Day: 26 August 2014

Elton ringer här på kvällen och vill prata. Det är fest hos honom i helgen och han vill att jag tar flyget över på Fredag eftermiddag. Lite tveksam är jag såklart. Det skall plockas lingon och klippas gräs här i helgen och vad är en fest i London mot det.  Han lovar att champagnen skall flöda, också den där sorten som jag gillar så mycket och som kostar £170 flaskan. Jag vet såklart inte vad den heter. Varför skulle jag lägga det på minnet? Själv skulle jag aldrig dricka en sådan dyr champagne. Men ser jag den så vet jag vad det är. Är den gratis så dricker jag. Gärna tills den tar slut och benen svajar. Man får säga vad man vill om Elton, men snål är han inte, och har aldrig varit. Han bjuder stort på sina fester och alla är där. Jodå det är inte bara bögar och transor på Eltons partyn. Många hetro också. Men alltid bara roliga människor. Mest folk från musikbranschen.

Just det där med att alla är där är ett problem för en sådan som mig som inte känner igen en endaste kotte. Jag menar David Bowie och Mick Jagger kan man kanske känna igen i alla fall en bra dag, men där någonstans tar det slut. Men jag skiter såklart i det där. De är bara vanliga människor alla de där snubbarna också. Jag har spelat gitarr med Eric Clapton och sjungit med både Boy George och han den där Live Aid figuren på Eltons partyn utan att ha någon aning om vilka de varit.  Men å andra sidan har inte det vetat vem jag är heller så det har jämnat ut sig. De är nästan alltid så att de små stjärnorna är betydligt mer upplåsta än de riktigt stora. I alla fall är det min erfarenhet. Inte skulle man kunna jamma med Per Gessle. Eller med Orup för den delen. De är alldeles för stora för det.

Elton börjar gråta efter en stund. “Är vi inte kompisar?” och “Det blir liksom inte samma sak utan dig?”. Nu skall man veta  att Elton har väl haft tio fester sedan jag sist var där så det där är bara prat och en del av hans övertalningstaktik det där. Lätt att bortse från när man varit med några gånger. Men visst, vi hade det skoj förra gången, riktigt “kuligt”. Han vill till och med skicka ett specialchartrat plan för att hämta mig på Dala Airport, men jag kan liksom inte riktigt bestämma mig. Lingonberg och gräsklippare eller fest liksom? Ett tag funderar han, mitt i gråten, på att förlägga partyt här i Lo(o)s istället, men det lyckas jag avstyra. Vårt hus är inte riktigt i samma klass som Eltons lyxiga vitrappade kåk med kolonner jätteträdgård och allt. Och vad skulle grannarna säga om hela kullen här fylldes med Eltons jublande fjollor. Jag skulle behöva jobba med min image i Lo(o)s under resten av mina levandes dagar.

Efter en stund slutar Elton att gråta och det går att prata med honom på riktigt igen. Han har en ny skiva på gång säger han, det går trögt med låtskrivandet. Kunde ocool gubbe kanske bidra med några låtar. Men jag säger såklart “nej” som jag alltid gjort när han ställt den där frågan. Allt den där mannen tar i blir till hittar och det sista jag vill ha just nu är en hit. En gång gick det så långt att han spelade in tre av mina låtar i lönndom som jag hade som snuttar på min telefon – han lånade dem när jag låg champanjeavsomnad under det stora kastanjeträdet i hans trädgård –  men dom fick han såklart radera. Han grät då också. Men där går gränsen. Annars har vi en rätt bra vänskap. Hans snubbe är också mycket trevlig, kul och bra. När de var hit  under midsommarhelgen åt vi gott och spelade monopol och bonde och blev fulla.  Karin vann alla alla omgångar som vanligt. Hon gör det. Och varje gång då också håller Elton nästan på att börja gråta. Men vi fyller bara på hans champagneglas så blir han genast på bättre humör och vill spela en omgång till.

