Day: 6 August 2014

Det är sådär augustimörkt. Min dag börjar gå mot sitt slut. Lillkatten jagar nattfjärilar där ute. Det ser roligt ut och en liten stund funderar jag på om jag inte skall ta och delta i den där jakten. Men jag ändrar mig. Fjärilsfångandet har alltid varit brorsans revir. Han måste få ha det för sig själv.

Vi är några som lägger ut en berättelse av en kvinna som var med om atombombsexplosionen över Hiroshima. Det är ju årsdag idag och vi bör aldrig glömma. Sven hittar den och hennes historia är verkligen läsvärd. Men på fejjan får man inga reaktioner på något sådant. Ingen orkar läsa. Det skall vara kattungar och gulligull där för att det skall delas och kommenteras. Jag blir så jävla förbannad och vill avsluta mitt konto genast. Varför skall man bry sig om ytligheten!? Varför i helvete ödsla tid på det där? Världen är full av idioter och på fejjan där sitter de/vi allihop. Men jag har blivit bättre på att bortse så jag lugnar mig efter en stund. I alla fall lite. Nej, det är knappast lönt att kasta pärlor till svin men man måste tänka att kanske kan en pärla någon enda liten gång, kanske på slump, träffa rätt. Så man skall väl inte ge sig fast än föraktet liksom väller upp inom en för de som kallar sig ens vänner, men som bryr sig mer om vem som vann den senaste fotbollsmatchen än om något som är viktigt och tar mer än tre sekunder att ta till sig.

Månen är på väg mot full där ute. Det regnar lite snyggt och försiktigt utanför fönstret här på kontoret så den syns bara inte, men den tionde skall den lysa med all kraft och vara sådär augustijättestor och mäktig som kräftskivor kräver. Men här intas inga kräftor. Vi får ha någon annan vegetarisk fest istället. Det går äta annat också såklart. Köttätare bara inbillar sig att det är köttet som är själva grejen för att de inte kan förändra sig. Inte vågar försöka med annat. Man märker snart att saker handlar väldigt lite om kött eller inte. Men just dem tänker jag inte bespotta. Jag kräver inte ens respekt för mitt eget val att inte äta kött. Jag sätter nämligen det egna ansvaret högt, lika högt som friheten att göra sina egna val. Döda en morot eller en älg, i slutänden är det ändå samma sak.

Men jag tänker gå och lägga mig nu när klockan är pass tolv. Borde inte det här bli min sista blogglänk på fejjan ändå? Jag har ju försökt stänga ner kontot förut men hamnat i de ensamma rummens förbannelse. Jag sitter så förbannat mycket tid själv ändå så jag behöver egentligen all den sociala interaktion jag kan få. Den utanför jobbet. Men hur mycket ytlighet skall man tåla för att få känna sig något lite delaktig i ett socialt sammanhang? Kanske är det bättre att käka sin frukost nere på Willmars eller sätta sig på bänken utanför ICA och ljuga en timme varje dag istället. Det där måste jag låta snurra i huvudet i natt. Men nu först en bra bok.  En ynnest är det att det finns bra böcker. Utan dem skulle jag ha gett upp för länge sedan i ren leda.

“Stena honom” skanderade folkmassan.  Rytmiskt skriker de orden om och om igen och de omgivande bergen hör, upprepar och förstärker dem för rättvisans skull och i sin uråldriga vishet sänder de dem sedan vidare till dalar som är granne med denna dal, och både de dalar som är mindre och de som är så mycket större och de som grönskar av blommor och har porlande klara bäckar hör och förskräcks. Bergens försöker att nå ut med galenskapens röst till världen så att någon, någon endaste enda som tror på sanningen och på sådant som är värt att tro på skall höra folkmassans ord och handla. Förhindra. Bejaka det som är viktigast av allt. Livet och det näst viktiga att få uttrycka sina åsikter och leva livet som man vill. Som den man är.

Om detta vet inte hopen av skanderande människor ett dugg. Hade de vetat så hade de i alla fall inte lyssnat. De har för länge sedan tillbakabildat förmågan att lyssna, låtit öronen växa in i hörselgångarna och täppa till dem för att istället låta läpparna växa utåt och bli stora så att de bildat megafonliknande uttryck där i ansiktet. Att prata, inte lyssna, det är vägen och det har människornas profeter länge nog föreläst om som den enda framkomliga vägen till Gud och den evinnerliga lyckan. “Ödsla inte tid på att lyssna och förstå” har profeterna i världens tempel förkunnat i årtionden nu så att orden blivit till sanningen. Den enda sanningen.

Så “stena honom” skanderar man, “STENA HONOM”,  och när väl akademiledamoten släppt repet och rört sig undan mannen som tänker själv  så böjer sig den förste i den skanderande hopen efter den första stenen och kastar den mot mannen. Stenen slår ner några meter framför den bundne. Han som tittar bort med stolt rak rygg. Inte uppåt mot gud som för att söka hjälp hos högre makter, utan mot skogen som växer på bergets sluttning. Skogen som varit hans hem. Skogen som är det sista han vill se. Skogen som var den enda som besvarade hans kärlek. Den andra stenen träffar honom i bröstet och knäcker ett revben och den får honom att en stund förlora kontakten med sin älskade skog. Men med den fria viljan stark inom sig fäster han åter blicken på den.  Den tredje stenen hamnar på den vänstra armen, den fjärde på huvudet och sen känner han inte alla de andra stenarna eftersom han faller ihop och förlorar medvetandet och gör det utan att stenar slutar att falla, de som hopen – som nu är märkligt tyst – kastar i sitt ursinniga raseri. De stenar som krossar, bryter, gör hål på mänsklig hud. De som till slut  ändar liv och tömmer levande på blod och hjärnsubstans. De som gör de kastande mätta på hämnden men hungriga på mat och dryck så att de måste lämna hopen en efter en för att fylla sina hungriga magar. De kastar de sista stenarna. Inte ifrån sig, utan mot den som lämnat livet, sen vandrar de i tystnad bort en efter en, tills det inte finns en hop längre. Tills bara den döde mannen ligger kvar på marken. Han som sär skrev för den fria viljans skull.