Month: August 2014

Riktigt vill det säg nu inte ikväll där i studion. Elaka tungor må säga att det alltid är så men vad bryr jag mig om sådana. Jag är van både tungotalande fån “de där” –  jag inte Edsbybo – och att det inte vill sig. Det är bara så det är ibland. Det kommer och det går och den där gröten som flyter runt i universum pulserar ibland utom räckhåll för ocoola gubbar. Jag kan acceptera det. Lillkatten vill gå ut från kontor och studio. Ja det skramlar också i katters öron. Jag beviljar utträde.  Jag lägger klart den där gitarren och skiter i baspålägget. det får bli en annan dag. Eller kanske senare. Istället sitter jag här och skriver ord. De är som vanligt inget annat. Bara ord utskickade för att aldrig återvända igen in i ocool gubbes huvud. Musiken kan jag ibland återvända till. Som en narcissistisk eftergift till den där inne som faktiskt kan tycka om den som är jag. Men inte orden. Inte heller radio. Jag kan aldrig läsa igen eller lyssna igen på det. A L D R I G ! ! !

Prylgalningarna samlar förstautgåvor av böcker och orginalrepade vinylskivor för att de är just prylgalningar. Vinylskivor kan duga nyproducerade också om man vill vara cool men inte är det. Man är egentligen inte intresserad av orden eller musiken såklart. Man tycker rätt och äger för att äga eftersom det är det näst bästa efter att känna de rätta. Att namedroppa sig upp på höjdernas höjder slår varje egen gärning och selfies på väggen med rätt personer får likasinnade att falla på knä i avgrundsdjupa ångestattacker av just avund. Men vi behöver alla våra nappar för att inte falla i gråt. Har inte också jag mina. Fast inte när det gäller musiken, böckerna och filmerna ändå. Åtminstone där är jag fri. Men jag tänker inte sätta mig på de höga hästarnas tron för det. Andra sätter mig där så gärna. Det är så lätt att överföra sina egna misslyckande i andra och låta dem ta skulden istället för att själv stå en stund i stupstocken. Inte ens där kan jag såklart själv svära mig fri.

Jag skulle så lätt ha kunnat tagit till mig drogerna som en väg att ta mig framåt som andra kamrater från förr tog som utväg när livet krävde allvar av dem. Fuskat, tagit den enklaste genvägen. I alla fall är det så jag ser på det. Men visst jag vet ju att man alltid betalar samma pris antingen man tar genvägarna eller inte. Men jag har aldrig tyckt om att bli packad. Jo, det duger som reset. Men gillar inte när hjärnan lossnar. Jovisst det lugna avspända efter en whisky gillar jag men inte lossnandet från verkligheten. Jag är tillräckligt utflippad i huvudet utan kokain och LSD. Flummig utan  tetrahydrocannabinol det vet alla som känt mig. Jag känner tillräckligt många som är självutnämnda genier påhejade i sin upphöjdhet endast av THC. Men man väljer sitt liv. Man väljer sina skygglappar. Man väljer sina sätt att fly. Det kan jag inte klaga på. I alla fall man respekterar mig för mina flyktvägar. En kanelbulle för mycket. Knark för tjocka ocoola gubbar. Lagligt dessutom men knappast nyttigare. Kanelbulle och whisky när det är fest är hur patetiskt som helt. Det är inget för rockhjältar liksom. Tur man är ocool gubbe då.

Imorgon tillverkningsdag. Löda, löda, löda tills lungorna är fulla av lödrök. Droger det med såklart. Men glädjen finns där. Men vad jag egentligen skulle behöva – mer än en löddag – är en PT. En som aldrig släppte taget, tvingade mig in i en sån där maskin också de dagar jag ville kasta mig på soffan och ta mig iväg från Lo(o)s och livet med en bok som flyktverktyg. Få mig att svettas, utveckla muskler och till slut motvilligt må bra. Sänka blodtrycket, minska pulsen och öka det desperata för att ge sig ut på manbarhetsproverna, köra klassikern, springa maraton och visa att jag är en riktig man. En att räkna med. Hålla mig på armslängds avstånd från hjärtattackerna, de som är dödligare när man bor såhär, långt borta från räddarna. Men det är där det alltid fallerar. Vill man egentligen leva längre än den tid han/hon/det/gud och jag kom överens om den gången.

