Day: 24 August 2014

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Hårdrockstomten

En liten tomte knackade på dörren hit till kontoret nu på kvällen. Ja en sådandär liten en. En tvärhand hög, ja kanske lite längre när jag tänker efter. Som en underarm om man räknade med luvan. En sisådär fyrtio centimeter för dem som gillar siffror och SI enheter. Han var upprörd. Verkligen upprörd. Det såg man genast. Men vi måste ändå direkt och nu göra klart att det här var inte en tomte av den där Amerikanska godmodiga jultypen, utan mer en sådan där som det pratas om i gamla bondhemman. Klädd i gråa kläder av något som såg ut som vadmal  och en grå till synes tovad luva och ett svart bälte med ett glänsande lås om en något lite putande mage och sen bruna näbbstövlar av… ja läder eller också bark, det var svårt att avgöra eftersom han var så arg och hoppade upp och ner mest hela tiden.

I det här huset släpper vi in de flesta. I alla fall om de vill prata en stund och det ville tydligen den här tomten så jag höll upp dörren och han studsade in genom den och gick hela vägen in till elektronikverkstaden utan att stanna i studion. Där satte han sig på en av stolarna med visst besvär eftersom stolen var stor och han var kort och väntade helt tydligt på att jag skulle sätta mig i min stol, den som står mittemot. Glad såg han fortfarande inte ut. Här behövdes pratas insåg jag så jag satte mig på min stol och frågade hur det var?

“Jag vill klaga” svarade tomten istället för att berätta hur det var. Inte alls med en sådan där pipig röst som man först kanske kan förvänta sig att det skall komma från en tomte som bara är en underarm hög, nej, en riktigt kraftfull och djup röst hade han.

“Oj då “svarade jag, lite fundersam över vad problemet kunde vara. “Kan jag hjälpa till med något?”

Och då kom han igång och sen gick han på över hur musiken jag spelade, hur det nästan var omöjligt för alla tomtar som bodde där ute att överhuvud tänka som jag spelade och höll på. Sen höjde han rösten och fortsatte “Sen den där volymen är ju direkt livshotande. Dessutom är det inte en enda av oss som gilla Ulf Lundell så honom kan du genast sluta spela. Tomtemor kräks å fort hon hör hans brölande. Ja det är riktigt synd om henne skall du veta. Och inte är den där Winnerbäck bättre han heller, Ja all den där andra smörjan du spelar är inte värt ett ruttet öre den heller. VI VILL HA HÅRDROCK. Det måste du fatta ungjävel!”

“Ungjävel” hängde jag upp mig på såklart och förklarade att jag med råge faktiskt passerat de femtio. Men då nästa skrek han “jag är trehundrafemtio år din förbannade snorvalp” samtidigt som han sprang fram till mig och sparkade mig hårt på smalbenet och hötte upp mot mig med båda händerna knutna som den värste boxare redo för fight. Nu är jag en lugn människa. Inte ens upprörda trehundrafemtioåriga tomtar får mig att bli arg. Om sanningen skall fram så blev jag snarare lite uppiggad av att för en gångs skull vara yngst i rummet. Mitt smalben gjorde däremot ont och eftersom jag inte fått någon syl i vädret tidigare så passade jag på att säga “AJ!” nu istället. Då satta han sig igen. Något nedlugnad som det verkade men långt ifrån glad. Rykte det inte lite ur den där luvan rent ut av?

Men eftersom Karins farmor alltid såg tomtar i blåbärsriset så är jag nu inte helt ovan tanken på små underarmsstora tomtar så jag började resonera med min besökare. “Vilken musik gillades egentligen?”. Och nog var det mycket Metallica som gillades, speciellt tydligen av tomtemor, men Scorpions, Iron Maiden och Judas Priest gick hem de också. Men Rainbow och Deep Purple kunde jag gott skippa. Fast Black Sabbath var bra. Och sådär fortsatte han att rabbla på och efter en stund var jag tvungen att be honom återupprepa det han sagt och börja anteckna vad som ansågs som godkänt och vad som inte ansågs som godkänt, och göra det fast jag på en hel del punkter verkligen inte var överens med denne tomte på besök. Men det goda hade i alla fall denna uppräkning av lyssningsvärt och icke lyssningsvärt med sig att han blev gladare och gladare och efter att ha rabblat musikaliskt tomtegodtagbara och icke musikaliskt tomtegodtagbara artister under en timme drygt, varunder jag fyllt tjugosju sidor i ett kollegieblock med namn, verkade det lugna ner sig där hos tomten på stolen. Han började rent av se lite godmodig ut.

