Day: 19 August 2014

Man kan tycka vad man vill. I alla fall gör jag det tills männen (och kanske kvinnorna) med de där underliga leendena som får ögonen att brinna på det galna sättet som i sin egen skepnad skrämmer bara de, när  kopplar mig till fuktade elektroder i en källare och sätter på strömmen. Då håller jag antagligen med. Håller med om allt. Jadå, jaaaaaa, “Hälsingegårdarna är värda att vara världsarv” kommer jag skrika ut då så att också de i fängelsehålorna utanför tydligt hör. Bron över Voxnan i Edsbyn likaså. Vad är Taj Mahal mot det? Ett vitt jävla kärlekstempel är väl inget mot en skrytbondes hus. Och jag är skyldig, S K Y L D I G till vad och allt ni vill. Men snälla jag har inga namn, det var bara jag… Men de tror mig inte såklart. Det dins alltid namn. Det är ju inbyggt i den där galna blicken att inte tro på sitt offer så att man får plåga mer och mer och mer tills det inte längre finns någon att plåga. Att de där människorna finns är bevis nog på att han/hon/det/gud inte existerar. Behöver någon mer bevis?

Det jävliga är att det där pågår runt omkring oss just nu i detta ögonblick. Jag orkar inte ens tänka på det. Kan inte tänka på det. Hur skall man överhuvudtaget kunna leva och jobba vidare om man tar in det förskräckliga. Det går inte. Jag måste sätta upp alla skyddsmurar jag har och stänga ute med pansarplåt. Betala till Amnesty, men inte klarar jag av att läsa berättelserna de bjuder på längre heller. Delete. Hur kan det få fortgår. Hur! Jag kan inte acceptera allt det där hatet.

Ja jag vet att de vandrar bland oss här också de som skulle bli de där männen och kvinnorna i våra egna källare om de bara fick chansen att inta dem och verka där ifred. De bara bidar sin tid. Jag ser dem ibland. För många gånger i mitt liv har jag varit nära dem och genomskådat de där sneda försöken till maskerade leenden när det går åt helvete för någon. Det mest skrämmande är att var och en av dem bara är vanliga mammor och pappor som kommer hem till sina familjer och där blir älskade. Det svartvita goda och onda finns bara på Hollywoodcelluloid, eller kanske är det bara ettor och nollor också det numera. Noll för ont och ett för gott, eller kanske är det tvärt om.

Vår uppgift är att inte hata tillbaks utan sprida det där gråa, det som är mellan svart och vitt så att också de där människorna innefattas och inte hamnar ute i det extrema. Så att de neutraliseras. Låta den där kärleken de ändå har inom sig sätta rot, gro och växa.  Eller varför inte fylla färgpaletterna och sprida alla färger som en symbol för livet, sända ut dem över världen. Låt regnbågsflaggor vaja. Inte bara för bögarna utan för alla på jorden.  Ett folk, en jord, gemensamma resurser och vi står alla stadigt vid varandras sida kämpandes för rätten att leva det liv som alla har rätt att leva. Utan rädsla, utan svält, och med rätten att säga och tycka vad man vill. Inget FN-handlingskraftslöst. Inget liv skall kränkas.

Men det går inte såklart. Inte när ett par nya dojor är viktigare än andra människors liv. När skygglapparna är på hos oss alla och vi bevarar vårt goda samvete genom att vi tittar bort. Men jag kan inte hjälpa det. Är inte den som vet men inte handlar precis lika skyldig som den som utför illdåden. Nog i helvete är det så allt. Kan vi leva med det?

 

“Det är Kalle” säger rösten där i telefon när jag svarar, det är ingen röst jag känner igen direkt, men eftersom mobilmasten är riktad över byn och vi därmed har urusel mottagning så låter alla röster främmande när de hörs ur en telefonlur här uppe i byn.

“Vilken Kalle?” frågar jag och kan inte annat än fnittra till lite eftersom jag kommer att tänka på sången. Är det “Kalle på spången” den heter? Vill nästan brista ut i sång på en gång när texten kommer till mig i fragment, men skärper mig, det kan vara en kund. Lägger an den seriösa tonen. Eller försöker. Lyssnar.

“Karl Gustaf” säger rösten, det låter formellt sådär, och mitt mudderverk där uppe, ja det kan mer och mer liknas vid ett mudderverk de där sökningarna i hjärnan numera, snarare det än en sökmotor. Namn är dessutom nedprioriterat i mitt huvud till förmån för syntax och algoritmer. Det tar tydligen tid för rösten tillägger.

“Bernadotte”

Nej men “tjena” säger jag redan innan jag egentligen fattat att det är kungen. Lite för hurtigt säger jag det där, men jag är nu hurtig mot de flesta, i alla fall mot dem jag inte känner. Speciellt innan jag vet om de är tidstjuvar eller inte. Men när tankarna börjar formas som undrande säger mig att jag kanske skulle tänkt på tilltalet säger mina läppar

“Knugen?”