“Du lever tills du dör.”
“OK. Jag lever tills jag dör. Men inte längre, lova!”
“Jag lovar.”

En kanelbulle för mycket, kan det vara att fuska på samma sätt som en överdos? Nä inte va? Vi skiter i det där med PT också. Det är som det är. Man lever tills man dör. Också som den man blev. Lite amen över det om man tänker efter.

Det är tystnaden, jag glömmer det ibland. Men idag står det fullständigt klart för mig varför jag bor här mitt ute i ingenstans, granne med helvetet, Dalarna och Jämtland. Ja, vi har nyss besökt lill-helvetet utan att hitta några bär, tagit en kaffe på lingonberget och skådat dalgången som till och med slår Voxnandalen här uppifrån, men här med dramatik istället för ren skönhet som där nere. Men det är först när vi kommer till den där källan, den som porlande och vild trycker upp ur marken vid kanten av den längsta sjön i hela världen som jag fattar det. Jag sitter där på stenen vid vattnet. Det är vindstilla. Skräddare far fram som skridskoåkare på ytan. Mängder av dem som jagar det skräddare jagar. Det finns inga ljud här. Skräddare rör sig ljudlöst över vattenytan. Ingen vind. Inga fåglar hörs. Ja, utom inledningsvis då en korp som flyger nära oss för att kolla in vilka vi är som besöker hans marker. Inga att bry sig om tycks han snabbt komma fram till och flyger med vingar som frasar längre in i skogen. Det är så tyst att jag hör blodet som far genom mina vener när jag sitter där. Hjärtslag som dunkar som baskaggar. Inte ett endaste annat ljud hörs. Ingen bryr sig om att jag ens sitter här och jag skulle lika gärna kunnat sitta spritt språngande naken på den här stenen som vilken näck som helst.

Jag har behov av det där. Det är bara så. Den totalt tystnaden är en livsviktig del av mitt liv. Min själ kräver just det ibland för att klara sig helskinnad igenom allt den får vara med om annars. Måste ha vissa procent och skålpund tystnad för att ta sig framåt. Här omkring mig finns det. Man kan bara sitta där och kropp och själ liksom bara suger åt sig kraft, som kopplad till en batteriladdare inkopplad till kärnkraft och forsars kraft sipprande ur två hål i väggen. Faktum är att kunde jag och fick jag välja så skulle jag helst bo såhär, lång ute där inga lampor störde natten så att stjärnhimlen verkligen syntes och där det bara är de naturliga ljuden som hörs. Om jag kunde. Om det fanns en sådan plats för oss. Här där vi sitter nu finns ingen mottagning alls på mobilen. Vid lill-helvetet var det bättre mottagning än vi har hemma. Med 4G så kan man sitta nästan var som helst numera och ändå vara med i världen. Nissar som jag skiter i annan infrastruktur än kommunikationen. Att ambulansen inte når oss när hjärtat stannar kan vi leva med.

Karin sitter i tystnaden bredvid på mig på en annan sten. Min kärlek. Det är också tydligare såhär i tystnaden. Vi behöver inte alltid prata. Vet att vi också i tystnaden har sammanflätade själar. Hon valde mig när jag inte ville ha någon. Jag är glad för det. Att hon höll fast. Inte gav upp. Hon är seg och envis den där. Nu har vi nästan delat ett helt liv.