Så efter en timme när vi pratat igenom ditt och datt – mina fula glasögon är en sådan fråga som alltid kommer upp, borde jag inte byta? – och han insisterat med emfas på att jag tar flyget på fredag så avslutar vi samtalet. “Please” är det sista han säger innan jag trycker bort samtalet. Men vi får som sagt se. Jag har annat att göra i helgen. Men man kanske skall klara av de där sakerna på torsdag iof och åka i alla fall. För lite kul vore det ju ändå.

När klockan ringer vid sju, eller det är ju så jäkla exakt nu för tiden så det är inte “vid” utan verkligen klockan sju den ringer, så hör jag den som om den var så fjärran som om jag var en drunknande som motvilligt dras, halas in, till livet igen. Det tar en bra stund innan jag fattar vad det är som låter, men när jag väl gör det så söker vänsterhanden sig över till nattduksbordet (varför heter det det?), söker av ytan och hittar telefonen till slut. Efter ytterligare fipplande får jag av den där signalen också. Trött alltså. Helt utan väsentlig anledning. Gårdagen var inte jobbigare än någon annan dag. Livet gick vidare en dag till.

Men dagarna är inte bara dagar som går mitt liv. JAG VET att jag är på RÄTT plats. JAG VET att jag gör exakt RÄTT saker just nu. Jag liter på den där känslan som säger “ja ja ja” och som får mig att le varje morgon när jag öppnar dörren till kontoret. Det är rätt det här även om ingen annan tror på det. Jag vet också att jag har många mil och ännu fler uppförsbackar kvar att gå innan jag kan lämna det här av fri vilja. Besatt, ja visst. Besatt av en ide men just det är nu min natur. Har jag inte alltid varit den som älskat utan förbehåll.

Jag orkar inte försöka övertyga folk längre. Det är en av mina stora brister som människa. Dumskallarna får hållas. Alla de där som inte orkar tänka ett varv till utan kastar sig över det enkla och sen utropar sig till genier är nämligen dumskallar i min värld. Hela bunten. Ganska ofta får jag själv ansluta mig till den där högen av dumskallar. Oftast om man tänker efter. Men jag brukar sansa mig. Göra om. Göra riktigt. Nästan alltid så. Där finns en skillnad som till och med gör att jag kan  avlägsna mig från hopen, i alla fall när jag har bra dagar. Väl medveten dock om att den som skriker “dumskallar” antagligen är den som sitter där med dummerstruten och dessutom är värd den.

Men jag sätter mig och jobbar alltså. Därför att jag brinner för det jag gör. En annan man skulle tagit med sig sin älskarinna på planet till London under förevändningen “affärsresa”, avnjutit den otroliga konserten på den lilla klubben, njutit av en god middag på en av stans mysigaste ställen och sen åkt hem till hotellet och hängt upp “do not distrub” skylten och låtit den hänga där tills man två nätter senare är tvungen att ta planet hem igen. Inte vilja det ens då, men vara tvungen. Men inte jag alltså. Jag sitter istället på en plast som ingen känner, den som är granne med Dalarna, Jämtland och Helvetet. Som en värste sortens Don Quijote av La Mancha anfaller jag väderkvarn efter väderkvarn här i tron att jag gör något stort. Precis som honom är jag övertygad om det. Mina väpnare, mina bönder Sancho Panza’s är spridda ute i världen. Vårt syfte är ädelt och rent. Det går inte att tvivla på.

En sak är jag nämligen helt övertygad om. Jag har aldrig någonsin tvekat i det. Brinner man för något så är det rätt det man gör. Då följer man den väg som är ens natur. Det är samma mekanism som skapar den känslan som drar bort handen från det som bränner. Man måste bara lära sig att lita också på sin inre röst. Ingen minns längre Lim-Johans belackare. Just det kan man minnas när man tvivlar på den där rösten som säger “kör!” och “gör det!”.