Ibland räcker det inte med “hemma”, man måste ge sig iväg. En del av mina vänner drar utomlands, andra åker på turné, åter andra lastar husbilen och far mot nya mål. Sommarstugan, segelbåten är flyktställen för de övriga jag kallar mina vänner. Ibland sitter man alltså fast om man inte har de där möjligheterna till flykt. Men kommer längtan efter Frankrike över en och man inte har någon möjlighet att själv transportera sig dit så måste man ju ändå hitta på något. Vi ställer alltså turen till Järsvö och Creperiet. Får vi inte Frankrike på riktigt så vill vi alla fall ha Galetter och få säga “bon” och “merci”. Är man då i Järvsö dessutom så får det bli en Jävsö Galette och det är såklart särdeles passande när den är vegetarisk och ingredienserna i den är från närliggande gårdar i Järvsö. Bon, bon kan man liksom inte låta bli att säga när man ser den och när man ätit en bit så mumlas det definitivt très bon där vid bordet. Det är fullt på creperiet. Man borde dra in mellan tjugo och trettio tusen på en dag räknar min skadade hjärna ut. Men servitriserna ser inte glada ut. En verkar vilja gå hem NU och hon suckar lite i smyg när jag inte ser det. Det är något här som inte är bra. Är chefen för hård? Eller efterapar de bara de Parisiska servitriserna? Jag vet inte, känner ingen här men våra galetter är goda och nog vill man gärna ha en sådan där efterrättssak med jordgubbar också men någon slags självbehärskning får man ändå ha så vi säger merci och drar vidare, mätta och belåtna kan tilläggas.
Det är kust vi vill ha, förutom lite Fransk känsla. Så vi styr mot havet. Men nedkomna till Hudiksvall så suger det i kaffetarmen och Dackås konditori får därför också ett bidrag till dagskassan från oss skogsbor. Vi är inte bortskämda med att sitta på en trottoar i solskenet med mängder av människor som passerar och där dricka vår capuccino – som är särdeles god här – och vi sitter där och ser på stadslivet i en stad som är riktigt, riktigt trevlig. Jag gillar det där att se på människor som är på väg hem och bort. Mitt huvud är funtat så att de fyller i historierna om de här människorna och jag kan sitta i timmar, säkert också dagar – har bara aldrig testat det – och studera dem alla och låta deras historia fylla min skadade hjärna. Men havet drar i oss, vi känner doften av det här. Pålandsvind. In i bilen och iväg efter en kort promenad genom Hudiksvall.
Hölick fyller mig med sitt eget slags energi sådär enkelt som man laddar sin telefon genom att stoppa i en usb-kontakten. Jag behöver bara lägga mig på den där släta solvarma klippan och ligga där en stund med måsarnas skrik i mina öron, vågornas plaskande mot klipporna och ljum vind genom håret, för att min laddmätare skall säga “full och laddad”. Jag får tröst också här. Är jag ledsen så är det antingen hit eller till Hylströmmen jag far. Båda ställena lyfter alla ledsamheter av mig och befriar ett tungt sinne så lätt och så enkelt som om sinnen med oro och sorg bara behöver bytas ut mot det här varma, sköna härliga som en flaska med grumligt vatten töms och fylls med klart.
Vi stannar några timmar. Det är underbart. Man är nästan alltid ensam här. Eller i alla fall är det aldrig så mycket människor så att det stör. Inte denna gång heller. Tack gode han/hon/det/gud för dessa smultronställen som läker min själ. Hur skulle det gå att leva utan dem.
Resan hem går lättare, som om det var en utförsbacke hela vägen fast än det fysikaliskt är tvärt om. Vi beställer pizzor att ta med oss, det är ju lillsemester, och de är goda tillsammans med ett glas rött vin när vi kommer hem, fast de måste värmas på som vanligt då, pizzorna. En skön dag, en skön helg och jag är liksom på banan igen efter en trött vecka.
Testa creperiet i Järvsö, ännu har ni en vecka på er.
