Day: 25 August 2014

Jag sitter på kontoret och skall knyta ihop påsen, alltså skicka över koden till USA. Skall strax lämna över de gamla skollokalerna till de eviga kvarsittarna och de gamla lärare som aldrig släpptes härifrån. De som bedriver sin undervisning under natten i samma lokaler som jag kodar i på dagarna. Oftast är det inget problem vårt delande av samma rum, det är bara ibland som det inte riktig funkar, när jag sitter här för länge på natten. Då känner jag de arga blickarna i nacken när jag släcker lyset och går ut genom dörren. Aldrig någonsin har jag vågat vända mig om innan jag stängt dörren de kvällarna. Men en dag kanske jag har det modet, då skall vi samtala med varandra den natten istället för att gå åt varsitt håll.

Första natten vi bodde här i Lo(o)s var en riktigt jobbig natt. Känslan att någon såg på oss var så otroligt tydlig. Ni vet den där känslan man får när man känner att någon i ett rum tittar på en och vänder blicken mot den där personen och får det verifierat. Så var det hela den natten. Både Karin och jag kände det där och jag var alldeles kallsvettig framåt småtimmarna. Det gick liksom inte att stänga ögonen. Närvaron av någon annan var så tydlig. Men framåt morgonkvisten när det började ljusna somnade vi då äntligen. Efter den natten fanns inget av den där känslan kvar. Det var precis som någon godkände vår närvaro i huset och kom fram till att vi trotts allt var OK.

Kanske är det inbillning allt det där. Eller också är det en känslighet för något som finns. Gammelmormor var den kloka gumman, morsan hade sitt. Men var och en får såklart tro på det man vill när det gäller sådant här. Jag litar på institution och känslor, kan inte annat. Utan dem finns inget liv. Nu känner jag att det är dags för mig att ge mig iväg härifrån. Godnatt!

Jo tack. Det har varit en skaplig natt. I alla fall om man bortser från att jag vaknade vid tretiden rätt svetting av att en av mina goda kamrater från förr försökte slå ihjäl mig med en käpp när jag kom in genom lägenhetsdörren. Hade jag inte vaknat vet jag inte alls hur det skulle ha gått. Drömmar är underliga och jag förstår sällan mina och minns dem ännu mer sällan. Att uttyda dem lämnar jag åt drömtydarna. Det handlar väl om balans det där också. Har man ett händelselöst liv som mitt så blir drömmarna mer våldsamma och tvärt om.

Så jag sitter här med min tekopp igen och tekoppsskriver. Har övergått på försök från stor kopp till en mindre kopp. Vi får se hur det påverkar texterna i fortsättningen. Om det nu blir några. Sånt vet man aldrig. Men antagligen kan jag inte hålla mig. Jag är en lustdriven människa hur det nu än är.

Ute hänger en tät fuktig dimma över kullen med det stora gula huset. En sådan där som omsluter världen och säger “tänd en brasa och stanna inne idag”. Brasa har jag då tyvärr ännu inte här på kontoret, även om jag har kaminer. De står där omonterade ännu. Det där måste lösas. Vet inte hur. Pengar är dilemmat som vanligt. Men nu den här tiden på året  skulle det vara mysigt att kunna peta in några vedträn ibland och ha den där kontrollerade elden sprakandes. Hjälper till med att värma också då såklart. Men rätt vad det är så är det där löst också. Man får prioritera sig vidare genom livet och se så positivt man kan på utvecklingen av det som komma skall.

Nils-Olov, vår pelletsleverantör, ringer precis och vill köra över tio pall pellets. Mycket pellets blir det på en gång med jag behöver motionen som det ger att bära in den, det är helt säkert. Så det blir nog bra. Men ännu ett tag får den nog ligga oeldad, i alla fall får man hoppas det. September brukar vi kunna hanka oss fram igenom också innan Hulken, vår pelletsmaskin, körs igång på allvar där någonstans i frostens Oktober. Tänk vad skönt det skulle ha varit att bo i ett land där man slapp frysa under halva året. Där en kofta ar enda eftergiften för vintern. Men nu bor man där man bor. I alla fall för tillfället.  Det ligger en oro också över de där vintermånaderna. Jag lever i någon slags symbios med den där pannan under den där tiden. Känner när det är något fel. Pratar med den och donar med den. Och även om jag kan laga det mesta så vill man ju inte att det skall gå sönder. För när det gör det så händer det alltid när det är som kallast, är natt eller när man har fullt upp med andra grejer. Men med också detta är det som det är. Man får stå ut och kämpa på,. Inte fundera så mycket.

Ja tekoppen är urdrucken. Det finns jobb att göra. Så varför inte hugga i och köra igång den här dagen. Jag tror ändå att det blir en bra dag. Det känns så, även om tungsinnet lurar där uppe i huvudet och vill sänka mig. Man får trycka undan och koncentrera sig på jobbet. Det fungerar för det mesta. Det är en flykt det där såklart. En flykt jag hade gemensamt med min far. Skit samma, nu kör vi.