Sitter och jobbar på skift två med ögon som blöder, eller ja nu överdriver jag allt en del, de gör ont, eller snarare svider. rinner, liksom näsan. Evigt förkyld liksom. Men det är såklart inget som sänker en ocool gubbe. Fast tar tillbaks det för säger jag så så kan man vara säker på att det gör det. Tidigare än snart. Man skall inte utmana krafter som är starkare än en själv. Lagen om alltings jävlighet är den mest kraftfulla av lagar.
Programmerar alltså. Utanför fönstret skäller en hund. Höll på skriva “sjöng” men så låter det ju inte i mina öron. Men å andra sidan så låter min sång kanske som skällande i hunden öron. Hur som helst hör det där ljudet av skällande hundar till Lo(o)sljuden. Man hör dem liksom inte. De är som de där tågen som går förbi en banvaktsstuga. De har för länge sedan blivit bortfiltrerade av de boende. Det är när de inte finns där som man vaknar till liv igen.
Hörde att företrädare för byn hitta ett dokument där Lo(o)s stavas med tre O’n. Så nu skall man från byarådets sida verka för det nya bynamnet Lo(o)(o)s antas officiellt . Vad blir Lo + ett par bröst + s liksom. Kvinnorna har ändå alltid varit starkast här ute i vildmarken så varför inte egentligen. Men det blir såklart lite jobbigare att skriva och värre blir det ju när man hittar ett till “O” eller flera stycken till, han/hon/det/gud förbjude. Men det är viktigt att få till en skylt som inte är Sveriges kortaste. En som syns. Även om den mest består av “O”‘n som lätt drar tankarna till nollor.
Själv föredrar jag nog “Los” trotts allt. Med ett “o” som i ocool. Ja det var ju tre men ändå. Anledningarna för det är Ett. Det går att hitta på kartor. Två. Det är ett mycket coolare namn än Lo(o)s eller Lo(o)(o)s. Tre. LOS <=> SOL, varje marknadsförares ljuva våta dröm. Med andra ord LOS är klockrent. Men jag lägger mig alltså inte i det där egentligen. Inte i något annat heller. Bara tycker för mig själv här i ett stort gult hus på en kulle mitt ute i ingenstans, granne med Jämtland, Dalarna och helvetet, och gör det medan jag längtar härifrån varje sekund. Men jag kommer såklart inte härifrån heller. Varken ett till eller ett mindre “O” lär förändra den saken. Och kanske vill jag inte det heller egentligen. Den man älskar agar man som bekant. De som bara hyllar är inte att tro på. Den har alla långa näsor om man tittar efter.
Brevbäraren, som är Sveriges bäste lantbrevbärare dessutom, och jag var överens på lunchen om att i Januari borde man dra iväg. Mot värme och enklare liv. Överge snöslungan i en snödriva här hemma och ta första bästa flyg söderut. Där ingen uppvärmning behövs. Komma tillbaks när Talgoxarna börjar sjunga in våren. Eller förresten kan man vänta tills Pavarottis ankomst. Börja hemmasäsong med Koltrastsång. Ja i mitt jobb vore det såklart fullt möjligt. Friheten finns där. Det är egentligen bara att dra. För frugan är det värre. Man kan ju inte lämna henne ensam i kylan. Kan hon få tjänstledigt tro? Varje år Januari – Maj? Under pistolhot kanske.
Men min bästa tid är nu. Fram mot jul. Perfekt kodarväder den här tiden. Var det inte för alla jordbävningar så skulle man få mer gjort såklart. Men det är just de här månaderna som det händer saker här på kontoret. Nu har jag lugnet att åstadkomma något. De 16h per dag jag sitter här ger lite resultat också. Oftast är det ju såklart bara jag som märker av det. Men det är som det är. Jag behöver de där 200 miljonerna i dollar inbetalda på kontot för att riktigt få andra att förstå. Som Notch liksom. Men jag är inte lika girig. 2500 miljoner dollar är för mycket för en sådan som mig, tydligen inte för Marcus, 200 är nog, eller 500 om man blir påtvingad. En halv miljard dollar låter bättre än tvåhundra tusen dollar. En kvarts miljard låter bra det också såklart. Men en halv låter bättre.
När de där pengarna kommer skall Lo(o)s få 20 miljoner dollar insatt på ett bygemensamt konto. Det är 260000 spänn per huvud. På de kontot skall pengarna sitta under tre år och byns människor och föreningar kommer att bevakas strängt av två kontrollanter under de där tre åren. Kan de inte samarbete under de där tre åren så går pengarna till Färila istället. Ja nu är jag ju tämligen säker på att pengarna också går till Färila i slutänden med de premisserna. Lo(o)s kan möjligen lära sig en läxa av det hela. En viktig sådan. Själv skulle jag sitta i det stora gula huset på kullen och fnissa. Sån är jag. En ond människa.
Men jobba var det. Framåt alltid framåt, i alla fall tills det går bakåt.