Vi sitter där en stund. Bär hittar vi inga. Det spelar ingen roll. Att dricka kaffe ute i det fria och sen få sitta i detta magnifika tysta räcker så bra. Jodå jag älskar London, New York och Stockholm också. Jag behöver verkligen båda. På samma sätt som jag läser de höga och de låga bland författare och lyssnar på den höga och låga inom musiken. Jag rör mig fritt och fullt i hela det där spektrat precis som ett barn – ja jag är nog en naiv själ men vill icke vara annat.  Det är ändå  just hit till tystnaden jag återvänder som en slags ground zero och till en plats som för mig “är på riktigt”. Som fysiker vet jag ju att allt ändå bara är tomrum. Det är växelverkan som gör att jag kan sitta här på stenen. Men tingen jag ser omkring mig är bara illusioner skapade av våra ögons och våra hjärnors begränsningar. Tystnaden den är på riktigt.

Vi har fått ställa bilen en bit bort. Det har blåst ordentligt här nyligen för det ligger flera träd över vägen och i skogen är det massor av nedblåsta träd. De björkar som ligger ner har löven gröna och fina fortfarande så det kan inte vara så länge sedan. Men vindarna vid åskväder sliter och rycker som stormarna. Här har nog en tornado dragit fram född av torsstädet där uppe som suger som en gud i ett sugrör sugande i sig det götta här nerifrån. Men det är en skön promenad även om vissa träd som hänger över vägen inte kanske riktigt tänker fortsätta att hänga. I bilen bestämmer vi oss för att ge upp för idag. Det är ändå sent. Vi åker hem.

Vi åker förbi Västersjön.  Det är ett paradis det här också. Ett år en midsommaraftonsnatt trampade sonen igenom ekan när vi var mitt ute på den där sjön. Vattnet forsade in. Men vi tog oss i land ösandes och roendes för livet. Jag som var så glad åt den där ekan. Den som jag så gärna ville ha men som brorsan så konstig oargumenterandes inte vill ha efter farsan. Den natten fattade jag såklart varför. Vi har aldrig varit riktiga bröder min bror och jag.

Stärkt efter en dag ute i den riktiga världen sitter jag så på kontoret igen. Här inne är låtsasvärlden. Efter en sådan här dag vet jag ju att det är så. Det är bra. Jag behöver den påminnelsen ibland. Ibland förleds jag att tro att någonting endaste enda som jag gör här inne har ett värde och är på riktigt. Men så är det inte. De där skräddarna som med vattnets ytkraft susade fram på vattenytan idag är på riktigt, tystnaden är det, den metallicblå sländan som nyfiket svepte fram som en helikopter mellan stenarena där vi satt  är på riktigt lika så.  Dragonfly för att den såg dinosarier en gång i tiden. Vi har inget att sätta emot med våra trehundratusen år vi människor. Inte ett endaste endaste lilla skit har vi sett än. Men att uppskatta tystnaden är i alla fall en liten bit på vägen mot den där förståelsen. Det lilla får vara gott nog ibland.

Nu skulle man vara laddad för att åka på Packets sista Hälsingespelning. Men det får vara. Har inte råd. Eller orkar inte. Eller båda.

Natt, ja i alla fall om man är i min ålder. Den kommer tidigare och tidigare. För den som är yngre eller bara packad så tar det några timmar till.  Har sett ännu en fransk film ikväll. De haglar över oss just nu och man undrar var de varit tidigare. Fulnedladdning är grejen. Man hittar så mycket nytt. Tänk så oerhört mycket bra film det måste göras i Europa. Men de flesta Européer, sådana som jag, får inte ens reda på att de finns. De når liksom inte fram. JAG VILL ha ett Spotify för film, där JAG väljer, inte andra. Netflix i all ära men det är bara ett skämt det där.

