Month: September 2014

Det finns gånger när jag önskade att jag hade en röst. Att jag kunde säga ord som gjorde skillnad eftersom det fanns någon som lyssnade. Nu finns det inte det. Det är andra som talar till massorna. Så vad spelar några av mina ord för roll. Om någon lyssnat, om orden från min mun nu verkligen spelat någon endaste liten roll så skulle jag sagt att jag tror på kärleken. Ja och alla hade ju nickat instämmande såklart. För visst gör vi väl alla det. Vi tror på kärleken, till en man, till en kvinna, till våra barn, till våra föräldrar, till våra vänner och andra i vår närhet. Men för mig innefattar den där tron på kärleken fler än de som bara finns inom min närmaste krets.

Ta t.ex. spindeln som kryper här på mitt skrivbord. Den slår jag inte ihjäl per automatik för att jag känner i hela mitt hjärta att den har samma rättighet att leva som jag har. Fast jag egentligen tycker att spindlar är rätt läbbiga. Kärleken får släcka den där rädslan. Vinna över den.

Eller ta honom som står där efter vägen en mörk regnig kväll med fel på bilen. Visst är det enklare att åka förbi, låta någon annan hjälpa, någon som är modigare. Men kärleken gör att jag stannar och hjälper till trotts att jag egentligen är lika rädd som varje annan eftersom han som står där i regnet kan vara den onde själv. Kärleken måste vinna över rädslan.

Eller ta kvinnan som mister sin familj, sina barn, sina föräldrar i en explosion som varar en minut i ett krig i ett för mig främmande land. Hon som står där ensam kvar och ropar på hjälp. Kan jag säga att jag tror på kärleken om jag inte delar den sista biten bröd i mitt skåp med denna människa. Är det  så oerhört svårt att i tankarna sätta sig in i hennes situation? Ville man då inte att det fanns någon som hjälpte? Någon som trodde på kärleken mellan de dom lever. Fast hon är en främmande och så oändligt olik mig där på avstånd.

Men jag säger alltså inte det där orden. För jag har ingen som lyssnar. Det är istället de som till synes hatar livet, men egentligen är så rädda att  de skakar som asplöv, som får säga orden. Därför att hatet är mer likt Hollywoodfilmernas svart/vita verklighet. De rädda hörs överallt, i varje gathörn och på varje arbetsplast lunchrum och på de stora scenerna luftar de sin rädsla och ingjuter hatet i varje annan varelse som lyssnar. Vi och dom. Svart och vitt. Hollywooddramaturgi.

Men de är ändå enklare att förstå all dem som är rädda. Är inte min bäste vän också en av dem? Jo visst är det så. Älskar jag inte min bäste vän? Jo det gör jag. Skall jag då säga upp vänskapen för att han skulle slå ihjäl spindeln utan att tänka, inte stannat och hjälpt mannen med fel på bilen eller definitivt inte släppt in kvinna inom landets gränser för att dela hans sista brödbit. Är min värld så svartvit och enkelt? Är min världsbild verkligen så Hollywooddramaturgisk? Jag vet ju att det mesta i min vän ändå är gott precis som hos nästan alla andra av de rädda. Kan jag själv säga att jag är så mycket bättre? Skall jag också bli en av de hatande. En som hatar i kärleken och livets namn precis som korsriddarna en gång gjorde likaledes när de slog ihjäl och dödade alla som inte trodde som dem. För är det inte så att man med hat bara föder mer hat. Att murarna reser sig och byggs högre för varje “vi” och “dom” som uttalas. Nej jag vill inte vara med om det där för jag tror på kärleken. Jag kan inte tror på det enkla “vi och “dom”. Aldrig!

Så jag har alltså kvar min vän. Försöker övertyga med mina handlingar istället för med förakt och hat. Ja jag tror att jag kan förändra för åtminstone han lyssnar på mina ord. Ibland i alla fall. Varje gång han pratar om “svartingarna” på gatorna i den by som en gång var vår gemensamma bemöter jag orden med det jag tror på. Varje gång utan undantag. Som en droppe som gör en urholkning i stenen bemöter jag dem. Ibland har också han rätt. Det är bara så. Det är inte så enkelt svart och vitt som de som hatar vill få det till. Men jag tror på kärleken. Jag kan inte hjälpa det. Men vem skulle orka lyssna på mig när jag säger det.  De är de som hatar som har ordet och publiken. “Krig är fred” skrev Orwell, de som säger sig vara de goda tycks ha tagit de där orden till sig. Jag högaktar dem inte för det.

Om vi nu utgår från förra valet när 7 123 651 personer var röstberättigade och antalet röstande var 5 850 577 så kan vi enkelt räkna ut den totala salivåtgången för att slicka igen alla valkuvert. Ett gram saliv på varje kuvert och det är tre kuvert på varje person. Japp det blir 17551 liter saliv det, alltså sisådär 1700 hinkar saliv eller en halvfylld tankbil med släp. Valuppoffringar av folket liksom. Och då är alla “tvi vale” efter att ha mött en med icke önskvärd partitillhörighet med efterföljande spottloska oräknade.