Så jag satt på lite Black Sabbath och då tyckte jag nog till och med att jag såg ett litet flin där bakom skägget. Hur som helst så plockade han upp en pipa ur fickan och tände på och av lukten att döma så var det inte vanlig tobak i den där pipan och det syntes nästan på hela tomtegubben det för nu började han nynna med och rulla med i musiken och efter en stund erbjöd han pipan till mig också. Men nu jobbar jag här på kontoret och tar seriöst på det så jag tackade nej och det verkade inte bekomma honom det minsta för han sög bara i sig mer och såg därmed ännu godmodigare ut. Och rummet det fylldes av mer och mer rök och snart nog så startade brandlarmet och det är kopplat till alla andra brandlarm i huset och det tjulade och lät så att öronen höll på att ramla av, men gubben han bara satt där och njöt av Black Sabbath samtidigt som jag rusade runt och  öppnade alla fönster och viftade framför brandvarnaren  allt vad jag kunde så att den skulle sluta tjuta. Så snart frös ju jag, det är kyligt ute, så jag fick gå och hämta min jacka och där sitter vi nu. Tomtegubben han sitter där i stolen och världen verkar inte bekymra honom det minsta. Black Sabbath dånar ur högtalarna, brandlarmet tjuter fortfarande, alla fönster är öppna och jag sitter här och fryser och väntar på att gubben skall gå någon gång. Dessutom börjar jag bli trött. Äh jag tror jag går och lägger mig. Sitter han kvar imorgon får vi väl lösa det då.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ni är alla underbara

underbart

En gång tänkte jag att jag skulle samla alla dåliga recensioner och alla andra misslyckanden i en låda, sätta upp de värsta på väggen, ja ni fattar. Men det blev såklart bara för mycket. Bara att titta tillbaks ett antal år fyller lätt en vägg här på kontoret. Och då skall man vara medveten om att väggarna här är jävligt stora. Så jag gav upp de där.

Numera spar jag inga klipp eller annat. Inte de få segrarna heller. Det får gå till förgängelsen. Min eftergift till behovet av att lyfta mitt ego är en mapp på datorn som heter “uppmuntran”. Där har jag klippt ut från skärmen när folk har sagt några vänliga ord i ett mail eller på facebook eller annorstädes. Tanken har varit att jag skall kunna använda det där den dag när mörkret är så kompakt att det är svårt att ta sig ur det. Hittills har det bara varit en mapp  på min dator som sakta fylls på och med lite tur kommer jag aldrig att ens behöva den i det syfte den skapades.

Men jag är glad att jag har den. Inte för de goda orden i egentlig mening. Men såklart att de också värmer. Men mer glad för människorna som orkar säga de där uppmuntrande orden. Just de människorna är lite bättre än alla andra. Inte för att de säger dem till just mig. Jag är nämligen helt säker på att just de här människorna säger sådana ord till andra i sin omgivning också. De är helt enkelt bättre människor. Som vill gott. Jag kan bara hoppas att i jämviktens namn flödet tillbaks till dem är detsamma. Kärlek och upplyftande ord är de värda var och en av dem. Men det är inte en rättvis värld. De som ge mest får oftast minst. Jag önska av hela mitt hjärta att det inte var så just för de här människornas skull. De som defacto är bättre än oss andra.

