Categories
Betraktelser & Berättelse

Kung Bores första slag

591959

Kung Bore vinner sitt första slag i natt för säsongen. Jag vet att han nu sitter där med kejsarambitioner och storhetsvansinne. Vill lägga territorier under sig. Utöka sitt rike och att han liksom de före honom drämmer om de tusen och åter tusen årens rike. Människor och djur i hela hans ägandes värld skall tvingas till lydnad med kylan som vapen, den som får oss alla på knä till slut Alltid. Men nej, jag vägrar att lägga mig ner med böjt huvud och hoppas på nåd från iskungen, i alla fall under detta det första slag. Jag bär in amplarna. Säkrar dem bakom fronten. Den eftergiften kostar jag på mig.  Margeriter och Tagetes får stanna ute och slåss. De är tuffare. Blommorna i amplarna så ömtåliga. De behöver mitt skydd. Ja och visst, ett element slås på, nej två. Mätaren i elskåpet ökar takten och virvlar på som om den var en karusell full med lekande barn körd av en fullständigt galen karusellskötare. Men jag vägrar att slå på pannan. JAG VÄGRAR!  Den som är mitt sista hemliga vapen. Den sparas till sist. Som gerillakrigföring när Kung Bore intagit kullarna här runt omkring. Så länge den fungerar kan jag hålla hans anhang borta i alla fall från kullen med det stora gula huset. När den ger sig är det över. Eller när ammunitionen tar slut. Det är bara hoppas, och be om man nu är lagd åt det hållet,  att de båda skall klara också denna strid. Som de gjort det så många strider före.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kaffe med tänk

Cup of coffee with tea spoon

Kaffedags. Den enda koppen. Eller, ja, det är snarare en mugg. Njuter den efter att ha ätit en bit kvarbliven paj från helgen till lunch. En av extranjutningarna med måndagar. Helgens rester. Om man hinner på dem. Frugan brukar hugga dem först, och det med rätta. Jag som bara är hemma kan alltid leta i mig något. Det lyckas jag oftast bra med dessutom.

Kallt här upp på kullen med det stora gula huset idag. Bara en grad vid sju i morse, fem vid tolvtiden när jag la mig. Men just nu har temperaturen i alla fall letat sig upp till sju grader där ute och är också sakta stigande här inne på kontoret. Jobbar hårt så jag märker inte så mycket av det där. Det är mycket nu.

Att vakna på måndagsmorgonen och bara längta ner till kontoret är en ynnest. Jag vet ju det. Jag vaknar före klockan till och med. Utvilad trotts att jag jobbat i helgen. Men det har varit tillräckligt med vila. Ligger där och väntar på tills den spelar sin melodi. Lillkatten kryper under täcket och lägger sig nära. Tycker vi skall sova vidare. Det är ju varmt och gott och ingen brådska. Ja och sen tar det såklart inte lång stund för klockan att ringa. Katten far iväg och strax efter följer jag.

Hur i helvete kan det vara så att man kan längtar efter att hålla på med något som man fått så oerhört lite utdelning på? Fråga inte mig. Jag vet inte. Fattar inte alls. Man borde ju kräkas på det här. Den där känslan man har att det här är rätt, artt det här är bra, måste ju vara felaktig. Eller inte. Ja det finns ju bara de alternativen. Är känslan rätt så är ju allt gott och väl. Då ger det sig väl med tiden. Men är den fel… Ja då måste man fråga sig om man njuter av att bygga det där fast det inte är “rätt” och “bra”. Ja och det gör man ju. Utan tvekan. Det är det det handlar om. Så då borde man fortsätta eller hur?

Hur som helst är det precis det jag tänker göra just nu.

 

Categories
Bilder

Brorsan och jag

brorsan_och_jag

och bakom den där bilden ligger den här

penninglott

Jag ger mig fan på att det var en jävla vinst på den där men att den glömdes bort där bakom fotografiet en gång där på våren 1968 när Paris vaknade till liv i studentrevolter.

