Month: August 2014

Strumpor på. Första gången sedan kallperioden kring midsommar. Tvekar lite innan jag drar på dem, men vet ju att sitter jag där stilla på mitt kontor en sådan här morgon så fryser jag snart. Men det är förhoppningsvis bara morgondimmor det där som hänger amerikanskt söderskt fuktdrypande i luften där ute. Förhoppningsvis jagar solen bort allt  det där efter hand som dagen går och då åker strumporna snabbt av igen. Man vill hålla ett fast grepp i sommaren än ett tag. Fötter utan strumpor kan enkelt och självklart hjälpa till med det.

Ibland känns det som om man skulle vilja ta upp den laddade revolvern ur lådan, stoppa den i munnen och trycka av. Som Hans Lidman. Igår kväll kändes det sådär. Det är segt, jag är trött, borde sitta i en Italiensk liten by och samla tankarna som någon på fejjan skrev att hon gjorde igår. Men det ser såklart inte ut sådär för mig. Vila och hämta hem belöningar är väl inte min grej. Dragspelarens farsa fäste ett gäng dynamitgubbar kring kroppen, gick ut i skogen, till bäcken, och tuttade på. Det är också ett värdigt och mäktigt farväl tycker jag. Och kanske hade jag gett upp för länge sedan jag med, men så bestämde jag mig den där kvällen för så länge sedan. Jag lever tills det tar slut. Så var det tvunget att bli. Inte långt kvar ändå nu. Så revolvern får ligga kvar i lådan. Den som Hans Lidman inte kunde motstå som en väg ut. Också han satt där ensam i utanförskap. Dynamiten ja, den ligger också där den ligger. Arvtagare får väl skeppa den till en polisstation som vederbörligen får utrymmas. Poliser är inte så tuffa längre. Om de inte har att göra med fyllon eller handikappade då såklart. Men tre ton bergssprängardynamit smäller inte av bara sådär. Den blev ju till en succé för att den var säker. Men i soptunnan skulle det ju kunna göra skada. När den körs in i vämeverket i Bollnäs.Ingen skulle fatta vad som hände och det skulle bli rubriker. Bättre att smällas av då en kall novembernatt när man fyller år. Men katterna är så skotträdda. Synd det. Så den får nog ligga.

Just nu känns det som om packet får vara på lördag. Jag visste det. Bekvämlighetsflagg är hissad. Men vad i helvete skall jag dit och göra. Det finns för många jag en gång kände där och som jag inte längre känner. De är packade – jag är inte det. Orkar inte med det där.  Inte längre. Behöver Italienska byar som sagt. För att samla mig. Platser där jag inte känner en enda kotte och där det är svårt och oförutsägbart inte så jävla lätt och enkelt. Hatar Småstadslivsmentaliteten och dess efterföljare. Vi pratar om film och teatergänget här alltså. Det finns bara en omogen nollställd humor i det där. Orkar inte med det. Tar upp revolvern om jag ens måste tänker vidare på skiten. Ändå så måste ju folk få gilla vad de vill. Vi är olika, gillar olika, och nog fan är det bra. Jag kan bara välja bort det jag inte gillar. Inte välja åt andra. Fast man vet inte. Packet är väl lyssningsvärda och poeten säger att jag kommer att ångra mig. Vad poeter vanligtvis inte vet är att jag sällan gör det. Står mitt kast. Jag har tagit tillräckligt många dåliga beslut för att ha hunnit lära mig att ångra sig har man inget för. Men vad vet upphöjda om det. Inte ett smack. De lever i en annan värld och surfar ut på turnéer som tröstar för stunden. Känner att de är älskade de där veckorna. Sen när den är slut så sitter de också där i den stora tomheten med revolvern i näven. Allt blev bara mer tomhet och värre. Tänk på det när du ropar in den där artisten för tredje gången nästa gig du är på. Hen får betala med det svartaste svarta senare, det behöver inte du. Fast det borde såklart vara tvärt om. Men det är inte tvärt om. Jämvikt.

Högar av jobb ligger här och väntar framför mig. Vi borde vara hundra personer som jobbade med det här, men det är bara jag. Jag orkar inte ens ta striderna längre. Orkar inte förklara för dem som inte fattar. Men jag jobbar på. Först idag skall jag hjälpa en Parisare att komma igång. Man använder mycket tid till att hjälpa människor i open source världen. Eftersom man fritt ger bort sitt jobb i svett och tårar så förväntas man också såklart hjälpa till gratis. Helst snabbt. Ta inte ge är devisen för nästan alla. Åtminstone har jag gett mer än jag tagit. Det kan ingen ta ifrån mig. Inte det, men det mesta annat såklart.

