Säsongen är här. Ljuset är åter tänt på skrivbordet. Det handlar egentligen mindre om mysigt än att lugna. Vad är det med betvingad eld som går rakt in i själen. Det har något med ursprung att göra det där. Precis som havet. Luft, eld, jord och vatten som grundpelare. Men visst blir det en mysig stämning också. Den kan inte förringas.
De ligger på avdragskontot i det här bolaget ljusen och jag är beredd att gå till regeringsrätten för att försvara rätten till det avdraget. I lagens mening handlar det om kostnader man har för intjänande av de slantar som kommer in. Här har vi en direkt relation mellan de två menar jag. Jag skulle till och med kunna ta betalt för mina uppdrag mätta i nedbrunna ljus för att utföra dem. Åttatusen för ett nedbrunnet ljus. Femtusen för ett halvt. Samma och lika.
Förkyld såklart. Vad annars. Men trotts fantastiskt underbart härlig bok tänker jag inte krypa ner i soffan under ett täcke. Näpp. Suget är för stort att gå ner hit till kontoret. Att skapa något man tror på ur tomhet.
Min nuvarande fejjanbojkott varar. Jag är glad för det. Jag mår bättre som människa utan den där smeten. Ja det gör faktiskt ont i mig på riktigt ibland att läsa och förstå att ytligheten genomsyrar allt och alla. Rubrikläsandet, katt och matbilderna och LYCKA. Det är bara trams. Priset för att hålla sig borta är såklart total isolering. Jag har inte många andra sociala kontakter utanför jobbet. Men det känns faktiskt bättre det än att blir bortvald i strömmarna av all den där lyckan. Varför strö pärlor för svin tänker jag. Men när isoleringen blir för stor kanske jag återvänder. Jag gillar ändå människor. Även de med begränsningar. Men jag borde inte. För allt det där bryter ner mig bit för bit.
“Charlieeffekten” har jag döpt den effekt till som gör att saker bemöts olika beroende på vem som säger dem. På fejjan regerar Charlieeffekten på samma sätt som den gjorde det i grundskolan. Den dag jag stängde dörren bakom mig på grundskolan var en bra dag. Jag vill inte tillbaks. Så just det där är inget jag längtar tillbaks till. Den finns ju så tydligt i så många andra sammanhang också. De som skrattar högt och tillgjort när chefen drar ett skämt är de farligaste av människor. Efter dem kommer just de Charlieeffektifierade. Först senare mördare och våldtäktsmän. De är inte alls lika farliga som de först nämnda.
Men jag skall väl jobba. Tekoppen är snart urdrucken. Tidsfönstret fortfarande öppet och berget av det jag vill och måste göra finns där. Om en stund är jag lycklig här inne på kontoret igen. När huvudet fylls av logiken och världen där ute är borta. Det är då ljuset som fladdrar där på bordet i draget från otäta fönster är viktigt. Det som visar vägen tillbaks till det varma och medmänskliga där kärlek och den verklig lyckan finns. Allt det där andra, algoritmerna och de tekniska lösningarna, är bara hittepå. Det är ljuset som är min påminnelse om att aldrig glömma den riktiga världen trotts att den är så fantastisk den inte finns på riktigt.
