han. Och ja det säger han ju att han förstår såklart. Att jag är vegetarian av etiska skäl orkar jag inte nämna.

“Men är du ner till Stockholm någon gång så titta gärna in på en bit mat.” säger han vänligt.

“Men det är bäste att du ringer före, för jag är ute och rör på mig ganska mycket. Men välkommen är du. Verkligen. När som helst.”

“Ja du Knugen” säger jag “Det är lite dåligt för min image att ses med sådana som dig”. “Inte för att jag har något emot dig, tvärt om, men du vet de är rätt röda de som kallar sig mina vänner.”

Så han nämner något om tonade rutor och diskreta säpobilar och att röda vänner inte behöver veta, men jag tackar ändå vänligt nej. Säger att blir han pissnödig och åker förbi – kanske på väg mot fjällen – så är han alltid välkommen in. Har jag kaffe i burken så går det bra att få en kopp av det också. Kask till och med om han har med en flaska själv. “wienerbröd och semlor är gott” tillägger jag som en hint.

Sen återstår bara “tjena” och “adjö” och ännu en har fått svar på den där livsavgörande frågan, den som det är ett jävla tjatande om nu för tiden. Nu skall jag jobba.

Jag sitter och programmerar hela dagen.  Det flyter på och jag mår som bäst. Ute regnar det, spöregnar och det gör inte min belägenhet sämre. Det är iof kallt så jag får hjälpa till med ett element. Mina vedkaminer står här fortfarande oinstallerade.  Kommer jag någonsin ha råd att installera dem? Ja man får hoppas det. Men det är som det är. Man får stå ut med det. Det är klart att det är lätt att misströsta ibland. Varför arbeta vidare om man inte ser framgång. Bara galningar går vidare och det gör mig alltså till en galning. Men det visste väl alla redan inklusive jag.

En liknande företag som vårt med ett skitprotokoll, ja ett riktigt hjärndött protokoll, blir uppköpta av Samsung för 200 miljoner dollar förra veckan. 200 * 6,7 = 1340 miljoner. Det skulle såklart ha suttit fint här med. Men summorna är såklart så skrattretande för det det betalats ut för att man bara kan fortsätt att garva här på kontoret. Men det fungerar ju sådär och vi galningar inbillar ju oss alltid att vår egen lösning är den bästa. Ja konstigt vore det ju liksom annars. Men en del behöver ju tänka förstås för att förstå det. Galna genier och så. Men det finns vi andra envisa vanliga också. Måhända galningar i mångas ögon vi också då alltså men envisa för det, och vi behövs, för annars händer inte ett skit på utvecklingsfronten. Det är sällan uppfinnarna som tar kulorna.

Men om man då skall leka med vad man skulle gjort om man fick en miljard bara sådär inbetalt på sitt konto. Först skulle man kanske ägna tid åt att  bara titta, räkna och studera alla de där nollorna. Logga in på internetbanken och bländas av dem ungefär som man gör av motsvarande nollor – i form av ingenjörer – på det där företaget Samsung köpte då förra veckan alltså. Sen skulle man kanske inse att man kunde köpa en Ferrari eller nått sånt där vrålande om man nu ville. Nöja sig med det.  Renaulten snurrar än, men kanske borde man byta kamrem och köpa vinterdäck och ta en rekond. Men en ny bärbar, installera kaminen och nån mille till barnen skulle man kanske ordna med ganska direkt. Nya strumpor och kalsingar likaså. Frugan skulle säkert behöva lite kläder hon också. Men sen då? Vi har ju liksom allt redan. Vi är inte som de där som saknar allt. Ny gitarr? Varför det när man har en. Nytt hus när det här fungerar ganska bra. Allt skulle sannolikt bli precis som vanligt. I alla fall om man nu fick jobba vidare. Jag gör ju redan det jag vill liksom. Så man fick väl skicka iväg de där pengarna någonstans så att de gjorde nytta. Fanns nog ingen annan utväg om man ville få arbetsro.

Slutsatsen är alltså att det liksom är lika bra att man inte får 200 miljoner dollar inbetalt på sitt konto. Det blir bara problem som tar en massa tid från det man egentligen vill göra. Andra kan oroa sig över de där pengarna man inte har och sen deras förräntning när man har dem. Jag tror vi har det bäst utan dem. Ganska säker på det.