Bäst att ta tag i allt. Skall man äta en elefant får man ta en tugga i taget. Helvete vad många år jag tuggat på nu och det där jag äter på ser fortfarande ut som en elefant. Det syns inte ens att jag ätit. Jo på MIN mage såklart. Hur som helst kan jag inte låta bli att le lite när jag tar tekoppen och kliver in på kontoret. Här mår jag ändå som bäst, Nu gör vi en torsdag av den här dagen. Jobbar fram solen och sommaren igen.

Det är lite höstkänning i luften idag. Eller kanske snarare den där skolstartssommarkänslan. Egentligen har jag inte haft någon sådan känsla förrän när jag som tjugotvååring reste ner till en ny värld och ett tekniskt gymnasium för att ta igen allt det där jag sket i för att bli rockstjärna. Det var ingen bitter man som åkte iväg till Katrineholm en Söndag och lämnade det gamla livet bakom sig. Nervös kanske, men mest sugen på att testa ett nytt liv. För egentligen hade jag ingen aning om jag skulle klara det där. Läsa på en teknisk linje dessutom och i en takt som var ett normalt gymnasieår på en termin. I och för sig mjukstartade jag med en preparandtermin där jag repeterade gammalt, men ändå. Man skulle bli tvungen att plugga. Det skulle bli hårt det visste jag ju. Vinna eller försvinna.  De första veckorna var precis såhär vädermässigt. Kalla fuktiga mornar och sen en varm och skön eftermiddag med en speciell hög luft. Det var så det var när jag gick där till skolan den första dagen. Livrädd. Och när jag gick hem på eftermiddagen. Lika livrädd. Alla på fabriken´i Edsbyn  hade ju berättat om alla som hade försökt före mig och blivit tokiga och galna och inlåsta. Skulle det bli så för mig också?

Men allt det där gick bra såklart. Det var ingen konst någonting. Uppsatserna lästes upp för klassen. Jag fick fyror och femmor i det mesta, jag som var van ettor och tvåor. En fantastisk litteraturhistoriefröken öppnade upp skönlitteraturen för mig på riktigt. Nähä, Strindberg fungerade inte. Men ta den här då. “Zen och konsten att sköta en motorcykel” som hon varsamt placerade i min hand. Ja den gillade jag. Prova den här också då och så fortsatte det. Jag blev lyssnad på som om mina ord betydde något och det var en obeskrivlig känsla. Aldrig skulle jag sluta läsa efter det.

Matematikläraren och tillika fysikläraren förändrade mitt liv. Jag kom dit för att jag skulle bli  ljudtekniker. En naturlig fortsättning för alla oss som ville bli rockstjärnor och återvända hem i limousine men som inte blev det. Detta faktum gäller nu ändå de flesta av oss som närt sådana drömmar. Men jag fick lära mig elementära saker om elektroner och atomer och molekyler och att det fanns universitet där man kunde få lära sig mer om allt det där. Att en sådan som jag också mycket väl kunde läsa på sådana ställen. Det var inte alls som på fabriken. Här tyckte de att man såklart skulle söka. Trodde att man skulle fixa det. Borde söka för att man var bra. Ta ett till steg till. Lära mer av de bästa. Försöka förstå universum och han/hon/det/gud.

Så efter två år när slutbetyget var utskrivet och ansökan skickad till Uppsala Universitetoch den fysikaliska institutionen – intagningspoängen var höga –  så vandrade jag ensam hem från den där skolan. Studentfester var det inte tal om. Vi hämtade betygen – som var bra – och sen kramades vi och skingrades. Lägenheten var uppsagd. Det var antingen hem jag skulle flytta eller till Uppsala. Som vanligt satsades allt på ett kort. Och så kom det där brevet. Intagningsbeskedet. Jag verkligen darrade när jag öppnade det. Vad stod det? Vad stod det? Jag hittade inte först. Men såg sen att jag var antagen. Jag skulle få plugga på universitet. Det var så mycket FUCK YOU mot alla som försökt hålla mig tillbaks som det överhuvudtaget var möjligt. Pengar hade jag inte så mycket så jag firade med två guldnougat i ella ensamhet. Packade sedan ihop grejerna i lägenheten. Skickade hem det mesta med farsan. Fixade ett rum i Eskilstuna och jobbade med kemisk analys på vattenverket en sommar. Och sen tog också det slut och jag tog tåget upp mot Uppsala. Just det tåget rasslade till där på vägen upp mot lärdomsstaden. Knappt märkbart där jag satt. Sen nödbromsade det allt vad det kunde. Vi hade krockat med en bil och två unga människor dog där den dan. För mig började livet. Det som aldrig har varit rättvist.