Japp och den där dumma uppsynen har jag fortfarande liksom storebror har den mer lite sofistikerade looken.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Söndag och hösten kom

algarvesagres

Ligger på soffan hela förmiddagen och läser klart “Ödesgudinnan på Salong d’Amour” av Anna Jansson. Det är gott liv. Katter och fru bredvid och brasan tänd i spisen. Jag vet vikten av att vila också. Har lärt mig läxan.

Men nu sitter jag på kontoret igen. Det finns mängder att göras. Vädret är det rätta där ute. Det småregnar. Jag är sugen. Allt är såldes gott. Så här blir jag sittande till tolvtiden nu med avbrott för nyhetstimme och lite käk vad det lider. Ikväll skall jag leta en ny bok som blir min ledsagare mellan exalterad hjärna och drömmande hjärna under några veckor före sömn. Utan böckerna hade jag legat vaken som farsan om nätterna. Han kunde aldrig släppa de tekniska funderingarna när de väl greppade hans sinne. Jovisst jag är lika, min äldste son likaså, men åtminstone jag kan kasta ut och packa bak saker i utrymmen av hjärnan där de inte stör tills jag är redo att ta tag i dem igen. En gudagåva den förmågan. Många miljardärer skulle ge bort hela sin förmögenhet för bara den. Inte jag heller är lottlös i världen. Man får påminna sig om det ibland.

Egentligen längtar jag till skogarna och bergen och sjöarna. För det är där ute jag skulle vara. Det är mitt riktiga element. Jag är varg, är jag inte? Men jag sitter alltså på kontoret. Plockar bort femtio spam i inkorgen. Ett mail av värde ligger kvar från en Indisk kontakt. Jag skall svara på det vad det lider. Sen försvinner jag från världen . In i koden. In i det overkliga. Tänk om jag kunde stanna där!?  Där där inget annat finns bara algoritmer och jakten på “fungerande”. Jo jag är bra där. Det vet jag. Jag behöver inte skryta med det. Andra kan få hålla på med det. Vara stjärnorna. De som diskuterar vad IoT är dagarna långa istället för att göra saker. De är så många. Så jävligt många och det öses så förbannat mycket pengar på de där människorna. Man borde gråta över det där men jag flyr in i koden istället. Där är jag trygg. Där bemästrar jag världen. Där är det bara min hjärna jag behöver och i alla fall i det vet jag att den levererar. Men också där hittar du såklart folk som ägnar sig mer åt projektmetoder och annan skit. Alla för slöa för att egentligen jobba med det man är satta där att jobba med. Som fackföreningsrepresentanten på fabriken. Alla såg honom som smitaren . Han som hellre stod och pratade också utanför fackföreningsmötena  än att göra sin del i jobbet men som såg sig själv som en av de av guden utvalda. Det är detsamma överallt. Troligen inget att göra åt. De är för många de som flyter som grädde över oss andra.

Hösten kom idag. Det är kallare och det skall så förbli. Det är inget att göra åt. Jag kan jobba i lugn och ro i tre månader till sen måste jag ha in pengar som alla andra. Den eviga kampen för att överleva. Men hösten är den bästa tiden att jobba på. Inget stör. Man kan köra för fullt. Fram till jul och nyår är jag ljus i sinnet. Älskar tiden mörkret och det mysiga fram till dess. Men sen…  Hade jag inte jobbet skulle jag bli galen av Januari, Februari och Mars. Om sommaren tjoffar iväg som en sportbil så går de där månaderna framåt som en gammal halt tant med rullator. Skitmånader när man borde sitta i ett hus i Sagres som inte ligger längre från havet än att man hör Atlantens brus och känner vindarna från Afrika som ropar “ursprung”. Ja det borde man. Egentligen vet jag inte varför man inte gör det också. Det borde ha fungerat. En gång i alla fall.

