Day: 30 August 2014

Oj vilken skön kväll det varit med vänner. Först åt vi en middag med bara vegetarisk mat som var helt överdådig och så gott att jag höll på att falla igenom golvet. Champagne är vegetarisk, också dyr dito, tur det, så jag passade på att skölja ner alla goda rätter med ett par glas. Sätter sig gärna i benen när den dricks i tillräckliga mängder. De bli geleaktiga. Varför vet jag inte. Inga andra drycker gör det på samma sätt utan att samtidigt också påverka huvudet. Men man kan känna sig helt nykter efter ett ansenligt antal glas champagne, men när man reser sig vara fullständigt geleig i bena så att de viker sig och man sitter där igen och det återstår bata en sak att göra dvs dricka mer champagne. Ikväll gick det dock inte gå så långt. Gig, även om det är ett nöjessådant, kräver viss skärpning.

Så hemlig spelning på klubb då. Det är ljuset som får allt att upphävas. När det där ljuset slås på så ser man nämligen inte alla människor längre. Man står där själv liksom. Det finns inte längre något att vara rädd för. Man kan släppa fram samma person som man är när man står naken i ett badrum med låst dörr. Det är ju liksom ingen skillnad. Det är samma sak. Så sjung säger man till sig själv, dansa säger man till sig själv, spela gitarr som du stod där hemma i duschen med den där 57’an Stratocaster, den som är värd mer än huset hemma. Och det gör man. Man är själv där, det finns inget farligt. Så tar låten slut då och då, folket på en klubb i London, applåderar och skriker som galna. Och du är en del av det där de skriker och applåderar som galna åt. Får energi av det där, så du gör det där igen, en till låt. Det är kärlek där på scenen med andra som deltar i samma kärleksakt som du är med i och det är alldeles, alldeles fantastiskt. Vad gör det att alla de andra på den där scenen är världsstjärnor och du själv bara är en ocool gubbe från Lo(o)s. Inte ett skit. Det är lika mycket din seger som deras. Och när du smyger ut från den där klubben så misstar alla de där människorna som står där utanför dig för en roadie, fotograferna misstar dig för en roadie, men vad fan gör det. Du har gjort ditt bästa ikväll och dom som lyssnade älskade dig. Du kan leva på det minnet länge. Kanske för evigt. I alla fall så länge din evighet sträcker sig

Så sitter du där i limmon tillbaks till det stora huset. Tomheten inom dig växer till en flyghangar utan ens en flygmekaniker. Nej ännu värre. Inte ens flygmekanikerns verktygslåda syns till i någon endaste liten del i den där tomheten. Det är bara du. Den måste fyllas med något den där tomheten. Men det finns inget mänskligt att fylla den med. Droger och sprit kan döva den.Men inget, inget kan fylla den. Bara döva, lite.

Så du festar. Dricker, dansar och låtsas vara glad. Alla andra som var med gör samma sak. Men egentligen är ni bara tomma vrak som gett bort allt ni hade inom er till dem som ville ha ännu mer. Men ett glas till, en dans till. Skratta åt Elton. Festa hela natten för att glömma den tomhet som är kvar när strålkastare slås av. Så inatt festar vi alla i Eltons hus. En dans med djävulen och döden. Och vi är så underbart glada både fjollor och de som inte ens kommer nära ens att vara det. Vi ler men ögonen och ögonens tomhet avslöjar oss alla.

Ligger och vilar lite i mitt rum i Eltons hus efter en skön solig dag ute bland grönsakerna. Tänk Midsummer. Engelsk landsbygd är så vacker. Ja man skulle rent utav kunna tänka sig att bo här om man bara fick bo ute på landet. Och det är inte bara allt det gröna – det som verkligen också är grönt – som är fint utan alla vackra hus som finns här vill man liksom bara flytta in i på en gång. Det finns hur många som helst av dem. Massor. I alla storlekar och alla färger, varenda ett med prunkande trädgårdar som fullständigt tar andan ur en. Jag vill bo i dem alla. Blir girig och vill liksom äga alltsammans.

