Month: September 2014

Vi går på museet österut. Jodå det är därför vi åker däråt. Sushin drar också såklart men Slow Art utställningen är det verkliga målet.

Jag lär mig alltså att det jag håller på med, knappandet, egentligen bara är konst. Det är ingen som helst skillnad mot de underbara grejer som står här.  Vi arbetar för perfektion och det tar tid och det finns inget annat syfte än just det med vårt arbete.

Det är såklart att man lär mer om att programmera och löda här än man kan göra på vilken som helst kurs i programmering eller lödning.

Och även om man inte gjort det så nog vill man ha arbetskamrater och vänner omkring sig som både kan se det vackra i det som visas på en Slow Art utställning och det vackra i ett par rader kod.

Och visst måste den vara en förfalskning den där Lim-Johan som hänger där på övervåningen. Originalet hänger ju på vår vägg där hemma… eller…

Men vad spelar det för roll. Den betyder mer än att bara vara en naiv målares verk. Alla skrattade åt Lim-Johan och hans målningar och fotografier. Idag minns ingen endaste en de som skrattade. Det tål att tänk på.

Gässen drar söderut i “V” som i “victory” där uppe, närmare molnen, då när vi stannar till i Bollnäs. Det är inte utan att man skulle vilja följa med. Dra söderut. Till friheten. Dit där vintern är snällare och mildare och lämnar känsliga själar fria från mörkrets och ledans geggiga fotavtryck.

Men det finns jobb att göra där hemma. Det som från och med nu då  är Slow Art. Det måste vara därför jag älskar det jag gör så mycket. Det måste vara därifrån passionen kommer. Men nej, jag försöker inte ens övertyga en endaste enda en annan om den saken. De får tro på sitt. Göra sitt. Det var länge sedan det fanns något att försvara i mitt liv.

Boken på nattduksbordet lovar mig många kvällars övergångar från rusande hjärna till en som lugnt och avslappnat sover. Utan alla dessa böcker vad vore  jag då? Ett darrande asplöv kanske. Där ligger också min enda eftergift till det verkligt materiella. Jag har svårt att göra mig av med böckerna. Älskar att fylla bibliotekets hyllor med dem. Gläds av att se dem stå där. Alla dessa historier. All denna kunskap.Den som är en del av mig numera. Den som skapar också mig som människa. Jag vet såklart att det bara är papper och trycksvärta allt det andra, det fysiska som står där i hyllorna. Och kanske är det bara minnet av ett hem med två böcker och en bibel som gör att jag vill samla hyllmetrar. Eller kanske är det bara en monument det där biblioteket över det jag värdesätter mest. Kunskap och medmänsklighet. För visst är det just medmänskligheten man får sig given genom att leva sig in i andra människors liv och se att deras livsödena inte är så mycket mer annorlunda än ens eget. Att vi är så lika fast vi ser så olika ut och lever så olika. Att världen inte är Holywooddramaturgiskt uppbyggd endast av goda och onda utan hela spektrat däremellan och att goda kan vara onda och onda kan vara goda om vart annat i huller om buller. Att alla andra sätt att se på det bara naiva är förenklingar.

Hursomhelst ger en lördag ute i det andra tillbaks krafterna. Jag som var helt slut på fredagen känner suget igen. Så nu på söndagen när jag sitter här på kontoret igen finns alla den där glädjen över att kreera inom mig igen. Det är helt underbart. Tack gode han/hon/det/gud för att det är så.

Alla är där på himlen ikväll. Alla som blivit födda och alla som fötts. Varenda en. Varenda myra, lysmask och människa. Jag tittar upp på stjärnhimlen och förundras över det universum jag bor i. Jag minns samtidigt med all tydlighet varför jag bor just här där inte många lampor stör. Varför jag ännu hellre bott ännu längre ut där inte en enda lampa ens ville lysa. En kompromiss lever jag i. Om en månad är jag i Stockholm. Ja, jag minns nätterna i Samuelsfallet. Man var ensam med himlen där. Mörkret, man själv och universum. Det fanns inget att vara rädd för. Just det är den ensamme själens slutliga belöning. Att aldrig känna sig ensammare på något minsta vis ens när man skådar ut i ett universum fyllt med oändlighetens tomhet och där det är så oändligt långt till de som skulle kunna älska dig. De som fattas dig till du dör.

Vad bryr jag mig om vad bilderna heter där uppe. De är ändå bara hittepå precis som blommornas namn, fåglarnas namn och fjärilarnas undergrupper. Det går utmärkt att njuta av dem båda utan att att veta annat än att det man ser tilltalar en. Namnen är påhittade av de som vill sortera och skapa mappar och göra livet svårare och mer  komplicerat. Men skönheten har aldrig varit sådan. Aldrig någonsin. Gå ut. Ta en varm jacka. Stäng av alla lampor i huset och stå där ute. Ensam. Vänd blicken upp mot himlen och låt allt det där komma till dig. Du är en del av allt det där. Sicken ynnest. Vilken ära. Vilken present.

