Day: 7 August 2014

Det är lite segt här idag och nu är det snart mat. Efter att ha ätit all medicin som frugan haft med sig så är jag inte direkt hungrig, inte frisk heller för den delen, men möjligen behöver den verka över natten. Vi får se imorgon. Nu är den stora frågan om man skall stiga upp på hästen igen efter nyhetstimmen (efter Alvedon påfyllning) eller om man skall spendera kvällen i soffan. Jag värdesätter ändå tanken att skall man falla så skall man fall på sin post, inte i en säng eller i en grön IKEA soffa. Men å andra sidan värdesatte farsan samma tankegångar men ändå låg han där till slut död och oandandes i tvsoffan. Får fundera på det där.

Pratar med Yngve i telefon på eftermiddagen. Vi har vandrat parallellt med varandra många år nu. Aldrig riktigt jobbat ihop men alltid nästan gjort det. Han är CAD personifierad och en man som alltid har bra idéer,  Gillar människor som har bra idéer (han har dessutom många andra bra företräden) och samtalet nu var såklart inget undantag. Idag hade han bra lösningar för offentliga toaletter. Världen skulle ha sett bättre ut om sådana som Ynge uppskattades efter förtjänst men tyvärr sitter det istället en massa idioter i vägen som  tror de är av samma kaliber som världens Yngvar, men som i själva verket inte ens når upp till knävecken på den riktige.  Han tipsar om Beatleskväll i Färila som jag skall titta närmare på. Musik gillar vi båda två.

Sture åker på sin sista resa genom Alfta idag. Det är såklart sorgligt men på något sätt härligt på samma gång. Han var nöjd med sitt liv. Precis sådär skall en del gå helt enkelt. Sådana som Sture. Det behövs liksom fanfarer,  Andra, sådana som mig, kan smyga iväg lite försiktigt genom bakdörren. Hur som helst har det varit för jäkla mycket död, sorg och elände nu ett tag. Men principen om jämvikt säger att liv nu alltså måste födas. Så jag förväntar mig att nytt liv och att ljuv glädje uppstår runt omkring mig den närmaste tiden. Kompenserar för sorgen och tårarna. Jag vet att det döda också vill att vi som lever skall leva.

Kopierar lite filmer till en sticka utifall jag inte orkar gå ner igen. Man får liksom förbereda sig.

Jag vaknar snurrig i huvudet. Inte sådär ohjälpligt inte-med-världen snurrig som är mitt normal tillstånd, nej snurrig, yr. Morgonkissen, vägen till toaletten, är en fylleresa och istället för att äta frukost får jag vingla tillbaks till sängen igen. Ligga där och låta världen stabilisera sig lite. Och visst lugnar det sig något, inte mycket, men i alla fall tillräckligt för att jag skall kunna ta mig upp och stoppa i mig två Alvedon. Sen får det bli sängen igen. Låta dem verka och efter en stund känner jag ju att där kan man ju inte ligga så jag stapplar upp och inleder morgonritualerna med en frukost.

Jag råkar ut för den där yrseln ibland. Någon gång har jag stapplat upp för trapporna och fallit ned på sängen med kläder och allt  och sen bara legat där medan hela världens oändliga snurrande är helt uppenbart för mig och gör att jag saknar allt som heter hållpunkter. Andra gånger är det mindre snurrigt, lite sådär fyllsnurrigt fast utan droger. Har ingen aning om vad det beror på. En läkare skulle säkert säga virus men eftersom det ändå inte händer så ofta så får man väl stå ut helt enkelt.

Alltså sitter jag nu här på kontoret allmänt snurrig. Man måste ju försöka bidra till handelsbalansen hur som helst även när man befinner sig i ett icke optimala tillstånd. Dessutom blir jag snabbt “älig” (sicket bra ord det där Ovanåkersmålsordet är = mitt emellan nervös och rastlös ungefär) av att bara ligga och vänta på döden.

När jag lägger mig till slut igår ser jag mörkret utanför fönstret. Visst, det är molnigt och det bidrar till det där mörka men sommarljuset har definitivt lämnat oss. Det är bara svansen kvar på den här sommaren nu. Ganska snart kommer det att bli skolstarter och inte långt efter dem så kommer det varnas för frostnätter. Men jag gillar hösten. Det är den mest kreativa tiden under min livscykel. Det är då det brukar hända. Lämpligt också eftersom jag sen kan använda den långa kalla vintern till att realisera det som det kreativa skapar i form av arbete. Som det ser ut nu så har jag dessutom en stor del av hösten fri för egna projekt. Det är stort och viktigt. Jag kan göra stordåd. Ja lugn. Det är inget som ni kommer att läsa om i tidningarna eller lära om på tv. Stordåd här handlar bara om att få göra det jag verkligen vill göra. Era barn kanske kommer fatta det stora i det som blir. Så är det för oss otimade (o-time-ade).

För visst är vi väl missförstådda genier allesammans. Det är bara det att världen inte upptäckt det ännu. Problemet är bara att börjar man studera det där närmare bland människorna runt omkring sig så upptäcker man ganska snart att de som sätter sin egen intelligens högst och höjer upp sin egen person mest, ja ni vet de som går med i Mensa och sen gärna berättar om sim kvot med darr i rösten, att de där egentligen bara är de mest korkade. De har missat att man måste göra något med den där intelligensen också. Nått vettigt. Levererar man inte är man ingenting.

Men med stigande ålder blir allt sånt där ganska oviktigt. Man har rullat på tillräckligt många dagar i sitt liv och gjort det så gott man kunnat för att  inse att också de dagar man har kvar gott kan spenderas med bara den ambitionen. Folk får liksom tycka vad dom vill om en. Det är ändå så sällan de som prisas och höjs upp är de som är värda att stå där. Man är bara en av alla de andra, men konstigt nog är man nöjd med det. Inte på ett uppgivet sätt. Nej på ett stolt sätt. Det är lugnt och man är tillfreds med sig själv. Inte ens orolig för att döden skall komma och ta en är man längre. Inbyggt i oss alla är det där kanske. Men en gåva. Mitt liv har aldrig varit bättre än nu. Vem kunde tror det när man var tjugotvå?