Kate åker med mig i den lilla öppna Morrisen ut. Tack och lov inte den där efterhängsna Winslet utan Moss. Hon är lätt att prata med Moss. Ren numera från droger. Hon berättar om åren med heroinet hur det och all annan smörja hon sög i sig drog ner henne rakt ner i helvetet. Ett tag vägde hon under fyrtio kilo. Konstigt nog var det också då som hon var som populärast som fotomodell. Vägen tillbaks var ett helvete. Som en bakvänd foxtroot med djävulen. Ett steg framåt och två steg bak. Målet, att bli drogfri, tycktes bara mer och mer avlägset ju mer man försökte att nå det. Döden alltid närvarande och som en vän som i barmhärtighet och värme kunde ta bort den där längtan efter mer och mer droger och glömskan från det som ständig gjorde så ont i sinnet. Och konstigt nog var det just där i dödens närhet som allt vände. En överdos, hjärtat slutade slå, hon mötte gud, ja det måste ha varit gud i allt det där ljuset, men han – för det var en han – satte upp handen som en polisman. Hindrade henne att gå närmare. Hon ville skrika, ville verkligen in i det där ljuset. Hon kände så starkt att där skulle hon för första gången i sitt liv få känna sig verkligt älskad. Men sen känner hon att något rycker tag i henne med en kraft som var omöjlig att motstå. Drog henne därifrån som om två vakter släpande henne hårdhänt bort från det där ljuset och sen blir allt bara svart. Att hon varit nära att dö får hon reda på sedan. Att hjärtat stannat och att en adrenalinaspruta skjuten rakt in i ett stilla hjärta fått det att slå igen. Den spruta som ambulanspersonalen gett henne direkt när de kommit upp till hennes lägenhet och märkt att hon saknat puls. Men hon glömmer aldrig det där ljuset. Kärleken som strömmade från det. Inte från han som hon upplevde som gud, utan  bara från allt det där som fanns bakom honom. Det var som om alla man känt som velat en väl fans där i det där ljuset och fortfarande ville alla de där en allt väl i världen fast bara tiotusen gånger starkare… Hon sköt aldrig in en ny spruta eller tog en tablett efter det där. Var ren. En frälsning kanske även om den inte innefattade varesig böner eller kyrkbesök.

Jag blir tagen såklart. En helt vanlig tjej sitter och berättar det där bredvid mig där i bilen. Underbar vacker landsbygd susar förbi på båda sidorna om vägen. Mina egna helvetesår efter en konkurs, eller ja ett helt förstört liv om man så vill, för visst fungerar det ändå så att man blir förlåten till slut för ett mord och en våldtäkt och alla andra brott men aldrig för ett felaktigt beslut som företagare. Men det ter sig såklart litet och bagatellartat när jag hör Moss berättelser. Hon som är den lyckade och jag som är den misslyckade. I slutänden, om man lär känna människorna så är vi nog ganska lika varandra ändå. Vi bär alla på den där jävla bördan som tynger oss ner till marken. En massa skit som vi har som uppgift att släpa på. Något som ingen kommer undan. Speciellt inte de som går där mitt ibland oss och ler som mest. Jag har lärt mig att de där ständiga leendena är ett tecken på den största sorgen. Den som finns bakom vita tänder. Kate håller med. Visst det är så. Innan hon kliver ur bilen efter att vi är framme lovar hon att hälsa på i Lo(o)s.

Ja sen är det snittar och massor av anat gott på filtar ute i grönskan. Själv får jag såklart hålla mig ifrån den dyra champagnen och dricker alkoholfri cider istället. Fjollorna rusar som vårbetesystra kossor där i det gröna och alla färgglada kläder som flyger omkring där runt omkring oss får mig en stund att känna en stark overklighetskänsla. Förstärkt är den av en augustisol från en blå himmel som nästan inte har ett moln på sig och jag känner en stund att det måste vara såhär det är att vara på en LSD tripp och hela världsaltet känns liksom nära min enkla bonnsjäl och min kropp flyter där en bit över filten och vill egentligen och verklige fara upp till ett där ensammaste molnet som hänger över en trehundraåriga ek som växer alldeles  i närheten. Och om inte Elton svettig och andfådd dumpit ner bredvid mig så hade jag nog farit iväg helt enkelt då och där. Jag blir nästan lite irriterad av att han avbryter men sansar mig när verkligheten åter omfamnar mig. OM det nu är verkligheten. Hur kan man vara säker på det.