Karin hittar en sevärd film på Netflix. Det är inte varje dag. Jag håller mig vaken. Men jag är trött efter en hård vecka. Förbannat trött.  Allt i mig ligger på gränsen mot sammanbrott. Som en löpare som inte längre klarar mjölksyrans smärtor. Därför blir det ledigt imorgon. Vi åker österut. Ser lite av världen och människorna. Äter några bita Sushi.  En dos stad in i sinnet så vi klarar några veckor här igen.  Sen är jag helt säker på att alla krafter är på plats på söndag igen för en ny vecka på gränsen mot utmattning. Jag som bara sitter hemma. Det finns mer att göra. Mycket mer.

Men himlen alltså, den med alla stjärnorna. Den läker och förbarmar sig över en sådan som mig. Jag har ofta stannat på vägen hem mellan Edsbyn och Lo(o)s, stängt av bilen och alla lysen och ställt mig och bara tittat. Då är den magnifik på en ännu högre nivå. Det är som om man står där på kommandobryggan på det jättelika rymdskeppet Tellus som sakta färdas fram genom världsalltet. sakta då i förhållande till världsalltet på inget sätt långsamt relativt mig och min röda Renault. Då skulle man vilja att det fanns någon som plockade bort krigarna, misshandlarna, plågarna och alla de om vill andra illa och som finns här på samma skepp. Att de ramlade av när man står där. Att man när man återigen sätter sig i bilen och slår på bilradion får höra att allt är gott. Allt är bra. Sannolikt blir det ännu bättre. Bara det..

Men jag är en drömmare såklart. Världen behöver rejäla män och kvinnor som sorterar och katalogiserar, krigar och kan döda utan att blinka. Det finns ingen plats för drömmare som mig. Men det spelar ingen roll. För när jag står där under himlen då vet jag att jag är precis lika bra som alla de andra i den här världen. Du är det med. Det vet jag ju då. Annars med förresten. Det är bara hittepå det där andra. Ett skämt. Som inte ens är skojigt.

Men trött som jag är tänker jag ta min bok och krypa i säng. Det finns inget annat att göra. Men jag gör det med stjärnhimlen inetsad på min näthinna och med ett sinne som är lugnt. Japp, det finns de som skulle betala miljarder för det. Men somliga av oss är och kommer aldrig någonsin att vara till salu.

Godnatt medborgare!

Har 550 tweets att läsa. Det mesta skit såklart så jag hoppar över dem allihop. Som vanligt. Sänder dem rakt ut i universums tomhet. Synd om dem som ansträngt sig och skrivit. Men jag orkar inte.

Slut såklart. Har mergat min utvecklingstråd med huvudtråden och börjat debugga. Linux – Windows – Linux – Windows… Det är som en ping-pong match. En sak fungerar på den ena plattformen, en annan på den andra. Ändå använder jag bibliotek som underlättar det där. Eller sägs göra det. Tamedan om det inte vara lättare när man skrev två versioner.

Klockan är strax efter tolv igen. Dags att läsa en stund.  Jag är trött som en trasig och illa diskad tekopp. Tänk att man kan bli såhär trött bara av att sitta hemma. Helvete vad trötta alla måste bli som verkligen arbetar då.

0x249 rullar det fram på en av skärmarna här. Meningslösa siffror för de flesta. Översätter man dem från hex till decimalt så får man 548 och vet man då att det är en temperatur angivelse så kanske man kan gissa att siffrorna anger utetemperaturen just nu. 5.48 C. Det är liksom hela grejen med VSCP att man inte behöver gissa. Att ingen behöver det. Så borde det naturligtvis vara överallt. Tycker jag då. Men jag är väl dum i huvudet eller nått. Så skitsamma med det också. Nu skall läsas.

Godnatt!

ps En annan termometer visar 2,43 grader och en annan 3 grader så den där rackarn står väl djävulen eller ett rådjur och andas på. ds

Kattis, katten – vad annars – , klänger sig fast vid mig här på kontoret. Kunde hon skulle hon krypa under min hud. Men jag skall ju jobba i mitt anletes svett här. Inte klappa katter – så de krockar de där två sakerna. Katter har liten förståelse för prioritering av annat än kattklapp. Jag skjuter alltså upp katten på vänster axel titt som tätt  då när hon skymmer sikten på skärmarna. Ungefär som en hårslinga som ramlar framför ögonen i den där tuffa frisyren hanteras hon alltså den svarte kurrande.

Ja Kattis ja. Ensam i sin kull när hon föddes. Vi bestämde oss för att ha henne kvar. Eller om jag bara inte orkade med mer dödande just då. Kvar blev hon i alla fall. Men alldeles efter födseln så kom sonen hem från Uppsala och det blev för mycket så då tog hennes mamma med Kattis ut, försvann bara och det tog väl en dryg månad innan vi såg kattungen igen. Nu betydligt större då. Ungkatt nästan.