Men kanske kan man fly en dag från de där månaderna också. Eller kanske inte. Det får vara som det vill med den saken. Nu tänker jag fly in i koden. Glömma höst och allt annat och omfamnas av logiken ända fram tills nyhetstimmen då världen får titta in en stund innan jag fortsätter min kamp mot väderkvarnar.

 

Categories
Böcker

Senast lästa bok

9113058029

Ödesgudinnan på Salong d’Amour
av Anna Jansson     Finns också på Litteraturmagasinet

Ännu en dyrbok, alltså inbunden. Köpt som sådan därför att jag blir nyfiken när Anna Jansson skriver något annat än en deckare. Hennes böcker med Maria Wern är man ju van vid efter att ha läst de flesta. De flödar förbi och ger uttråkade själar lite spänningen när de själva inte vill delta i livet.

Men den här boken är alltså något annat. Jodå man kan inte låta bli att gilla den men den är lite som ett ligg där kläderna åker av för fort och det penetreras utan några som helst känslor, bara utlösning och klart liksom, en handtralla vore bättre liksom. Jag har svårt att hålla reda på namnen in den och det har mycket med att göra att man inte kommer personerna nära. Jo de två huvudpersonerna kommer man under skinnet på men resten av karaktärerna dyker bara upp och sen är de en  del av den fortsatta handlingen. För mig krävs det liksom mer än så för att en annan människa skall fasta. Det finns ju så många av dem och man måste välja vilka man vill spara.

Men visst det är en rolig historia och människorna är härliga och miljön är underbar. Den är läsvärd helt klart. Men antagligen minns jag den inte om ett år.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Yta och ytlighet är mina fiender.

1

Man kan tycka vad man vill om att att gå ner och sätta sig på kontoret såhär en vanligt morgon under en lika vanlig lördag.  Men det är som det är. Saker gör sig inte själva. Inte ens det som inte syns gör det. Google köper Nest för 3.5 miljarder dollar. Det är kunnandet man vill åt säger man.Men egentligen är det är bara yta för under den vackra fasaden finns bara skit. Det handlar om samma yta som Hockyspelaren är ute efter när han väljer den blonderade och mest populäre tjejen istället för henne som gjort honom lycklig. Yta och ytlighet är mina fiender. De borde vara allas.

Men det är klart folk måste få vara som de vill. Så länge de inte skadar andra. Utifrån det så borde de ytliga egentligen ställas mot en vägg och skjutas i så fall. Vi skulle alla få en bättre värld när det var avklarat. Men ibland får man hålla tillbaks också viljan att handla efter sina principer. För jag är en fredlig man. Dödar gör jag bara när jag måste. En mygga här och en mygga där de som definitivt inte gjort mig det minsta ont. Och då har vi inte tagit upp de indirekta mordet på alla morötter som jag är och har varit  delaktig i.

Men skitsamma. Jag har inte tid att skriva mer. En Talgoxe håller på att leta i springorna kring fönstret här bredvid mig. Ett säkrare hösttecken än till och med de gula löven. Hösten rullar in över landet. Det är jobbtid. Jobbsäsong. Det gäller bara att sträcka ut och hålla de där jobbperioderna med meningsfullt arbete öppna. Två månader till här. Sen måste pengajakten igång igen. Också där går pengarna till veckoslutsprojekten. Men det är såklart som det är. Så skitsamma. Man kan inte gräma sig för sådant där. Bara försöka så gott man kan. Mer går det inte att göra. Historien glömmer yta. Till och med den ytlighet som är huggen i granit och står på kyrkogårdar. Där finns det i alla fall rättvisa. Till slut vinner alltid det verkliga. Det som kräver hårt arbete. Tyvärr ger ju inte det mat på bordet och bensin i bilen. Men med det är det alltså som et är. Man var i alla fall aldrig till salu. I alla fall i egentlig mening,