Själv har jag bidragit med mina tre gram och varit soffliggare en stund efter det.

Jag klappar mig lite försiktigt på kinden för jag har ändå varit duktig den här veckan, och ingen annan hand kommer smeka den där kinden och säga “bravo”. Så jag säger det själv istället. “Bravo”. Riktat inåt. Säger det inte ens tyst. Sitter man själv på ett kontor har man en tendens att prata med sig själv ganska ofta om allehanda saker. Så ett ensamt “bravo” gör ingen förvånad på det här kontoret. Men jag är trött. Veckan har varit tuff och det var förra veckan också liksom de före den. Men det är fredag idag, jag får somna den utmattades sömn ikväll på soffan där uppe. Möjligen kan jag hålla mig vaken om det går att hitta en, i alla fall, skaplig film. Men det är sällan det gör det. Lekarna och det som inga tankar behöver har världen i sitt grepp och på en fredagskväll exilerar allt det där i ett klimax över dumheten. I alla fall upplever jag det så. Men jag har ofta fel. Oftare än rätt faktiskt, som de flesta.

Jag skall inte försöka förklara med en massa tröttande ord varför jag är värd det där “bravo” och den där snälla klappen på kinden just den här morgonen för du vill såklart inte höra. Du har nog med ditt. Med rätta. Och det sitter ju folk precis som mig överallt i världen. I laboratorier, i verkstäder, framför skrivmaskiner, symaskiner och dataskärmar och alla gör det storverk. Tycker de själva, sällan någon annan. Det är bara när de får priser och pengar och upphöjs som de är de i sanning stora också i någon annans öga. Men de flesta får såklart inte det heller. Just därför är de värda en klapp på kinden och ett “bravo” en vanlig fredag när regnet hänger i luften utanför fönstret.  Men det är alltså nästan alltid en egen hand som förs upp till kinden för en försiktig mjuk smekande klapp – en sådan där man får av en förälder när man är barn och gjort något bra – följt av ett framviskat “bravo” så att det känns något lite där någonstans i hjärtat, så att man orkar lite till, självklart lite till, vad finns det för alternativ på vägen framåt.

Men det är kanske bara självupptaget att tänka sådär. Vem har rätt att önska sig en klapp på kinden helt utan anledning en helt vanlig dag i livet bara för att man känner att man skulle behöva en. Dessutom finns det ju så mycket genvägar man kan ta för att på riktigt och äntligen bli älskad och till slut sedd. Big Brother, Draknästet, Idol. De är hur många som helst genvägarna. Det är bara att anmäla sig, Man kan hoppa över momentet med alla de där årens ensamma arbete. Köra direkt istället och låter ansiktet släpa i gruset. Ställa sig i strålkastarna och låta ljuset från dem smeka den där längtande kinden och säga “bravo”, “bravo”, “det där gjorde du bra lille vän”. Men det är såklart för enkelt för somliga det där. Eller för svårt. Man är inte till salu,

Jag läser om Notch från Roteberg i Edsbyn. Minecraft skaparen. Mer pengar (== ära) på väg in. Hur många pubrundor med kompisarna skippade han när han skapade sitt spel. Vem lät en snäll försiktig hand röra sig försiktigt över hans kind och med tillhörande röst sa “bravo” då när han behövde det som mest, de där kvällarna, helgerna och nätterna, när spel skulle skapas och det var långt till mål. När det inte fanns en självklar succé i sikte. Var det inte då som de upplyftande orden behövdes som mest?  Den snälla handens värme som dröjer sig kvar. Nu blev ju allt så lätt när miljonerna adderas till miljonerna på kontot. Men så var det såklart inte då. De som föraktade honom som mest när han arbetade är de som hyllar honom som mest idag. Det är alltid så. Det är ju så lätt sådär efteråt, så som det aldrig är där mitt inuti när stort skapas. Så han är värd de där kronorna. Som alla andra som inte tar genvägarna utan bara jobbar på. Säkert du också.

Men mitt te är kallt. Jag måste börja jobba. Värmen från min hand som smekte den egna kinden och sa “bravo” har klingat ut.  Det finns mer jobb att göra. Inte med målet att nå den där framgången och ett välfyllt konto på banken. Det är sällan någon som har det som sitt  huvudsakliga mål. Tomhjärnor, javisst. Det finns många av dem såklart men ingen av dem går att ta på allvar.  Det handla istället om att realisera något. Något man tror på. Det spelar ingen som helst roll om någon annan tror eller inte tror eller uppskattar det man gör det minsta. Just det där är inte det viktiga. Att ha något man tror så mycket att man är beredd att satsa allt på det är det som i sig också är det viktiga. Ur det skapas liv på riktigt. De segrande ickekompromisserna. Det räcker i slutänden. Också utan klappar och “bravo”. Just därför att man lever i det man vill leva i medan man gör det där. Segern, ja den är oftast bara oändlighetens tomheten som efter ett lyckat gig ändå. Den enda vägen man kan ta därifrån är ändå att kasta sig över jobbet igen. Japp, så är det. Man får nöja sig med det.