Det här fick två effekter på den här katten. Hon är totalt matgalen. Kastar sig över allt, snor när hon kan. En riktig buse. Äter allt. Hårdbrö går t.ex. i med god aptit.

Sen försvinner hon i princip på våren. Flyttar ut som om hon var en av resandefolket. Jo vi ser henne ibland men det är inte ofta. Det är först vid den här tiden, när det börjar bli minusgrader ute, som hon återvänder som om inget har hänt. Nu vill man ha värme och bli ompysslad. Vill ta igen en sommars ensamhet liksom. Det här hade väl fungerat bra, för hon verkar inte må dåligt av sina långa somrar i det fria, om det inte var för lillkatten – Petite. Hon tål inte Kattis. Så så fort Kattis visare sig så skall det jagas ut inkräktande katt. Ja ni fattar. Så just nu har hon sin fristad här på kontoret. Här jagar ingen henne. Ja även om jag suckar ibland.

Men allt detta brukar bli lite bättre efter att hösten går. Hon får liksom på nåder bo hemma när det är för kallt ute eller om det helt enkelt är så att vår lillkatt inte vill gå ut när det blir för kallt. De är inga hårdingar precis vår kattflock. Det lär nog gå bra i år också. Annars får jag väl ha kontorskatt i vinter. Undrar om man får dra av kattmaten då!?

Klockan närmar sig tolv och det finns ingen ork kvar.  Allt som fanns där inne i mig i form av någon slags kraft är används nu. Det är tom tank. Bensinlampan lyser.  Det viktigaste av manualen är flyttat. Det återstår flera hundra sidor men de får vänta. Imorgon skall det kodas igen. Jag gör inget annat än att jobba just nu. Ändå minskar inte berget av saker som återstår. Men man gör det man måste.

Termometern stannade på runt en grad ute hela dagen idag. Kallt. Den letar sig in den där kylan också. Smyger sig in i kroppen och sen är den svår att bli av med. Det hjälper inte att man pressar upp temperaturen rejält – den vill liksom inte lämna kroppen igen den där kylan. Som en ond ande sitter den där hårt fast i ben och märg. En som bara kan drivas ut med varma bad i badkar med gul plastanka och rosa bubblande skum eller resor till länder söderut där termometern sällan går ner till Hälsingetemperaturer i slutet av september.

Kör med elelement. Här skall fan inte startas någon panna innan oktober. Helst en bit in i månadshelvetet. Dyrt blir det. Ändå har jag två vedeldade kaminer ståendes här som borde kopplas in. Men att hitta någon som orkar åka till Lo(o)s och installera en kamin är fan inte lätt. I alla fall om man vill få det gjort till en rimlig penning. Så de står där och samlar dam. Hade varit mysigt med en brasa här nere nu.

Follets senast bok (Evighetens Rand) är på väg. En riktig tjocking som jag längtar efter. Skulle vi inte österut i helgen så skulle jag stannat under täcket i soffan med brasan sprakande i öppna spisen och läst och läst och läst. Men nu blir man iof istället kompenserad med Sushi och museumbesök.Det är rätt bra det också. Men på söndag måste man väl arbeta i sitt anletes svett igen. Får hoppas på bok och nästa helg helt enkelt.

Har paus från fejjan. Antagligen inte evigt men just nu saknar jag verkligen inte företeelsen. Jag gav helt enkelt upp när massorna samstämmigt deklarerade hur duktiga ickerasister de är. Bättre än “de andra”. De i det andra laget. Själv tänker jag ju “negerboll” när jag ser en av gammal vana, Ja det kommer automatiskt i mitt huvud. De hette så förut. Man visste inte bättre på den tiden men ville väl ingen ont ändå. Tror jag… Men jag säger det såklart inte högt. Nej, nej. PK är man. Men rasist alltså ändå av värsta sorten. Fast människor gör jag inte skillnad på såklart. men det hör inte hit.

Det hjälper försten  föga att avsvärja sig Facebook. Tidningarna kryllar av samma sak som finns där. I varenda krönika förklara någon sig för att vara en av de bättre. De håller på “rätt lag”. Sen klickar massorna “like” på de där fast det heter “dela” där och är man rockstjärna får man mest, är man ung får man många, är det synd om en ännu fler och allt ihop blir till en jävla popularitetstävling och jag slutar läsa… Skitifieringen sprider sig. Äter upp världen. Ja, ja jag bidrar väl till den med all skit jag skriver här också. Men de som läser det här gör det i alla fall på något slags antipopuläriserat sätt. Annars har det skett grava missuppfattningar. Oh-cool gubbes blogg är det här.  Det är skillnad det. Lite i all fall. Fast det skiter väl du som läser det här i kanske. Fast vad vet jag!?

Men nu upp och läsa en timme. Imorgon ringer klockan sju. Då skall det helst finnas nya krafter att ta av. Den är en märklig maskin människokroppen och människohjärnan. Det är bara så. Man blir imponerad och vill konstruera lika bra.

God Natt!