Day: 7 September 2014

Så är söndagens jobb klart. Eller klart är fel ord. Jag orkar inte jobba mer idag och dessutom så har jag Jan Guillou senaste bok på nattduksbordet och den är såklart alldeles underbar.Jag har läst halva fast jag började med den i fredags. Den får mig att skratta, gråta och förstå. Så som alla bra böcker skall vara. Jag måste tamefan få iväg ett brev till karln och tala om hur mycket jag tyckt om den här serien om bröderna Lauritzen. Ja det är löjligt jag vet. Vad bryr sig en sådan man om vad en ocool gubbe i Lo(o)s tycker. Men ibland måste man helt enkelt vara lite löjlig. Följa den där inre rösten som säger “gör det”. De som ger en nya insikter är de mest värdefulla. Vi får väl se hur det blir. Får väl i alla fall läsa klart först.

En vän bad mig göra en lista på de tio bästa böckerna häromdagen. De som jag tycker är det bästa alltså. Men hur skall jag kunna det? De är hundratals de där som är bäst. Kanske tusentals. Hur välja ut tio. Jag minns dessutom varken författarnamn eller titlar eller bryr mig om dem för den delen. Bara historierna stannar hos mig. Ibland inte ens det. Fast där har jag såklart fel. Historierna blir som minst en liten skugga i min själ och som mest som en starkt lysande sol som vägleder mig genom livet. Ta “En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie”, den måste ju med på en sådan där lista. Vad kände man till om Biafra, annat än bilder på svältande barn, innan man läste den. Och visst har Khaled Hosseini fått mig att förstå att också de som bor i Afghanistan är människor precis som du och jag, något som är svårt att inse när man gör sig en bild av landet genom nyhetsrapporteringen. Ja detsamma kan sägas om Bangladesh, Kina, Japan osv osv. Den kunskap jag har om människorna i alla länder kommer från historierna i olika böcker som tar mig med och låter mig se, känna, lukta, förstå landet och dess människor genom någon annans ögon.  En resa är det ju att läsa en bok, men mer lärorik och detaljerad är den än man någonsin kan uppleva genom att resa med ett flygplan.

Och det är så att en så utskälld bok som Hästarnas dal/Grottbjörnens folk givit mig större insikter och förändrat mitt eget tänk än vad någon av de mest prisade författarna gjort. Jodå jag läser de prisade också. Men inte för att jag måste. Aldrig därför. Är det dåligt så lägger jag ifrån mig boken oavsett hur upphöjd den som skrivit den är. Ja och jag är fult medveten om att det kan beror på att jag inte är tillräckligt mogen för att ta till mig just det där som finns i den där boken. Man utvecklas. Kanske kommer man dit till den där punkten när man lyfter ut den där boken ur hyllan igen och verkligen uppskattar den till fullo, eller också gör man inte det. Det spelar ringa roll hur det blir. Det är helt lugnt i båda fallen. Läser man en viss sorts litteratur för att den är “bra litteratur” eller lyssnar på musik för att det “är bra musik” eller… ja, så är man bara korkad och en riktig förlorare som aldrig någonsin kommer att leva på riktigt och veta med bestämdhet vad man själv älskar och tycker om. För hur skall man kunna välja mellan vägarna i sitt liv om man inte ens vet vad man själv vill och vet vem man är. Det är där man måste börja. Sen så. Då finns det hopp.

Men nu sitter jag här och skriver skit igen när det finns en god bok som väntar på mig där uppe. Dessutom skriver jag text som bara några få läser, och knappt det.  Ja, man kan lätt inse det meningslösa i de det. Så därför slutar jag här.Jag tänker inte gråta över det. Godnatt!

Min humle växer som fan. Vill närma sig han/hon/det/gud i år som alla andra år. Religiös. Borde fått en stör som tar honom/henne/hen till högre höjder, men undertecknad hinner inte med allt. Måste uppfinna också, vara lite märkvärdig, brinna för saker, ja jag vet det är löjligt och det tycker nog min humle också. Ja, egentligen är den inte ens min. Vi har handlat den tillsammans frun och jag. Men det har vi gjort med rosbuskarna också som nu ändå måste betraktas som hennes. Det handlar liksom mest om vem som säger “åhhhh, vill ha” och sen ställer den bland de andra växterna som sedemera skall forslas fram till kassan. Så ja, jag betraktar den lite som min, vi står varandra lite närmare än de andra växterna i trädgården humlen och jag. Ja vilket i allt alltså också är är hur jävla fel som helst för vem i helvete kan äga en humle. Det kan man lika lite som man kan äga en son, en dotter en fru eller en man, ja osv och unt so weiter. Mycket av det här ägandet är ändå bara befängt. Det är bara att inse. Jag ändrar alltså mitt behov av ägande till att jag känner kärlek till den där humlen istället. Se där varandras raka motsatser som av så många felaktigt uppfattas som samma och lika.

Fast skit i det, “min” humle är underbar och är värd all respekt. Ja jag tyckte nog till och med att den tog sig riktigt bra tills en kompis från förr kallade den tanig och skickade ett kort på sin. Ja även om de där orden kändes på samma sätt som om någon sa att ens son var ful så var jag tvungen att medge att “hans” humle hade vissa förtjänster över “min”. Man såg inte pinnen liksom på “hans” och det som växte runt den där pinnen var med som en djungel. Lite som om “hans” humle var miss World och min bara var flickan i huset bredvid. Vilket naturligtvis på inget sätt minskade min kärlek till “min” humle. Icke. För mig är den den vackraste och finaste i hela världen i alla fall.

Nästa år skall den få en stör. Det lovar jag precis som jag lovade det förra året. Sen skall det inhandlas tre kompisas till den. Mycket störar blir det. Till slut, i en mycket avlägsen framtid,  kanske en IPA av egen humle. Men då krävs väl att de som idag, som alltid annars genom tiderna men av olika anledningar, skanderar om jordens undergång, skall ha i alla fall någorlunda rätt i sak så att tyska vintrar också blir Hälsingska vintrar. Tills dess bidar jag min tid.