Elton undrar om allt är bra och jag kan bara le som svar. Han vet såklart när han ser att jag sitter där och ler. Vi behöver inte säga mer till varandra. Han är bög och jag är strait men vi förstår varandra precis. Kanske är det ett liv som glasögonormar som har skapat den där samhörigheten. Så vi sitter där bredvid varandra som de gamla vänner vi är och tittar på alla de andra när de leker där ute i gräset och vi gör det utan att säga ett endaste enda ord till varandra. Och till slut tar han mig kamratligt om axeln med sin vänsterarm och pekar på Keith Richards som jagar en afrikansk brud som är vacker och svart och överjordiskt skön. Och så faller jag i gråt där vi sitter och Elton ser att jag gråter och låter mig gråta som om det var det naturligaste i världen. Det är det här att sitta där med vänner som vill en väl omkring sig som tar tag i mitt inre. Jag är inte van det. Alla andra vill ha något av mig utan att ge något tillbaks helst. Ja inte Jan från Järvsö, hen ger mer än han får, som jag, men de andra. De skiter egentligen i mig. Men här vill var och en mig bara gott. Ja, bara gott. Och när jag tänker just det så börjar jag stortjuta och Eltons grepp om min axel hårdnar och vi sitter bara där tills allt är bra igen.Tills tårarna är slut. Tårar över en morsa som dör utan att jag kan gråta, Jompa som dör utan att jag får veta, Lars en kompis som bara försvinner en natt efter en Scorpions konsert. Tårar över allt som gått åt helvete om och om igen. Tårar massor av tårar tills inga finns kvar.

Nu när jag ligger här ensam i sängen och vilar, gör mig redo för att äta middag och sedan åka iväg och spela så blir jag tårögd när jag tänker på den här dan. Det är så enkelt när man har vänner omkring sig. Riktiga vänner som inte behöver en massa ord men förstå precis ändå. Jag är så ovan. Varför i helvete blev det så?  Varför blev jag den där som alltid måste gå lite på sidan om alla andra. Varför stannar jag inte i detta. För att jag inte kan? För att jag måste leva i det där ensamma egna? Jag vet inte. Jag har inte de svaren. Kommer kanske aldrig ha dem. Imorgon åker jag hem till det där igen. Skogen, bergen och tomheten. Minns några dagar i ljuset och dyker in i arbete som är mitt heroin, det som en dag stannar mitt hjärta efter en överdos av det som jag älskar så mycket, mest av allt,  stannar ett hjärta där ingen ambulanspersonal med fyllda adrinalinsprutor hinner fram. Går till det ljus Kate Moss berättade om och blir förhoppningsvis insläppt in i kärleken till slut ändå.

Men förfan, fest ikväll. Här ligger jag och vilar och blir deppig. Så kan vi inte ha det.  Upp och hoppa alla gamla ocoola gubber.  Nu letar vi upp ett glas dyr champagne och festar loss hela natten lång. Här skall ocoola gubbars klackar slås i tak efter tak efter tak och göras det i takt.

Har ätit en sen frukost, ja eller det är väl brunch det heter vid den här tiden, med Clintons, en trött Hillary och en ännu tröttare Bill. De var båda riktigt på gasen igår och stundtals värre än alla fjollor ihop. Men de vet såklart att alla är diskreta här och att inga detaljer kommer ut. Hillary skall tydligen köra för President i USA nästa period, men det fick jag visst inte säga. Ännu viktigare alltså att vara diskret också med vad som händer med en ämbetskvinna som henne när hon fått i sig två flaskor dyr champagne. Bill spelade mest saxofon med ett annat gäng som jag inte kände igen. De är säkert också något slags världsstjärnor, men det är så tröttsamt allt det där så I could not care less.

Kate Winslet följde efter mig överallt jag gick igår som en hundvalp och i morse hittade jag henne sovandes utanför min dörr. Att en kvinna kan snarka sådär, med öppen mun, salivsträng och allt, inte klädsamt alls. Antagligen ligger hon där fortfarande. Jag flyttade bara undan henne lagom mycket så att jag fick upp dörren och kunde ta mig ner till frukost.

Blirr försvann upp för trapporna vid tretiden när vi fortfarande satt och läste dikter. Han och Peter Stormare och tre brunetter. Vågade grabbar det där. Vad som till synes är en vacker och sexig brunett här på festerna kan snart via sig vara nått helt annat. Hur de gick för de två herrarna och tillhörande “damer” har jag ingen aning om, för varken dom eller “damerna” har synts till ännu. Roligt att han är här i alla fall. Blirr var ju liksom gitarridol när jag var ung där i Edsbyn. Så för mig står han högre upp på stegen än Clapton, Keith och alla de där andra gitarrgubbarna i en hög.