Genom åren har jag lärt mig att de som låter sig föras bakom ljuset är de människor jag tycker bäst om.  För det är just de som ger sig hän fullständigt. De som vill att det skall vara sant och ni, ni de där som är så rädda för att bli lurade eller förda bakom ljuset. Ni som går miste om så mycket skönhet och härligt för att ni är så rädda, tveksamma och försiktiga är det bara synd om. För visst är de avundsamma de som tror på drömmarna och att saker är möjliga. De som återskapar världen. För mig är det alltid hatten av för alla er som tror på drömmarna. För tror man på dem, vågar man sträcka ut och släppa alla tvivel, så blir också de där drömmarna sanna till slut. Den som är rädd för att bli lurad kommer aldrig ens nära känslan av att drömma om något vacker. Halva grejen är ändå drömmen och längtan, ja eller kanske ännu mer, ja helt säkert ännu mer. Så skål på er ni som tror också på det som kanske inte alltid är sant. Världen är ett bättre ställe med er i den och jag skulle inte vilja leva i en värld där ni inte finns. Så alltså, tack för att ni finns. Vi som berättar historierna skulle nämligen inte heller behövas i en värld där ni inte fanns..

Igår blev det klart. I vår flyttar vi från Lo(o)s ner till Italien och en liten by som heter Procida och ligger på en ö utanför Neapel. Det är det rosa huset på bilden. Vi fick det väldigt billigt eftersom en faster till Karin tidigare bott där och nu bestämt sig för att flytta hem eftersom hon känner sig krasslig. Hon har varken familj eller barn längre och tänkte att det skulle passa oss. Eftersom priset mest var symboliskt så var det egentligen bara att slå till. Jag kommer såklart att fortsätta programmera både eget och på uppdrag och Karin kommer att ägna sig helt åt sin konstnärliga verksamhet och sina tavlor. Gott liv alltså.

Hörande till huset är en ekologisk citronodling, den ligger på gångavstånd från huset och ger väl en fem eller sex ton citroner om året. Inget att leva på alltså. Men dit tänker jag ta vårt eget citronträd och släppa det fritt i ett hörn av odlingen. Det som står fången i vårt bibliotek nu. Vårt är ju inte ympat, de som växer på plantagen är egentligen apelsinträd med påympande citronkvistar. Det är så det fungerar. Så plantageägare blir man ju också då.

Så nu väntar en vinter av hårt pluggande av Italienska så att vi i alla fall klarar oss hjälpligt. Sen skall huset här säljas. Men det har ju inget egentligt värde så jag tänkte lägga ut det på Tradera och sätta utropspriset till en krona (och då ingår kontor, studioutrustning (en gitarr spar jag) och det mesta av möblerna plus ett bibliotek fullt med böcker). Någon galen människa borde det väl finnas som vill ta över huset på kullen också och fortsätta livet här.

Elton har ett hus en femton mil norrut så det blir enklare att träffa honom också i fortsättningen. Han jublade av glädje när jag berättade. Hans hus är såklart några dimensioner större och lyxigare men ändå liksom. Så första april nästa år borde vi vara installerade där nere i Italien på en ny kulle.

Trött och eländig ramlade jag in på kontoret i morse. Det är fortfarande något i kroppen. Något som är värre än gammeln. Fram till elvatiden går det sådär segt som resten av veckan har gjort, men sen händer det något.  Några franska gossar vill ha GUID’s och har en fråga och när jag tittar på svaret på den så åker jag tjoff in i koden och är därmed räddad. Resten av dan är ett under i programmeringsglädje. Som jag längtat dir.

Så nu tolv timmar senare börjar jag känna efter igen och nog är det där tröttande kvar i kroppen och till det adderat tolv timmars koncentration. Ja nästan tolv i alla fall. Men det har varit en bra dag.  Som det alltid är när jag kan åka in i det tekniska och glömsk av allt röra mig där inne. Visst jag kan skriva och få samma känsla eller sitta och musicera och vara i samma tillstånd. Eller bara sitta på en klippa ute i havsbandet eller på ett berg ensam i skogen. Bara man åker in i det där och ger sig hän på riktigt. Men nu är jag alltså trött. God natt!