Året var 1980 och det var åter sådana där skolstartssommardagar. De fyra åren i Uppsala är en annan historia. Upp till den här punkten hade jag blivit vegetarian.  Hade jag inte alltid varit det egentligen?  Det behövdes bara andra som var det för att jag skulle förstå. Lärt mig att det finns datorer. Jag hade börjat förstå att politik verkligen handlade om oss människor och de liv vill leva. Att det betydde något. Att man skall säga ifrån och jobba för förändring. Ta upp de knutna händerna ur fickorna. Men en lärdom jag fick överskuggar allt det där.  Nämligen den att en engagerad lärare – eller annan människa för den delen – kan förändra liv. Jodå, jodå, jag har också haft alla de där lärarna som inte borde sitta där. Som mekaniskt och uttröttade låter sina lektioner gå framåt, de som plockar bort viljan och lusten att lära istället för att föda den. Men de har ändå betytt så oändligt mycket mindre än de lärare som har väckt lust, pushat slumrande förmågor och skapat intresse för nya saker man kanske inte ens var medveten om existerade. De har ju förändrat liv. I alla fall mitt. Hur tackar man för det? Jag skulle vilja ta dem var och en i hand och kyssa deras fötter. Ja verkligen. Jag menar det. De är i alla fall de människor som radikalast och mest omvälvande möblerat om i mitt liv och gjort det på ett bra sätt. Format mig till den människa jag är idag. Pushat mig till att våga ta stegen. Finns det något som kan vara viktigare för en människa som mig som inte hadde det där i min omgivning. Knappast.

Jag har själv varit lärare själv sedan dess i olika perioder. Som en födkrok som blev något mer. Efter det har fått brev där en gammal elev skriver att han valde en speciell väg pga av mina lektioner. Eller brevet från henne som skrev att hon reste ut i världen och stannat där för att jag sagt något under ett samtal. Eller hon som tog över det där företaget för att vi pratat om att våga och att det faktiskt inte är så farligt att misslyckas. Räckan är lång av all feedback jag fått och tacksamt tagit mot. Och då förstår jag. Man får belöningarna som lärare också. Inte av att folk säger att man var den bästa lärare de haft utan av att se gamla elever göra val som de inte skulle gjort om man inte fanns. Då vet jag att jag betalt tillbaks i alla fall en del av det jag en gång själv fick. Men jag kommer ändå alltid vara oändligt tacksam för det de gav mig, mina gamla lärare. Mitt liv skulle ha varit mycket fattigare om de inte funnits.

Jag råkar ta en bild på mitt hårfäste när jag skall ta en selfie på mig och min katt som är kärvänlig som vanligt idag när hon får komma in på kontoret. Helvete! Det är en hög panna man har numera och med glesheten hos de strån som finns kvar där framme så verkar den där pannan vara på väg att bli ännu högre. Jag håller på att bli flintis som farsan. Ja han var det före trettio men i alla fall. Sen är det inte bara ögonbrynen som är gråa längre. Hela huvudet grånar. Notera också mitt tredje öga. Utväxten där mellan ögonbrynen. Med den där saken ser jag om de jag möter är vänligt sinnade eller inte.  Jodå, det är sant. Slår aldrig fel. Får för sig att blöda ymnigt också ibland. Då när det är riktiga idioter i närheten. RIKTIGA idioter alltså, ja ni känner dem. Då får man gömma sig på närmaste toalett eller garderob och torka  bort blodet och sen ge sig iväg fort utav bara helvete därifrån. Men en gammelgrej det där också. Vem har inte sett gamla gummor med vårtor på näsan. Gubbar som jag har dem i pannan. I min släkt i alla fall.

