Jag pratar med T ikväll. Gamla kamrater från förr och längesen är vi. Det är en mansålder sen vi jagade de vackra flickorna och inmundigade de ädlaste av drycker med enda syfte att bli så packade som det bara gick att bli. Somrar med Wimbledonfinaler på TV där Björn Borg spöade skiten ur de där motståndarna som man också gillade och den där sommaren – eller var det flera – gjorde det där med stort underhållsvärde och värdighet. Man var stolt att vara Svensk. T bor kvar i Edsbyn. Tillsammans med honom och några andra kamrater har jag gjort det mesta som går att göra. Druckit på tok för mycket Pernod som fick mig mer packad än jag någonsin varit utan att somna, fick mig att gå baklänges när jag ville gå framåt. Långgatan såklart. Radiocentralen. T bredvid mig lika packad. Jag minns skylten tydligt som jag ville nå fram till, men som jag bara avlägsnade mig längre från ju mer jag försökte nå. Fransk sprit är inte att lita på.
Vi var olika då och vi är olika idag. Men han är det närmaste en nära vän jag någonsin kommit. Enbart hans förtjänst har den vänskapen varit, alltid hans förtjänst. Jag har alldeles för lätt att låta bli att ringa när åren bara har gått förbi. Jag är för feg, rädd att störa, tränga mig på. Har alltid varit sådan. T han bara ringer och sen pratar vi en timme. Jag är avundsjuk på den förmågan. Skulle vilja vara sådan själv.
Han är den enda människa jag kan säga allt till. Jodå, han vill bevara Folkets hem, “så jävla kul som vi hade där…”. “Riv skiten” säger jag. De som växer upp har andra ställen att samla sina minne på. Det blir ett ännu bättre hus när det är borta. Vi hade ännu roligare där om vi vet att det aldrig går att återvända. Sten, metall och en jävla massa trä är det bara. Finns hur mycket som helst av sådant, går att bygga upp igen om det kniper, ännu hellre göra bättre, vackrare, epokisk arkitektur av det. Om man har råd. Han betalar skatt i Ovanåker, inte jag. Tycka kan jag väl ändå. Man behöver inte kräva att någon endast en bryr sig bara. Nej inte T heller då såklart. Bevara är mantrat. Men det är minnena och historierna som man aldrig kan återskapa. Man kan bara åstadkomma nya. Men vi bråkar alltså inte om det där. Inte om politik heller. Vi är hur långt bort från varandra som det går där också. Men kamrater alltså. Som lever sina liv åtskilda och långt ifrån varandra i allt. Men som förstår varandra mer än de flesta.
Vi kan ju naturligtvis inte undkomma Lars och hans tragiska död. Hur jävla sorgligt det är. Han har ju mer koll på Lars kvinnor och liv än jag har såklart. Jag kände tydligen så många då jag med som jag inte har en aning om vilka de är idag. T försöker få mig att minnas men alla de där damerna och namnen är inte kvar i mitt huvud. Vad hände Conny Person t.ex. som var med den där sommaren? Hans vackra syster? Det är sorgligt på något sätt att man inte mins eller vet. Jag är avundsjuk på den där kontinuiteten som de har de som stannade i Edsbyn. Men mig hade det kanske inte hjälpt det heller. Jag är för själv. Det behövs någon som T för att bryta igenom det där “själv” jag har inom mig. Som en pansarkryssare bryter han igenom alla skydd jag byggt upp och jag gillar det.
Varje gång han ringer fyller han mitt huvud med en massa minnen. Jag minns nämligen i alla fall en del personer. Kvinnor och män som antagligen är gråa och färglösa på samma sätt som jag är det idag, men som var i sitt livs esse då med det som blev hela olevda härliga och ibland sorgliga liv framför sig. Nej jag längtar inte tillbaks. Jag tänker sällan tillbaks. Det är framåt och alltid framåt som gäller för mig. Också där är vi olika. Men visst finns och lever en massa människor kvar i mitt huvud och som gärna får finnas kvar där så länge jag minns något alls. Som små pärlor är de och permanent ditsatta efter korta eller långa möten, en kyss, en kram eller bara en natts diskuterande efter festen. Eller de man spelade med. De ädla. Eller de man älskade. Alla del av en. Inte blev de där “hej och adjö” så permanenta på det viset. Och när det gäller vissa är man ju förvånade att de lever så starkt inom en.
Men en timmes pratande är nog. T har sugit i sig några öl och en grogg eller två och vill suga i sig några till. Jag vill sippa lite whisky. Olika också där. Men kamrater alltså. En av oss lär stå på den andres begravning en dag. För T lär just det bli svårt eftersom jag inte vill ha varken minnesplast eller begravning. Men även om det ligger framför oss så skiter vi såklart i det just nu. Vi trycker av på varsin sida och går till vårt. Om ett par månader ringer väl T igen som om inget har hänt där emellan. Sån är han. Någon gång borde jag tacka honom för det.