Det är konstigt med alla dessa homosexuella människor. Att de defakto är så mycket roligare och mer frisläppta än oss andra. Det är något speciellt lekfullt liksom som ligger där på ytan hela tiden hos dem. Bill och jag är överens om att det är på sådana här partyn som man har riktigt roligt. Var man med utvecklad så skulle man väl vara åtminstone bisexuellt. Det måste ju vara det som är det naturligaste tillståndet liksom. Jag menar, man älskar allt och åt alla håll. Att det är kärleken som är viktigast.  Ja och just kärleksbiten är väl inget problem. Det är väl så det är med relationen till de riktiga kompisarna. Man älskar dem. Ja på riktigt alltså. Men det är om man börjar tänka på den sexuella biten som det blir jobbigare. Känns svårt det där med att smeka en kuk  med samma fascination som man tar sig ann ett kvinnligt kön. Men man kanske skulle kunna vänja sig eller också behöver man helt enkelt ett till liv för att nå så långt i utvecklingen att man bortser från detaljer som kön. Varken Bill eller jag vet.

Idag skall vi åka ut mot Folkstone och ha en picknick i det gröna. Ni kan ju tänka er själv. Tio vita limousiner fulla med fjollor ute på en partytur. det blir en syn för gudarna. Elton rusar runt här och arrangerar saker och har gjort det sedan tidigt. Han kan inte ha sovit många timmar den illern. Verkar kunna gå runt på någon annan slags energi än vi andra. Ja, jag vet att man kan tror att det är uppåttjack inblandat i det där men jag råkar veta att han är renare än en sjukhusmacka. Droger har han klarat av. Det är en passerad grej för honom. Det kan man såklart inte säga om många andra här som både håller sig vaken en timme extra genom att sniffa något in i en näsborre och somnar när det är dags för det med en röd tablett och sen vaknar pigg och alert med en gul dito. Elton och jag  sträcker oss så långt som till dyr champagne. Ja jag tar ju gärna en whisky också då och då men det “är alldeles för gubbigt” tycker Elton och spretar med lillfingret.

Men picknick skall det alltså bli. Jag funderar faktiskt om jag skall låna Eltons lilla öppna Morris när vi drar. Det är nämligen så jävla soligt och fint här att köra ut dit i en öppen bil låter som en skön tanke. Dessutom är det en riktigt cool bil. Riktigt COOL! Neutraliserar lite av det där ocoola jag har inom mig. “Gubbe”-delen är det inte så mycket att göra åt. Den får man stå ut med. Ja jag tror tamefan att jag gör det. Låter som en bra ide’. Bara man kan klara sig undan den där efterhängsna Kate. Vill inte ha henne sittande där i bilden flinandes och blinkandes åt mitt håll. Här  England har man ju dessutom nog med vänstertrafiken. Måste koncentrera sig liksom. Skulle det händer det något med bilen, som var jävligt dyr i inköp har Elton bedyrat, så lär jag inte vara populär här sen. Fast iof vår vänskap står nog över det där. Pengar alltså.  Hur skulle det kunna göra annat eftersom jag saknar dem helt och Elton har massor. Ja tametusan om jag inte gör så. Skall parat direkt med Elton om saken.

Ikväll förresten skall vi spela på en klubb som heter Ruby ute i Shoho. Ett litet överaskningsgig sådär. Brukar vara riktigt ösigt. Ja ni fattar ju. Man går som helgledig medborgare ut för att ta sig en bärs och lyssna på ett halvmediokert lokalt band och sen helt plötsligt så dyker merparten av världens stora stjärnor – ja och så  jag då som katten bland hermelinerna – upp där på scenen. Det brukar bli tryck liksom. Det gäller att klara av det där snabbt. För inom en timme så är gatan utanför full med människor som också vill in (eftersom mobilerna går varma och ryktet sprider sig)  och sen är det fotoblixtarna från hundratals kameror som flashar när vi smyger ut därifrån igen. Lite gerillaspelningar liksom. Snabbt in, äntra scenen, gör ett enormt framträdande, segra, och sen snabbt ut därifrån igen och låta festen fortsätta på ett annat ställe. Om Blirr kan slita sig från de där brunetterna så hoppas jag han drar ett av sina berömda solon där ikväll.

Men titta här kommer Geldorf med följe. Sliten som vanligt. Jag måste snacka med honom. Han och Hewson är skyldig mig stålar. Ja Paul kallar ju alla Bono såklart. Jävligt löjligt om du fråga mig. Eller inte då kanske. Men skyldig mig trehundra spänn är de hur som helst. Dom vill jag gärna ha tillbaks. Vi hörs.