Man börjar alltså bli gammal. Det där såhär man upptäcker det. På slump liksom. Visst det gör lite ont här och var också, speciellt på morgnarna, men i det mesta annat känns det ingen skillnad från när jag var tjugotvå. Tjugotvå är nämligen åldern i mitt liv när jag blev vuxen. Mycket har inte hänt sedan dess egentligen åldersmässigt inuti mitt huvud. Jag stannade där. Primetime. Det är bara träden som blivit större och högre och tjockare  och alla kamrater från förr som börjat se ut som pensionärer. I spegeln är man ju fortfarande hur snygg som helst. Eller om jag skall vara ärlig, ser ut som förr. Man skall inte överdriva. Inte ens i sin egen blogg.  Men faktum kvarstår, där har liksom inget förändrats nämnvärt genom åren. ja ok lite tjockare, eller mycket tjockare men annars…

Men så ser man då en bild på sig själv ibland och anar att det där man ser om morgonen handlar en hel del om blindhet för sin egen förändring, fördelaktigt ljus och att man börjar se dåligt på riktigt. Sanningen är att man själv ser ut som den där pensionären som ens kompisar ser ut som. Att de ser på en själv som man ser på dem. Det där att man själv såg så mycket yngre ut än sina kompisar kan man bara glömma och sätt in på kontot vanföreställningar. Gammeln har fångat in en. Här ifrån är det bara degenerering det handlar om. Man kan reagera med panik här. Färga håret eller skaffa tupé. Skaffa PT som pressar en genom hårda veckopass mot ungdomlig kropp. Upp med skjortan i bröstet. Häng på med lite guld. Le mot de unga flickorna. Desperat försöka få någon slags respons. Be om den om allt det där inte hjälper. Eller köpa sportbil.

Eller också skiter man i allt det där. Inser vad man är. Njuter av att man levt ett liv. Den där kulan man har, har ju kostar någon spänn ändå få till och nog har många av de där hårstråna på huvudet kliats bort när man funderat på lösningar på problem som inte haft allt för enkla lösningar. Och fast än det är jävligt svårt att hitta alla namn där i huvudet så fungerar det faktiskt ganska bra med de där programmeringsgrejerna. Man får liksom  välja vilka vägar man håller öppna och vilka man stänger där inne i minnet. Det går inte att hålla allt igång. Visst fan är det tråkigt att inte orka lika mycket längre. Men det finns ändå så många unga som orkar mindre så varför skall man vara ledsen för det. Helt slut är man ju inte. Sen möter man ju människor ibland som känns så jävla gamla. Som mannen i lärarrummet i Gävle, han från Sundsvall, jag trodde han hade ett år kvar till pensionen men han var några år yngre än mig. Allt sitter inte i grått tunt hår och årsringar heller. Sen kanske man ändå bara är som den där mannen själv också i andras ögon. Man är lättlurad när det gäller sin självbild.

Och tänk så mycket det har varit som man ville bli. Fotograf, rockstjärna, stor fysiker, miljardär. Man har gett upp, gjort fel och gått hem så många gånger att några gånger till inte spelar någon roll. Ändå sitter man här och det är snart 2015. Jag minns ännu när jag tyckte att 2000 fanns i en oändligt avlägsen framtid. Nu har man passerat den där avlägsna framtiden med nästan femton år. Visst börjar det kännas som om tiden är utmätt. Med lite tur ser man 2020, men ännu mer tur 2030, men 2040 njaee… Och så har man då en sån jävla massa saker att göra. Man borde få klart en hel hög med grejer. Eller göra några lite nya saker. Skriva en bok. Göra några nya album. Men det är i just det jag känner frid och slipper de större åldersnojorna. Kanske delvis också för att jag aldrig var den där hunken. Det är nog svårare för dem. Det är jag säker på. Men framförallt, jag lever, har kul varje dag. Där finns det. Det finns lite liv kvar i gubben. Ja, det där är ju sett ur en personlig synvinkel såklart också. Andra må tycka annat och måste ju få göra det. För mig handlar det bara om att fortsätta att förverkliga det som är jag.

Men visst har man kommit i den där åldern när det är dags att få ordning på sina affärer. Skriva testamente. Det läkaren brukar säga till någon som får beskedet om en svår sjukdom. Två kamrater som definitivt inte borde vara döda är det. Några andra försvann ännu tidigare. Man kan vara på tur eller också är det någon annan. Det där vet man inte och tur är väl det. Men det kommer och man får alltså leva som om det kommer. Man får försöka göra allt det där man vill nu alltså. Annars hinner man inte med. Inte sätta sig och vänta på att dö. Nej. Köra på. Det är nu det skall resas och levas och göras musik och skrivas ord och programkod hela vägen in och ut över stupet. Har jag något av det där rullandes i mitt huvud när jag går så är allt OK. Så är det bara. Men hela vägen dit tänker jag leva utan att be om förlåt.