“Va?” säger rösten och det med ett tydligt frågetecken.

“Ja, Kungen alltså…” säger jag. “Han som styr och ställer eller skulle styrt och ställd i landet om han kunde och fick”

“Ja precis” säger rösten. Inte alls ovänligt. Lite formellt sådär bara. Som någon från Kronofogden eller Skatteverket. Ja, “Kungen” vad kan han vilja mig?  Tanken är ju inte helt befängd. Det enda vi har gemensamt är väl en fabläss för felstavningar och särskrivningar och att vi inte alltid vet var vi är. Men å andra sidan är jag ju inte ovan vid att de ringer. Har inte både Putin, Löven och Reinfeldt, Obama och kreti och pleti till höger och vänster ringt och undrat och funderat den senaste tiden. De har så jäkla mycket frågor de där jämt och ständigt. Eller egentligen en men en hel livshistoria att komma med innan de kommer fram till den. På senaste tiden har det dessutom tilltagit allt det där. Har blivit allvarliga tidstjuvar. Jag vill jobba med mitt. Inte sitta och prata skit i telefonen med vem som helst. Så när jag svarar

“Ja vad vill du då…”

så kanske det inte låter helt snällt, mest kommer det ut som en fräsning och med utandningen på slutet, den som vår regent antagligen tar för en suck, så låter det kanske till och med som om jag vill avsluta det här samtalet. Innan det egentligen börjat då alltså.

“Ja, jag skall inte bli långrandig” säger han kungen där i telefon, nu lite ängsligare. Som en elev som är inkallad för att få veta att hen inte är godkänd på kursen. “Jag skulle bara vilja fråga…” fortsätter han. Och jag vet ju vad de alla vill fråga. Och jag vet ju att det tar tid att komma fram till den där frågan. Att de måste lirka med sina egna tillrättakommanden och fobier och dyka ner i sitt undermedvetna för att till slut viskande och liksom i förbigående ställa frågan som de alla vill ha svar på. Och visst det är samma sak med kungen av Sverige. Efter en halvtimme och två nedkopplade samtal där Carl Gustaf efter återuppringning lovar att själv kontakta en pålitlig man på Televerket ( ja han säger så) som kan ordna saker som det där, “för sådär kan du ju inte ha det” så kommer han då fram till själva anledning till samtalet. Jag riktigt hör kallsvetten där på hans panna. Ja jag hör sånt. Lite av ett orakel när det gäller svett. Men han får svaret på frågan såklart. Ingen behöver be om det som frågar. Det är gratis och fritt. Jag håller aldrig inne med svaret och han säger med förvånad röst

“Är det sant!?”

kamratligt nu. Ja jag har ju liksom koll på hela hans innersta. Och jag svarar

“Ja så är det, och det har alltid varit så. Det behöver helt enkelt inte vara svårare än sådär.”

och han muttrar något om att han borde ringt för flera decennier sedan. “Tänk om han vetat det på sjuttiotalet. Jag hade haft ett helt annat liv. Tack!” och jag kan ju inte annat än hålla med. Det hade han haft.

“Blir det älgjakt snart” frågar jag istället för att avbryta tackspåret som de nu brukar fastna i i det här läget och kanske lite för att verka som om jag är van att konversera människor. Kallprata som en clown.

“Ja det kan du ge dig på” säger kungen. “Du kanske vill komma? Många bra namn att känna där för en programmerare som bor granne med helvetet, Dalarna och Jämtland” fortsätter han. Men jag svarar att de flesta av de där har ju redan ringt, precis som han. Och ja det säger han ju att han förstår såklart. Att jag är vegetarian av etiska skäl orkar jag inte nämna.

“Men är du ner till Stockholm någon gång så titta gärna in på en bit mat.” säger han vänligt.

“Men det är bäste att du ringer före, för jag är ute och rör på mig ganska mycket. Men välkommen är du. Verkligen. När som helst.”

“Ja du Knugen” säger jag “Det är lite dåligt för min image att ses med sådana som dig”. “Inte för att jag har något emot dig, tvärt om, men du vet de är rätt röda de som kallar sig mina vänner.”

Så han nämner något om tonade rutor och diskreta säpobilar och att röda vänner inte behöver veta, men jag tackar ändå vänligt nej. Säger att blir han pissnödig och åker förbi – kanske på väg mot fjällen – så är han alltid välkommen in. Har jag kaffe i burken så går det bra att få en kopp av det också. Kask till och med om han har med en flaska själv. “wienerbröd och semlor är gott” tillägger jag som en hint.

Sen återstår bara “tjena” och “adjö” och ännu en har fått svar på den där livsavgörande frågan, den som det är ett jävla tjatande om nu för tiden. Nu skall jag jobba.