Den andra gruppen är såklart så mycket större. De som inte orkar säga något positivt, de som alltid tycker att de själva kan bättre, de som alltid tycker att allt är skit om inte en upphöjd, en av dem, eller en av dem godkänd, inte själva producerat. De som sparkar neråt och slickar uppåt. Mänsklighetens gissel. För utan dem så skulle dikterna som ligger bortglömda i byrålådor världen över nå ut till folket. De fantastiska historierna om liv, glädje och djup misär som får oss att gråta och skratta,  spridas över världen. Musiken som aldrig någon endaste en glömmer efter att ha fått lyssna på skulle  ljuda i världens alla högtalare. Uppfinningar som vi inte ens kan drömma om dyka upp och bli synliga. Utan dem så skulle vi helt enkelt ha en bättre värd. Om folk sa “kör, det är en förbannat bra ide'” när någon försiktigt berättade om en. Eller när någon ville lyssna på den där försiktigt blygt framviskade dikten. Eller om någon vill läsa den där historien om en mormor som levde ett liv, eller om någon lyssnade tre gånger på en låt som förtjänade tre gångers genomlyssning fast ingen endaste en visste vem som framförde den.

Jag har vänner som skriver, musik, texter, dikter, fler än vad jag trodde när jag började skriva själv. De är såklart genier till skillnad från mig. Jag gör inte anspråk på det. Det är bara därför som jag vågar lägga ut mina texter. Mina ord är bara ord i sin egen rätt. De läses nästan aldrig. Oftast inte. Men ändå fler gånger än mina vänners texter eller musik som oftast inte ens är skriven. Visst det är dåligt och tråkigt för det mesta det jag skriver. Det är jag den förste att erkänna. De tar en tekopp eller en kaffekopp att skriva. Också jag kan såklart skärpa mig och fila och fila. Men de, mina vänners verk, läses eller lyssnas inte på av någon. De ligger där i huvudet som ofullbordade mästerverk, eller också ligger de där i lådor tillsammans med tretton refuseringsbrev och tankar om att vara oförstådd och mästaren som ingen ser. De ges inte ut på eget förlag för att “det inte är på riktigt”, de läggs aldrig på en blogg eller på Spotify för att det är som att kasta bort mästerverken. I alla fall i det är jag fri. Jag som alltid varit så rädd för vad folk skall tycka. Nedärvd bondängslan. En dag vaknade jag upp och det där var borta. Jag behöver inte just den kärleken för att överleva och göra det jag vill. Vad än jag gör så kommer 99% att tycka det är skit och dynga. Man måste själv välja om man skall lyssna på den enda procenten och faktiskt göra något eller hålla tillbaks och tryckas ner av elefanten i de 99% som egentligen inte bryr sig om något endaste enda dugg än det de själva gör i alla fall. Det som alltid är bäst.

Så när man står där i valet om att göra något eller inte göra något har man bara sig själv att gå till ändå. Man skall inte fråga sig om det man gör är “bra” eller “dåligt”. Det förändras ändå över tid och är ändå bara tyckande. Det är bara de som inte ännu lever som vet vad som verkligen är bra idag. Så man får lita på sig själv. Känns det bra så är det OK. Kör bara. Det är rätt. Genom att köra på så utvecklas man dessutom. Man blir inte ett geni utan att göra en jävla massa dåligt. Det är bara en villfarelse av de som är så slöa och som inte är beredda att jobba sig fram mot det som är bra. Det krävs slit om man vill bli geniförklarad.

Tänk om alla gick ut högstadier med övertygelsen om att allt är möjligt för mig, att hela världen ligger öppen för mig, JAG KAN ALLT JAG VILL. Att det var just det som var inträdet till arbetsmarknad och högre studier istället för betyg som baseras på rätt eller fel. De som trycker ner istället för att lyfta. Tänk om vetgirigheten hade bevarats intakt till högstadieexamensdagen. Vilken champanjekorkssmällsdag den examensdagen skulle ha varit för alla ungar. Nu är alla dörrar öppna, ge er ut och ta för er. Ni kan göra precis vad ni vill. Ni duger precis som ni är och ni är alla underbara.